Sverige behöver framtidstro!
(Krönika i Kristianstadsbladet 30/12-03)
Sverige blir ett sämre land att leva i framöver. Det menar i alla fall nästan hälften av dem som styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) frågat i sin årliga undersökning. Andelen pessimister har ökat rejält sedan undersökningen för ett år sedan. Bara 13% av svenska folket tror att Sveriges framtid är ljus.
Mycket talar för att konjunkturen vänder uppåt nästa år. Tillväxten blir något högre enligt de flesta bedömare, samtidigt, vilket bekymrar mig mycket, ökar arbetslösheten. Vi får det som ibland kallas ”jobless growth”. Industrins hjul snurrar snabbare, men det behövs inte fler anställda för att sköta dem.
Mest bekymmersamt är att arbetslösheten bland ungdomar ökar. Den är redan runt 10%. Det behövs under det kommande året en hel del nya idéer och konkreta förslag för att vända utvecklingen på arbetsmarknaden. Det är så viktigt att ge ungdomar chans till fotfäste på arbetsmarknaden att man måste våga ta lite nya grepp.
I Kristianstadsbladet kunde man under julhelgen läsa om lärarstudenter som inte får jobb efter studierna. Den hotande lärarbristen borde innebära att kommunerna tänker lite mer långsiktigt. Särskilt märkligt var det att de intervjuade nyblivna lärarna var inriktade på matematik och naturvetenskap. Det är som bekant områden där lärarbristen kommer att bli särskilt stor framöver.
Förklaringen är att kommunerna har dålig ekonomi. De har inte råd att tänka långsiktigt, även om säkert många vet om att kortsiktigt tänkande blir dyrare i längden. Kommunsektorn har höjt skatten kraftigt de senaste åren. Avgifterna, till exempel inom barnomsorgen, har också höjts. Ändå har inte de nya pengarna räckt till för att nämnvärt höja kvaliteten i de kommunala kärnverksamheterna. Många skulle förmodligen snarare säga att kvaliteten försämrats inom några områden.
Enligt SPF:s undersökning är många oroade över framtiden för välfärdssystemen. Kommunernas och landstingens skrala ekonomi väcker oro. Liksom demografin. Färre i arbetsför ålder skall försörja fler äldre. I själva verket är vi just nu inne i det Ekonomistyrningsverket kallar den gyllene perioden. Den tid då de demografiska förutsättningarna är så gynnsamma att man borde samla i ladorna inför kommande, tuffare decennier. Trots det går staten med minus år ut och år in. Tro inte på dem som säger att Sverige har ordning på statsfinanserna. Det är pensionssystemet som för tillfället går med plus. Staten lånar till driften. Det är tydligt att regeringen har tappat greppet om statsfinanserna. I en tid då man borde sparat i ladorna för att klara en kärv framtid, gör man tvärtom. I år lånar staten 49 miljarder i år, nästa år skall man låna nästan 72 miljarder. Staten lånar mer och mer och räntekostnaderna ökar och tränger därmed ut andra angelägna åtgärder.
För att få ordning på statsfinanserna, för att klara jobben och välfärden behöver Sverige en offensiv tillväxtpolitik. Men en offensiv tillväxtpolitik är svår att bygga på en pessimistisk framtidssyn.
En viktig förklaring till den bristande framtidstro i Sverige är att den gamla självbilden av Sverige ramlat samman. En viktig del av den gamla svenskheten var tron att Sverige var det i särklass bästa landet att leva i. Vi hade bäst välfärdssystem, bäst industri och vi klarade oss bäst utan för mycket kontakt med omvärlden. Vi hade inget behov av samarbete med Nato eller Europa. Vi klarade oss bäst själva.
Socialdemokratin har länge varit förvaltare av den gamla självbilden. Det är därför partiets slits sönder och samman i Europapolitiken. Man har så svårt att förklara varför Sverige behöver EU och euron. Varför skall vi knyta vår ekonomi än närmare de länder som står oss så långt efter?
Vår gamla självbild har ramlat samman och ingen ny har kommit i dess ställe. Vi är inte på väg någonstans. Vi har en socialdemokratisk politisk ledning som förvaltar i stället för leder. En borgerlig opposition som uppenbarligen inte förmår erbjuda ett tillräckligt lockande alternativ. Och en vänster som exploaterar nostalgin.
Lösningen är inte att vrida klockan tillbaka till 1960-talet. Nostalgi kan inte leda ett land framåt. Nej, det som behövs i Sverige är en vision om framtiden. Se på Finland. Där har man en vision eller snarare en mission. Finland är på väg någonstans. På väg att bli modernare. På väg att på allvar ta plats i Europa. Sverige blickar snarare tillbaka.
En höjdhoppare som är övertygad om att hon kommer at riva ribban lär alldeles säkert också göra det. Ett land där nästan hälften tror att framtiden är mörkare än historien är ett land som får svårt att skapa sig en bättre framtid.
Christer Nylander (fp)