Eftersom förhållandet mellan EU och Ryssland står i fokus för europeisk politik kunde Finland knappast ha fått en bättre tajming av sitt EU-ordförandeskap än juli-december 2006. Landet kan sätta tänderna i en välkänd, stor och konkret fråga. Men är verkligen Finland pålitligt som en tydlig kritiker av Ryssland å hela EU:s vägnar när så krävs? (Citera gärna med angivande av källa.)

Alltså: Från 1 juli till 31 december 2006 är Finland ordförande för EU-25. Hur tänker Finland förvalta sitt pund? Och vad undviker Finland?

Huvudintrycket efter att ha läst ett välskrivet 16-sidigt dokument med Finlands ”preliminära dagordning” är att Finland dels prioriterar att gå vidare med frågor som redan ligger dukade på bordet, dels vill fokusera på EU-Ryssland-relationen (se www.vnk.fi). Nu gäller ansvar och påverkan, och en härlig tid för den som vet vad den vill!

EU och Ryssland.
Det som förefaller ligga Finland närmast om hjärtat — föga förvånande — är EU:s relation till Ryssland. Ryssland som politiskt problem återkommer på flera ställen i Finlands framåtblickande text. Finland vill dels få nuvarande ”partnerskapsavtal” EU-Ryssland från 1997 att fungera bättre, men framför allt förbereda för ett nytt EU-Ryssland-avtal år 2007. Detta avtal bör — enligt Finland — inkludera fler politikområden än dagens, bl. a energi. Mänskliga rättigheter blir i en central fråga i förhandlingarna om ett nytt avtal, och just den aspekten nämner Finland försiktigtvis inte som en avgörande ingrediens i det nya avtalet.

En intressant fråga när det nya avtalet skall skapas inom EU är de nya, f.d. sovjetockuperade, EU-ländernas ambitioner med ett sådant EU-Ryssland-avtal. Till skillnad mot förra gången, dvs. 1997, är det 2007 sannolikt tio EU-medlemmar (inkl Bulgarien och Rumänien) som fått smaka på sovjetisk ockupation under 45-50 år. Min tro är att detta kommer att visa sig viktigt. De nya medlemsländerna kommer att bromsa Berlin, Paris, Rom och (delvis) Londons klassiska strategi att hålla sig väl med Moskva på mindre, mellanliggande länders bekostnad. Ryssland kommer vid förhandlingsbordet att mötas av ett mera misstänksamt och strävt EU än 1997, men också av ett mera splittrat EU i synen på Ryssland; ”Old Europe” mot ”new Europe” igen.

Min bedömning är att frågan om mänskliga och medborgerliga rättigheter i Ryssland, kopplad till skyldigheten för EU och EU-länder att kritisera brister på detta område, kommer att förbli en svår stötesten i relationen, liksom EU-länders kritiska syn på den Putinhandledda ryska demokratins funktionssätt. Ryssland — å sin sida — kommer att betrakta EU-synpunkter som otillbörlig inblandning i inre angelägenheter.

Stigande energi- och råvarupriser har gjort att kammen vuxit enormt på rysk utrikespolitik, som blivit mer självsäker, och återigen global och dominanssökande. Hur kommer Finland att hantera krav från andra EU-länder att som ordförandeland kraftfullt och tydligt kritisera Ryssland för t ex ryska övergrepp i Tjetjenien om skulle behövas igen? Om Ryssland sätter Ukraina, Moldavien eller andra länder i närområdet under press, hur aktivt kommer Finland att stödja de av Moskva utpressade staterna?

De ekonomiska dimensionerna av samarbetet underlättas om Ryssland, äntligen någon gång, vill genomföra de nödvändiga interna reformer som krävs för att bli WTO-medlem. Det skulle stärka rättstryggheten och säkra konkurrensvillkoren för alla involverade i utrikeshandel och investeringar med Ryssland.

EU-Rysslandsrelationen testas vid ett toppmöte EU-Ryssland, som skall hållas i Helsingfors i slutet av november 2006.

EU:s yttre gränser.
Finland vill få igenom politiska riktlinjer som anmodar och engagerar medlemsländerna att åstadkomma en ”effektivare kontroll av EU:s yttre gränser”. Finland vill sålunda ha ”ett gemensamt europeisk asyl- och flyktingsystem, [och] politiska riktlinjer för ytterligare utveckling av en modell för att sköta EU:s yttre gränser”. Finland vill även driva på diskussionen om legal immigration.

Ett kommissionsdokument om ett gemensamt asylsystem är aviserat till våren 2007, och kommer sedan att inom EU processas under minst tre år.

Finlands initiativ är utmärkt. Det vore bra med en gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU. Det skulle bromsa skruven nedåt med allt restriktivare hållning i asyl- och flyktingpolitiken i de flesta EU-länder. Det vore också bra, men ännu så länge mindre sannolikt på EU-nivå, med en ökad legal arbetskraftsinvandring från tredje land. Sverige bör liberalisera sin arbetskraftsinvandring från länder utanför EU.

Hela den väldiga frågan om ekonomiska migranter (med ett mindre inslag av flyktingar) står nu i fokus på grund av strömmen av människor från Afrika över Medelhavet till Italien, Malta och Spanien, samt från Västafrikas kust till Spaniens Kanarieöarna.

