Vem skall bestämma?
(Krönika i Kristianstadsbladet 030302)
Mer än hälften av föräldrarna vill att myndigheterna skall bestämma vilken tid minderåriga skall komma hem på kvällen. Bland pensionärerna vill 63% att myndigheterna skall övervaka att ungdomar kommer hem i rätt tid. Uppgifterna gäller inte Sverige. Det var i vårt grannland Finland undersökningen gjordes. Hade resultatet blivit annorlunda hos oss?
När jag läste om undersökningen kom jag att tänka på historien om en arg förälder som ringde upp den dåvarande svenske utbildningsminister och klagade på att deras barn var ute alldeles för sent på kvällarna. Vad tänker ministern göra åt detta, frågade den arge föräldern. Ministern kontrade med att fråga vad föräldern själv tänkte göra.
I Sverige diskuteras för tillfället inte om myndigheterna skall besluta om barnens utetider. Däremot ställs krav från olika håll på mer politisk styrning av ätandet. Skatten på sånt folk inte borde äta ska höjas, är ett krav som fått förnyat bränsle de senaste veckorna.
Visst är det ett problem att många människor äter fel och rör sig för lite. Men är det verkligen rimligt att riksdagen ska styra vad folk äter?
Både det finska och svenska exemplet visar på en tråkig tendens i den moderna demokratin. Alldeles för ofta ropas det på politiska lösningar på problem som inte i första hand är politiska. För mig som liberal är detta en bekymmersam tendens. Jag vill att staten skall bestämma så lite som möjligt om hur människor ska leva sina liv. Det kan inte vara rimligt att riksdagsledamöter skall använda sin makt till att styra vad folk sätter på köksbordet. Lika lite som vilka kläder man har på sig.
Visst är det ett problem med tilltagande fetma bland barn och unga. Men löser man det problemet med fler politiska beslut? Löser man det genom att ta bort ansvaret från den enskilde och hennes närmaste? Jag tror inte det. Snarare är det så att mer ansvar bör flyttas från politiker och myndigheter till den enskilde.
Snart går vi in i ännu en valrörelse. Denna gång skall det handla om vad vi vill ha EU till. Det finns de i Sverige som vill att EU skall syssla med alla saker som är bra. Det är vad man kan kalla ”Dagis är en bra sak och därför skall EU ha en dagispolitik”-sossar som brukar resonera så. Visst låter det genialt. Men tänkt om man förlorar. Tänk om lyckas göra barnomsorgsfrågor till ett ansvarsområde för EU och så fattar majoriteten inom EU beslut som går åt ett annat håll än man tänkt sig. Har man då vunnit något på att lyfta barnomsorgsfrågor till EU? Knappast!
Den kommande valrörelsen inför EU-valet kommer att ha flera olika fronter. Dels finns det de som vill låtsas att valet handlar om vi skall vara med eller inte. Dels finns det de som tycker att EU skall syssla med allt möjligt. Däremellan står de som inser att EU är bra men som vill att EU – samarbetet skall koncentreras på de frågor där EU verkligen behövs. Det behövs till exempel europeiskt samarbete för att klara miljöproblem, internationell brottslighet mm. Men det behövs definitivt inte en europeisk förskolepolitik eller ett gemensamt europeiskt AMS.
Det kan vara värt att fundera en stund kring vem som skall bestämma över saker och ting. Varför väcks det förslag i Finland om att myndigheter skall övervaka när ungdomar kommer hem? Varför läggs det förslag i Sverige om att politiker skall ta sig mer makt över vilken mat vi skall äta? Varför vill en del att EU skall ha makt över saker som inte är gränsöverskridande?
Är det missriktad välvilja? Är det försök att verka kraftfull? Inte vet jag. Kanske är en anledning att det är rätt skönt när andra tar ansvar. Då slipper man ju själv. Men är det en rimlig hållning? Det kan ibland kännas jobbigt att ta ansvar. Men tro mig, alternativet är mycket, mycket jobbigare. Därför att med ansvaret följer också makten. Och inte är det väl så att vi svenskar känner ett behov av att förlora ännu mera makt över våra egna liv?
Jag tror att det är dags för en mer genomgripande diskussion i Sverige om vem som skall ha ansvar för vad. Hur långt skall politiker få lov att ta över ansvar och därmed makt över den enskilda? Vilka beslut skall tas lokalt eller regionalt och vad skall vara nationella frågor? På vilka områden behövs EU-samarbetet och vilka områden skall EU-nivån hållas borta från?
När EU skulle få en ny författning skedde en stor del av diskussionen i ett öppet konvent. Jag tror att vi skulle behöva ha ett sådant konvent också i Sverige.
Christer Nylander (fp)