Spridda tankar om tid
(Krönika i Kristianstadsbladet 17/12 - 03)
Skånsk vinter. Mörkt, blåsigt och regn. Utanför fönstret hastar de tunga molnen vidare för att ösa ut sitt oväder på någon annanstans. Har vi tur kan det bli lite snö så småningom. Är vi riktigt lyckligt lottade kan snön till och med lägga sig som mannagrynsgröt över landskapet några dagar och bjuda in till vinterlekar.
När jag var liten var vintrarna riktiga vintrar. Snön var djupare, låg kvar längre. Dessutom var ”blekans” backar bakom kyrkan i Åsum högre än vad de är nu.
Året har inte bara årstider utan också sina olika tanketider. För visst tänker vi olika tankar vid olika perioder av året. Nog är det så att vi under jul- och nyårsveckorna, efter adventstidens stress, tänker lite djupare tankar än de som vårens nyvakna varmvindar lockar fram.
I litteraturen låter man ofta vädret ackompanjera huvudpersonens tankar och sinnestämningar. Ta Goethes unge Werther. Det är ingen slump att Wethers, av hjärtesorg drypande, brev av den fjärde september inleds med orden ”Liksom det blir höst i naturen, blir det höst inom mig och kring mig. Mina blad gulna, och de kringstående trädens blad har redan fallit”.
Det är kanske inte så konstigt att vi under året mörka och kalla tid tänker andra tankar än när blommorna letar sig upp ur vårjorden och dagarna blir längre och varmare. Än tydligare måste skillnaden ha varit under den långa period i mänsklighetens historia när mat inte kunde förvaras i kyl- eller frysskåp och då ljus inte kom från två hål i väggen.
Även om julen för varje år tycks bli alltmindre av kristlig högtid så är det en tid när många tänker djupare tankar. Och nyårsfunderingarna handlar inte bara om vilka löften som skall brytas det nya året. Det är som om tiden går lite långsammare och stillheten skapar utrymme för djup.
Jag tror att det är otroligt viktigt att vi tar oss tid att använda dessa oaser i ett stressigt tidevarv. Vi borde oftare ta ett steg ut ur ekorrhjulet och tänka efter vart vi är på väg. Men eftersom vi så sällan har (eller tar) tid att tänka efter, så kan väl julhelgen få tjäna som uppsamlingsplats.
I julkalendern häromdagen önskade Håkan Bråkan sig till ett ställe där det inte fanns någon tid, där man bara kunde ta det lugnt. Det är ingen ny tanke. Ofta förknippas tidlöshet med lycka. Att slippa stress. Men hur vore livet om inte tiden var begränsad?
Tankeexperimentet är intressant. För hur skulle livet te sig om man hade all tid i världen? Ja, det funnes ju ingen anledning till stress. Men vad skulle man göra? Vad skulle man ha all tid till? Är det inte just knappheten på tid som gör livet värt att leva?
I antikens Grekland ansåg man att gudarna och människorna i princip var lika. Det som framförallt skiljde dem åt var döden. Människorna var dödliga och därmed var tiden utmätt. Gudarnas tid var oändlig. I en artikel i senaste numret av tidskriften 00-tal hävdar idéhistorikern Ronny Ambjörnsson att just människans dödlighet är grunden för lyckan. Det är bara i en värld där livet är tidsbegränsat som engagemang, kärlek, lycka och längtan får ett verkligt värde. I gudarnas värld av evig tid och ständig lycka skulle vi inte ens märka lyckan.
I en av berättelserna om Alfons Åberg, klagar Alfons och hans pappa över att julen tar slut. Tänk om det alltid var julafton, vad kul det skulle vara, drömmer de. Men den kloka farmorn bara skakar på huvudet och säger att om det aldrig var tråkigt skulle man aldrig märka när det är kul. Så klokt.
Likväl är tidsbristen och stressen en av vår tids stora farsoter. Det kan tyckas märkligt eftersom vi ju faktiskt lever längre tid nu än någonsin tidigare. Kanske handlar det inte om hur mycket tid man har utan om hur stor makt man har att fördela sin egen tid. Jag tror att en stor del av framtidens politiska debatt kommer att handla om vem som skall ha makten över tiden. Hur mycket skall politiken och systemet bestämma över din tid och hur mycket makt och därmed ansvar skall du själv ha? Och hur kan samhället förändras så att var och en av oss får mer makt över den egna tiden? Hur ger vi oss chans att ta oss ut ur ekorrhjulet lite oftare än bara under julhelgerna?
Det var nog inte så att snön var djupare och pulkabacken högre när jag var barn. Men jag kanske bättre tog tillvara de där dagarna med snö. Om man inte tar tillvara på tiden spelar det ju faktiskt inte så stor roll hur lång den är.
Christer Nylander (fp)