Samtidigt som ponnytiden avslutades var jag rejält skoltrött. Jag hade börjat skolan ett år för tidigt. I tredje årskursen på humanistisk linje på gymnasiet var jag därför 17 år och jag bestämde mig för ett sabbatsår, som kom att bli två…
Jag fick jobb i England med hästar. Samtidigt skulle jag läsa engelska fyra eftermiddagar i veckan. Personen jag fick jobb hos var ingen mindre än prinsessan Margaretha, kungens äldsta syster. Det var en ren slump genom en kompis jobbade i ett stall i närhetn och hörde att Amblers behövde en hästflicka. Det var nog det bästa jobb jag haft. Och vilka drömmar det skapade. Jag skulle bli en international showjumper, no matter what…. Jag fick ta hand familjen Amblers tre hästar på hemmaplan. Resterande hästar var inackorderade på det internationellt berömda Waterstock Training Center, några miles därifrån. Waterstock var ett fälttävlanscenter med en svensk entreprenör, Lars Sederholm, vida känd i hästkretsar, som ägare. Varje vecka fick jag lektioner av Göran Breisner då elev, nu Sveriges motsvarighet till Sven-Göran Eriksson, fast inom hästsporten. Han är nämligen Englands förbundskapten inom fälttävlan. Utan skandaler kan tilläggas…Hästen jag fick möjlighet att träna, tävla och rida jakt på, framför andra, var Jamie, ett engelskt fullblod. Då jag lämnade England för mitt sista år i gymnasiet var siktet fast inställt på att komma tillbaka för att göra karriär som hoppryttare. ..Det är enda gången i mitt liv som jag velat göra karriär inom något och inte skämts ett ögonblick för att uttrycka det….
Väl hemma blev jag istället lockad till Paris och stannade där som au-pair ett år.
Därefter tog jag mig an mitt sista år i skolan. Men innan dess hade jag jobbat på Electrolux tre månader och kunde stolt köpa min första egna, stora halvblodshäst som jag döpte till La Parole. Därefter följer en tid på tio år i mitt liv utan häst. Jag hade insett att international showjumper blir jag ej hemma från gården, utan utbildning och egen försörjning… Sex år med utbildning och jobb inom hotellbranschen tog vid. Vid 27 då jag skulle flytta till Skara och gifta mig med John Kuylenstierna kom jag ryktesvägen över en fyraårig galopphäst från Täby galopp. Jag räddade honom från slakt och han blev min promenadhäst. Då jag var gravid med min son Fredrik blev det inte så många ritter med denna fyraåring som bara visste om galopp löp. Och tur var nog det. Tyvärr galopperade Dardel en dag i augusti för sista gången i sin stora hage.
Han bröt benet i ett kaninhål vilket gjorde att han fick nödslaktas direkt. Då jag stod och höll i honom i väntan på slaktbilen med ena frambenet helt av tittade han på mig med sina kloka ögon, som om han inte kände någon smärta alls och med öron och ögon fästa mot mig. Jag glömmer det aldrig.
Ytterligare 10 år går innan nästa häst gör entré i mitt liv. Jag är nu skild och ensamstående mamma. Mitt självförtroende är inte vad det en gång var, men jag hade arbete och som det heter; ordnande förhållanden. Jag längtar efter att få göra något som jag är bra på igen.
Först blir det Bravo, vars fullständiga namn är Quarterbacks Bravo. Jag hade skrapat ihop lite pengar och önskade inget annat än att få hålla på med häst igen. Det blev han med de stora blå, trygga ögonen för att inte säga de stora hovarna och den enorma mankhöjden.
Det var i Småland i ett försäljningsstall jag fann Bravo.Med ett eländigt förflutet efter att ha varit Englands bäste hopphäst som fyraåring.. Nu var han åtta. Alla hade tappat hoppet om Bravo, för han ville inte längre hoppa efter en hemsk olycka som femåring…