Lyssna på forskarna Östros
Skånska Dagbladet 2003 11 11
Under åren har vi liberaler haft många diskussioner med utbildningsminister Thomas Östros (s) om tillståndet för svensk forskning. Vår oro har bland annat handlat om försämrade villkor för forskare, försämring av studenternas grundutbildning och alla tecken på att kvalitén i svensk forskning är hotad. Thomas Östros har alltid bemött dessa farhågor med sitt standardsvar att svensk forskning är världsledande och att vår oro är obefogad. Men nu har nästan hela forskarkåren i Sverige skickat en allvarlig uppmaning till utbildningsministern. Vi tycker att Thomas Östros borde lyssna på forskarna. Forskningen har stor betydelse för Sveriges tillväxt och därmed i förlängningen även för välfärden.
Landets samtliga universitet och högskolor, de statliga forskningsråden och vetenskapsakademierna uppmanar till samling för en ny forskningspolitik i en skrivelse den 29 oktober till utbildningsministern. Detta är något nytt i svensk utbildningspolitik, där man ibland vant sig vid att se de mindre högskolorna respektive universiteten som ilskna konkurrenter till varandra. Men nu lämnar alla ett gemensamt förslag till utbildningsministern. Förslaget går ut på att öka resurserna till forskning men också på att renodla en strategi som gör att resurserna koncentreras till forskningsmiljöer som håller hög kvalitet.
Bengt Westerberg, styrelseordförande i Vetenskapsrådet, sa bland annat till TT
- Vi är fortfarande en framstående forskarnation, men snart riskerar vi att inte hänga med längre. Det visas tydligt av att svenska forskare citeras allt mer sällan i vetenskapliga publikationer i Västeuropa. Deras andel har sjunkit dramatiskt sedan 1990-talets början.
Vi delar Bengt Westerbergs beskrivning av verkligheten. De framgångar som svensk forskning i dag visar upp beror till stor del på satsningar som gjordes för åtta, tio år sedan. Först efter så många år kan man se resultatet av lyckade forskningssatsningar. Den avmattning som vi nu märker allt mer beror på att resurserna urholkats kraftigt de senaste åren.
På forskarnas berättigade oro svarade utbildningsministern att Sverige satsar förhållandevis mycket på forskning. Vi delar inte utbildningsministerns glättade syn på statens forskningssatsningar. Till exempel Finland satsar enligt forskningsrådet Vinnova mer på teknisk forskning än Sverige, trots att det är ett betydligt mindre land. Den medicinska och tekniska forskningens beroende av privata finansiärer skapar osäkerhet när konjunkturen är svag. Dessutom har svenska institutioner mycket höga omkostnader bl a för lokaler. I verkligheten har statens andel av forskningsresurserna minskat kraftigt de senaste åren. Därför vore det klädsamt om ministern i stället för att alltid slå ifrån sig kritiken nu ville lyssna på den samlade forskarkåren.
Utbyggnaden av högskolorna har skett utan att motsvarande resurser lagts in. Det drabbar studenterna, som får allt mindre hjälp av lärarna. Därför lyckas också endast 15 % av studenterna klara av 120 högskolepoäng på normalstudietiden tre år. Dessutom drabbas forskningen av regeringens orealistiska planmål. För att klara undervisningen jobbar visserligen många lärare obetald övertid, men det håller inte i längden. Tiden för forskning minskar.
Folkpartiet har i sin budget satt av större belopp för forskning än regeringen. För den närmaste treårsperioden föreslår vi en höjning av fakultetsanslagen med 7 %, dvs närmare två miljarder kronor på en treårsperiod. Vi har också föreslagit Thomas Östros att ett brett arbete ska inledas för att successivt höja forsningsresursernas andel av BNP. Målet att forskningen ska omfatta 1 % av BNP sätts upp i forskarnas förslag, och vi liberaler tycker att det är ett realistiskt mål.
En framgångsrik forskningspolitik måste ge utrymme för fri forskning. Det är ofta omöjligt att på förhand avgöra vilken forskning som kommer att ha betydelse för samhället tio eller tjugo år senare. Forskning som banade väg för t ex datorutvecklingen var obegriplig för politiker och allmänhet tjugo år innan den kom till praktisk användning. Därför måste det alltid finnas utrymme för fri grundforskning, där den vetenskapliga utvärderingen får vara avgörande för anslagstilldelningen och inte politiska eller kommersiella värderingar. Det krävs också en långsiktighet i forskningen. Om allt för stor del av de seniora forskarna är beroende av kortsiktig finansiering, inte bara för sina doktoranders projekt men även för sin egen lön, riskerar man kontinuiteten i forskningen. Därför har folkpartiet under en längre tid tryckt på behovet av ökade fakultetsmedel.
Vi är också övertygade om att forskningen måste koncentreras till färre högskolor än i dag. De som i vetenskaplig konkurrens visar bäst resultat ska få de största resurserna. Alla högskolor kan inte bedriva forskning inom många vetenskapsområden. Däremot kan olika högskolor hitta sina specialområden, där de kan bli framgångsrika i forskningen. Om vi i Sverige vågar säga ja till en verklig satsning på högklassiga forskningsmiljöer måste vi våga säga nej till splittrade småsatsningar.
Vi i folkpartiet efterlyser en genomtänkt strategi för utbildning och forskning. Vill utbildningsministern ta framtidsfrågorna på allvar är vi gärna med i en dialog. I den dialogen ska inte bara politiker föra ordet utan där ska också studenter och forskare vara med.
Ulf Nilsson Marie Wahlgren
riksdagsledamot (fp) riksdagsledamot (fp)
Vice ordf, utbildningsutskottet docent