Vid fyllda sex fick jag åka på mitt första ridläger i Nossebro. Jag minns bara att vi fick varsin ponny och att vi fick rida barbacka hela veckan då det inte fanns sadlar. Tredje dagen ramlade jag av under en galopp över en äng. Det gjorde rejält ont, men jag bet ihop och fortsatte veckan med att rida med en arm. På avslutningsdagen med uppvisning för föräldrarna uppdagades det att jag hade brutit nyckelbenet. Jag var både arg och besviken att jag inte fick fullfölja min ritt!
Mitt andra och tredje ridläger avverkade jag sommaren därefter. Dandy och jag hade fullt upp med att hålla takten bland större hästar på Hällekis säteri. Jag ramlade ur tvåvåningsängen i Smedjan där vi kamperade och bet ett hål genom läppen. Ett ärr som blev ett minne för livet. Lyckligtvis klarade Dandy som med tiden blivit alltmer fet alla strapatser och klättringar i skifferhögarna över Munkängarna med hjärtverksamheten i behåll.
Därefter bar det direkt iväg till Ylva Lovén i Skultorp. Ylva var och är erkänd ponnymamma i Skaraborg. Där duvades man i ponnyridningens konster. Ponnyn hade alltid rätt. Ryttaren gjorde alltid fel. Det var en bra lärdom och gav en ödmjuk inställning till ponnyliv. Mest rädd var jag då jag skulle hämta någon av Ylvas fullblodshingstar i rasthagen. Det var betäckningssäsong och man kan säga att man kände sig liten vid den mycket kraftfulla hingsten som visste sin styrka och bara hade vackra ston för ögat….
Vid åtta fick jag låna russet Poly på ridläger och tävlingar.
Vid nio fick jag till min förvåning två c-ponnyer i stallet. De kom samtidigt; Jetong och Merrie Marietta. Ylva tyckte det var synd att jag inte fick en B-ponny först. Dessa ponnier var alltför stora för en nioåring. Men jag övervann min rädsla trots att de då var unga ponnier; fyra år. Flera års träningar och tävling med Ylva tog sin början.
Marietta, som var av mycket bra engelsk stam betäcktes med Strätes Robin. Ett litet, litet föl med stor stjärna i pannan kom till världen. Han föddes för tidigt och vi trodde inte att han skulle klara sig. Mini Max blev hans namn. Den mest lilla modiga och mest storsinta ponny jag haft. Han reds in vid tre års ålder och var from som ett lamm. Försommaren då han hunnit bli fyra skulle jag tävla honom för första gången. Vi red felfritt. Ylva ansåg då att han även kunde gå den större klassen. Om jag bara tog det lugnt skulle en runda till ge honom bra träning. Vi blev felfria vilket ingen räknat med. Klassen var sådan att man höjde omhoppningsbanan och red omhoppningar tills en vann. Lilla Mini Max gick nolla två gånger till.
Sista omhoppningen var hindren mycket höga. Jag minns muren i anridningen och trodde inte att han skulle hoppa. Men jodå. Mini Max som inte ens var skodd hoppade upp på muren och ner från den. Dessutom så lätt att han inte rev ner någon murdel. (Givetvis byggda av träbitar). Vi vann och vissa hinder var nästan lika höga som Minin Max var själv. Till vintern blev han halt, först på ett ben och senare på ett ben till. Det visade sig att han hade ett för skört skelett och han blev bara sämre. Mini Max blev bara fyra och ett halvt år…
När jag var 12 år fick min sex år yngre bror en ponny, ett russ vid namn Kim. Liksom min syster var han aldrig direkt intresserad och hade aldrig bett om en ponny. Kim blev därför för en kort tid i min vård och jag kunde stolt tävla några klasser bland B-ponnier. Detta hade jag velat i flera år då hindren var mindre (liksom ponnierna), men Kim tyckte de var alldeles för höga och jag var alldeles för lång för lilla Kim så vi vägrade ut oss på andra eller tredje hindret varje gång…
Det var dags med D-ponny vid 14. Och jag fick en ponny som hette duga. Tjavs var hans namn kort och gott. Han var importerad från Danmark, där han satt skräck på de flesta tävlingsbanor. Fast det visste ju inte jag eller pappa, som nu blivit mer biten av ponnyhoppning än min mamma. Han ( Tjavs alltså) hade lysande resultat i Danmark som ung ponny. Han hade t o m varit med i EM.
Varför ingen ville ha honom i Danmark tänkte vi inte på då han kommit till Småland och nu stod till försäljning. Han var billig, han hoppade bra… om än väldigt snabbt… Men han hade så fina stora mörka ögon.
En D-ponny till skulle kröna min karriär inom ponnysporten var till ända. Jag var sexton år och gränsen för ponnyhoppning går vid 18. Internationellt är gränsen 17 år. Jag fick möjligheten att köpa Moonlight Boy av min idol Eva Johansson på Grevagården utanför Skultorp. Som med alla mina ponnier var priset lågt. Moonlight Boy hade specialimporterats från England några år tidigare. Han var brun och till hälften fullblod. Han såg ut som ett vackert, smäckert fullblod men kallades för" Taxen" då hans ben var onormalt korta. Därav ponnymåttet. Jag hade i flera år beundrat Eva och denna fina ponny på tävlingsbanorna där de haft många stilfulla hoppningar med stora framgångar. Eva hade fallit för ålderssträcket och Moonlight Boy hade fallit i glömska. Anledningen var en svår lunginflammation hos Moonlight som satt sig på luftrören. Jag fick provrida honom efter ett års vila. Måns Alexandersson, dåvarande ridlärare på Grevagården, satte upp ett hinder på minst 1.40. Vilket är större än alla nivåer för ponnyhoppning. Moonlight tog hindret med mig på ryggen som vore det ett kavaletti (litet travhinder). Vi körde honom till djursjukhuset och det visade sig att hans lungor var helt friska. Jag var överlycklig och han blev min. Moonlight Boy glömmer jag aldrig. En mer säker häst över hinder kommer jag aldrig att få sitta på. Han var som en smidig katt. Det enda ryttaren behövde göra var att försöka sitta stilla och inte störa honom i ansatsen före hindret .Han klarade allt själv. Det blev ett mycket lyckligt slut på min ponnytid.