Balkan.
Kosovos status understryks i dokumentet som en viktig fråga för Finland att söka lotsa i hamn.

Om Kosovo ges självständighet, hur mycket måste densamma då inte omedelbart inskränkas för att garantera säkerhet och rättigheter för kvarvarande serber i Kosovo? Min bedömning är att det under mycket lång tid måste finnas utländsk militär och annan personal kvar i Kosovo. FN har utsett Finlands f d president Matti Ahtisaari som FN-medlare och ansvarig för att lösa frågan om Kosovos status. Uppgiften för Finland blir att ena EU-länderna bakom en och samma linje i frågan, och att samarbeta med stormakterna Ryssland och USA.

Kosovo bör sålunda bli självständigt, men först när det finns trovärdiga arrangemang på marken som fungerar som garanti mot etnisk rensning och diskriminering av serber på plats (se även Richard Swartz artikel i Svenska Dagbladet den 27 juni).

Hanteringen av Bulgariens och Rumäniens EU-inträde borde kunna bli tämligen smärtfri, men inte Turkiets. Fortsatta problem i varje steg kan dessvärre förutses. Cypern är politiskt ett en-frågeland — Cypernfrågan! – och kommer enligt min bedömning hela tiden att blockera och utpressa i förhandlingen med Turkiet. Utvecklingen i Turkiets östra kurdiska del, med dödskjutningar nyligen mot en kurdisk demonstration, strider mot EU-medlemskapsperspektivet. Katastrofhjälp, mm.

Det efter tsunamin aktuella gemensamma krishanteringssystemet i EU, som skall kunna koordinera ländernas insatser, sätts i sjön nu den 1 juli 2006. Det är bra! Ännu ett utmärkt politikområde för europeiskt överstatligt samarbete. Omedelbart efter Tsunamikatastrofen var den svenska s-regeringen positivt inställd till dels mer EU-samarbete, dels mer överstatligt sådant när det gällde katastrofhjälp och krissamarbete. Därefter lät regeringen ämnet falla i glömska. När ämnet återkom i vår har regeringen bytt fot. Intresset har svalnat, och nu insisterar den svenska regeringen på att allt samarbete på detta område skall vara mellanstatligt — icke överstatligt. Sverige borde driva på istället för att bromsa och passa.

WTO.
Under finska ordförandeskapet kommer förhoppningsvis ett nytt globalt WTO-avtal att manglas fram. Den kritiska tiden är från nu till slutet av juli. Det är en viktig tid för världen — särskilt för många u-länder — och en politiskt svår och mycket komplicerad förhandling med många parter och spretiga intressen.

Förslaget till EU-fördrag.
Finland är jämfört med Sverige offensivt — vilket inte är svårt — beträffande förslaget till nytt fördrag. Bl. a säger Finland att den nuvarande ”reflektionsperioden inte [är] tillräcklig för att få processen att gå framåt”, utan Finland vill göra mera (oklart vad, dock). I praktiken vill Finland bädda för det tyska ordförandeskapets arbete med att blåsa liv ett nytt fördragsutkast försommaren 2007.

Det är bra att Finland vill dra igång revideringen. Ett reviderat fördrag är nödvändigt för att kunna styra det utvidgade, och därmed också mer spretiga, EU både demokratiskt och effektivt.

Arbetsmarknad.
Under hösten kommer kommissionen att presentera en utredning (”green paper”) om ”framtidens arbetslagar” (labour law), som förefaller ta upp frågor om nya former i vilket arbete numera bedrivs, samt ”balansen mellan flexibilitet och trygghet” (”security”). Det är ännu oklart om detta kommer att innebära något nytt, om det i så fall är kontroversiellt, eller leder till några nya initiativ.

Jordbruk.
Ingenting sägs av Finland om betydelsen av att bädda för reformer av EU:s jordbrukspolitik eller av EU:s regionalpolitik. Trist!

Allt jordbruksstöd, såväl vid EU:s yttre gränser som inom EU (dvs. oftast subventioner), borde vara avskaffade 2015, året när FN:s milleniemål om halverad världsfattigdom skall vara uppnått. Ny bioprotektionism skall inte tillåtas växa upp.

Men hur blir det, då?

Mellersta östern, Iran och Irak omnämns på aktstyckets två sista rader. Det får tolkas som att Finland inser att frågorna är så påträngande att de prioriterar sig själva genom händelseutvecklingen. I värsta fall kommer de att dominera och slå ut alla ovannämnda goda ambitioner som Finland tänkt ut som sin agenda.

Hösten 2009 är det Sveriges tur.

Hösten 2009 är Sverige ordförandeland i EU. Av just detta skäl är det viktigt att det nästa mandatperiod sitter en svensk regering som är pådrivande inom EU i positiv riktning. Då skall den svenska regeringen inte ledas på ett utbränt sätt, inte i EU prioritera att passa och bromsa, inte ha beröringsångest inför överstatlighet, och framför allt: en alliansregering innehåller inga partier som likt vänsterpartiet och miljöpartiet vill att Sverige skall lägga ned sin röst i Europa, och lämna EU!

En engagerad och EU-positiv politik under ordförandeskapet 2009 är ett av de allra viktigaste argumenten för att rösta liberalt och alliansiskt den 17 september 2006!