EU-länderna bör ta ett gemensamt ansvar för sina medborgare i internationella kris- och katastrofsituationer. Kris- och katastrofhantering är ett uppenbart område för nära, och solidariskt, EU-samarbete.
EU-länderna bör naturligtvis hjälpa till att rädda varandras medborgare. Varför, som nu i Libanon eller år 2004 i samband med tsunamin, skall varje EU-land för sig organisera sina operativa insatser för att rädda och evakuera sina medborgare?
Inom EU bör det snarast inrättas en organisation för ett gemensamt, solidariskt ansvar hos medlemsländerna för unionsmedborgare som hamnar i internationella kris- och katastrofsituationer som nu i Libanon.
Ett sådant förslag har också nyligen lagts fram, men den svenska regeringen är emot.
Efter tsunamin blev det den svenska regeringens linje att EU skulle vara med vid internationell kris- och katastrofhantering; regeringen ville minsann visa handlingskraft och duglighet efter sin inkompetenta hantering av tsunamin, och få med hela EU på system för krishantering på EU-nivå. I januari-februari 2005 kastade regeringen sålunda i EU fram egna initiativ med denna inriktning. Men vad hände sedan? Jo, regeringen har gjort helt om!
Nu i våras, och motiverad av EU-ländernas erfarenheter av tsunamikatastrofen, presenterades en EU-rapport som föreslår ett fördjupat, delvis överstatligt, civilt samarbete mellan EU-länderna i kris- och katastrofsituationer; den s.k. Barnierrapporten. Den innehåller ett antal förslag om hur EU skall hantera katastrofer och kriser, särskilt sådana som inträffar utanför unionen; se http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/pdf/rapport_barnier_en.pdf
Med tanke på s-regeringens ivriga initiativ i januari-februari 2005 skulle man kunna tro att Barnierrapporten skulle ha mottagits med öppna armar av s-regeringen. Men icke! Inom den svenska regeringen har uppenbarligen tsunamikatastrofens dystra erfarenheter sjunkit undan och regeringen har fallit tillbaka i sin traditionella EU-skepsis.
Regeringens svar på Barnierrapporten är så fullt av reservationer som går ut på att varje land skall sköta sitt eget att inställningen till fördjupat EU-samarbete i praktiken är förkrossande negativ: I EU-nämnden den 12 maj 2006 betecknade sålunda kabinettssekreterare Hans Dahlgren rapporten från Michel Barnier som ”ett viktigt inlägg i debatten om hur förmågan inom unionen till krishantering och krisberedskap kan säkras. Vi vill gärna studera vidare de förslag som finns i rapporten. Men det är också flera av de förslagen som är lite väl långtgående för vår [regeringens] del, åtminstone just nu. De förutsätter skapandet av nya EU-strukturer och nya verktyg som vi [den socialdemokratiska regeringen] inte är beredda att acceptera rakt av, utan vi tror att det här är framför allt ett område för mellanstatligt samarbete. Vi tror också att det är väldigt angeläget att Förenta nationernas överordnade roll för katastrofhantering värnas. Vi vill gärna vara med och föra en diskussion inom EU om hur vi bäst arbetar tillsammans med FN, men sedan måste det vara varje medlemsstats rätt att själv få fritt välja under vilka former det här samarbetet ska äga rum.”
Frågan är högaktuell igen:
Italien, Grekland och andra EU-länder fick snabbt igång evakueringen av sina medborgare ut ur Libanon. Det var bra. I efterhand har det visat sig vara den rätta handlingslinjen. Utrikesminister Jan Eliassons förklaringar till varför Sverige inte gjorde sammalunda imponerar inte. Man bör inte utgå från att italienare, greker och andra i EU är dummare eller mindre säkerhetsmedvetna om sina medborgare än den svenska regeringen. Naturligtvis övervägde även andra EU-regeringar möjligheterna att ”få garantier” från Israel för säkerheten för buss- och färjetransporter till Syrien och Cypern, men till skillnad mot Sverige gjorde dessa EU-länder den riktiga bedömningen att tillräckliga garantier inte skulle kunna levereras, eller vara värda att sitta och vänta på. Risken med en evakuering var mindre än risken att ha medborgarna sittandes kvar i Libanon.
Dessutom: EU skulle gemensamt ha kunnat skaffa fram både bussar och söka förhandla fram så goda säkerhetsgarantier som det går att få i en denna krissituation. Finns det någon som fortfarande tror att endast Sverige klarar av sådant?