Europaperspektivet har blivit akut i energipolitiken. Många EU-länder tycker sig genom Rysslands agerande under senare tid ha hamnat i ett energipolitiskt skruvstäd, och lägger om energipolitiska prioriteringar, planerar för nya investeringar och samarbeten för att bli mindre sårbara. Samma omvärldsförändringar som väckt andra EU-länders politiker motiverar att Sverige nu också ser om sitt hus. Detta är en text med utvecklade resonemang och fakta. En kortversion är publicerad i Dagens Industri den 5 juni 2006. Texten bildar även underlag för en interpellationsdebatt den 7 juni mellan det för energipolitiken ansvariga statsrådet Mona Sahlin och Carl B Hamilton.
Ett oljepris långt över prognoserna, EU:s oljeberoende av det instabila Mellanöstern, och EU-ländernas pipeline-beroende av energiimport från Ryssland har fokuserat sinnena.
Vi vet att el i Ryssland produceras i kärnkraftverk som är väsentligt mindre säkra än de i Sverige och Finland. Några av de ryska reaktorerna ligger dessutom nära oss. Strax utanför St. Petersburg finns fyra reaktorer. Mindre säkra reaktorer finns även i Kursk och Smolensk. Reaktorerna i Ignalina i Litauen skall läggas ned tack vare EU-krav, men är alltjämt i drift, dock längst till 2007.
De fyra reaktorerna utanför St. Petersburg är idag det största enskilda hotet mot svensk folkhälsa. Ju snabbare dessa reaktorer tas ur drift, desto bättre. " Själva grundkonstruktionen är inte tillfredsställande, säger Jan Blomgren (professor vid institutionen för neutronforskning vid Uppsala universitet). Enligt Jan Blomgren är det i praktiken omöjligt att bygga om reaktorerna så att de klarar västeuropeisk säkerhetsnivå. Risken för en Tjernobylolycka finns därför kvar eftersom Ryssland vill hålla liv i sina anläggningar så länge som möjligt." (Fokus, nr 14, 2006).
I Sverige bör vi använda el som producerats i säkra former. Svensk politik, nationellt och internationellt, bör inriktas på att minska efterfrågan från ryska kärnkraftreaktorer, och göra dem mindre lönsamma genom att inte efterfråga deras produktion.
Det är därför bekymmersamt att allt fler i Sverige umgås med tanken att importera rysk el.
Sålunda har ett antal svenska energianvändare gått ihop i ett konsortium bestående av 15 elintensiva företag, Bas El, för att importera rysk el. Meningen är att bolaget ska importera el via en ny kabel under finska viken till stamnätet i Finland och vidare till Sverige.
Den svenska energipolitiken anses uppenbarligen som alltför oberäknelig, och de bedömer att den svenska regeringen och dess stödpartiers negativa hållning till inhemsk elproduktion kommer att medföra för litet utbud av el i Sverige.
Men import från Ryssland är fel väg att gå.
Förvisso skulle utbudet av el i Sverige kunna öka, och priset på el skulle därmed bli lägre än eljest. Hur mycket lägre beror bl. a på hur stor överföringskapacitet som byggs mellan Sveriges och övriga Europas stamnät. Enligt Bas El behövs inga nya svenska tillstånd för import från Ryssland. Enligt samhällsbyggnadsdepartementet krävs dock sådana. Någon förfrågan om koncession har ännu inte inkommit.
Den finske statsministern Matti Vanhanen vill gå längre och direktexportera el från Ryssland till Sverige. Vanhanen ser "en sjökabel för elexport från Ryssland till Sverige som en möjlighet." United Power [Bas El:s finsk-ryska motpart] ser en kabel från de ryska kärnreaktorerna som ett alternativ: "United Powers plan går ut på att producera el i kärnkraftverket i Sosnovyj Bor för export till de nordiska länderna.
Enligt en företrädare för bolagets huvudägare, Baltenergo, är enheter i kraftverket för närvarande stängda då efterfrågan på el inte är tillräckligt stor. Exporten kan om planerna går i lås inledas 2009, enligt Szep." (TT, 19 april, 2006).
På grund av efterfrågan från Sverige skulle alltså osäkra ryska kärnkraftverk köras igång!
Folkpartiet i Sverige säger nej till sådan elimport.
Det finns även andra, nyare, skäl att vara emot energiimport från Ryssland: landet är inte pålitligt som leverantör. Finland har av Ryssland vägrats elleverans när de egna behoven så krävt, nämligen några kalla dagar i januari 2006. Ryssland begränsade sin elexport till Finland till förmån för egen efterfrågan.
I fråga om både naturgas och olja är det väl belagt att Ryssland driver energipolitik som utrikespolitik. Ukraina och flera EU-länder har fått erfara att Ryssland stängt gaskranen när det stärkt landets utrikespolitiska linje.
Sålunda konstateras i en färsk studie från Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) att "Sedan 1991 har Ryssland i en vid bemärkelse använt hårdför prispolitik, leveransavbrott eller hot därom vid ca femtio tillfällen mot Ukraina, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Moldavien eller Georgien. En underliggande orsak är den ryska statledningens syn på energi som ekonomisk och säkerhetspolitisk maktfaktor, vilket medför att energifrågorna legitimt [ur ryska regeringens perspektiv] kan hanteras med extraordinära medel. Detta gäller såväl nationellt som internationellt." (R Larsson, "Rysslands energipolitik och pålitlighet som energileverantör", FOI, Stockholm, 2006).
Moskva sticker heller inte under stol med att landets energipolitik skall användas som ett utrikespolitiskt instrument.
Det finns långtgående planer på en naturgasledning från ryska Viborg under Östersjön till Greifswald i Tyskland. En teknisk möjlighet är en grenledning till Sverige. Miljöinvändningar har rests mot en grenledning, liksom mot hela ledningen. En grenledning till Sverige är under alla omständigheter olämplig. Den skulle binda Sverige till Rysslands nyckfulla utrikespolitik på energiområdet.
Kravet på pålitlighet och förutsägbarhet understryks av att vi här har att göra med investeringar som är utomordentligt långsiktiga – byggande och underhåll av gaspipeliner. Pålitlighetskravet går knappast att tillfredsställa med ett land som saknar tillförlitliga demokratiska och rättsliga institutioner, och där utvecklingen dessvärre gått åt fel håll. Våst land skulle hamna i en utpressningsbar situation. Om gas skall importeras från öster får det ske i flytande form på fartyg (LNG), som kan komma från olika ursprungsländer.
Den absurda situationen håller sålunda på att uppstå att nettoeffekten av svenska riksdagsmajoritetens energipolitik är — trots tal om motsatsen — fortsatt kärnkraftsproduktion, men utvidgad till produktion under mera riskabla former i Ryssland, och från ett mindre pålitligt Ryssland
Av flera olika, och delvis överlappande skäl, bör följaktligen Sverige säga nej till import av både el och naturgas (i pipeline) från Ryssland.
Skälen för att säga nej är — i korthet — vår befolknings säkerhet och leveranssäkerheten när det gäller import av el från ryska kärnkraftverk. Beträffande naturgas i pipeline från Ryssland är skälen miljö, leveranssäkerhet och — inte minst — utrikespolitiska.
Folkpartiet kan däremot bejaka naturgas i pipeline från t ex Danmark och Norge, liksom import av flytande naturgas (LNG). Vi vill ha investeringar i ökad användning av svensk kärnkraft, liksom användning av förnybar energi – t ex importerad tullfri etanol – förutsatt att den är säker, miljövänlig, och inte kräver stora subventioner.