Mellanöstern och Persson i valrörelsen
Göran Perssons förslag om en svensk givarkonferens speglar EU-ländernas maktlöshet, och borde ha kompletterats med svenskt krav på en mer gemensam och kraftfull utrikespolitik i EU som kan förbygga krig och kriser i Europas närområde. Osannolik tidtabell med givarkonferens före valet den 17/9. Vi ser nu en fördjupad splittring inom vänsterkartellen i mellanösternfrågan. Alliansen är i praktiken (s) regeringsunderlag i dess mellanösternpolitik.
Persson och givarkonferens
Det är svårt att säga emot Göran Perssons erbjudande om svenskt värdskap för en givarkonferens om Gaza och södra Libanon. Samtidigt är förslaget frustrerande välbekant: att européerna tar ansvar för att återuppbygga och betala efter konflikter och förstörelse orsakade av andra, och som inte kunnat förhindras av EU-länderna.
Göran Persson borde därför ha lyft blicken och inte nöjt sig med förslag om en givarkonferens, utan regeringen borde samtidigt ha lanserat svenska initiativ om en mer EU-gemensam och överstatlig europeisk utrikespolitik som skulle kunna ge Europa makt och instrument för att förebygga och stoppa konflikter. Idag kan EU bara kan säga usch och fy, och i praktiken överlåter EU genom sin utrikespolitiska impotens den avgörande rollen till USA, trots att Europa är mycket mera sårbart för det som händer i Mellanöstern än USA. (Det gäller oljeberoende, handel, migration, terrorism, osv.)
Men Göran Persson fruktar uppenbarligen mer överstatlighet inom EU mera än fortsatt maktlöshet inför konflikter och krig i Europas närområde. Krisen visar behovet av EU:s krishanteringsförmåga, inklusive de s.k. ”battle groups”, och vikten av ett nära samarbete med Nato för att kunna förebygga krig och kaos av det slag vi nu ser.
Nu skall två FN-resolutioner manglas fram och säkerhetsrådet besluta om. Den första — en principiell om eld upphör/slut på fientligheterna — och en andra som handlar om mandatet för en FN-styrka och åtgärder för återvändande och återuppbyggnad. Den andra resolutionen tar sannolikt flera veckor (fyra till sex?) att förhandla fram efter det att den första resolutionen blivit antagen. En eventuell givarkonferens i Sverige kan därför antagligen inte gå av stapeln förrän tidigast i mitten eller slutet av september.
De åtaganden som regeringar gör vid givarkonferenser infrias ofta inte, dessvärre. Detta kan dock konstateras först i efterhand. En givarkonferens om Libanon och Gaza kan också komma att präglas av motsättningar mellan USA, Frankrike, Storbritannien, Ryssland, m fl. länder. Även om det kan låta rönnbärsfilosofiskt från oppositionen måste man dock konstatera att en givarkonferens ingalunda är någon säker framgång.
Alliansen enda möjliga regeringsunderlaget i mellanösternpolitiken
Genom kritiken från stödpartierna [Lars Ohly (v) och Yvonne Ruwaida (mp)] av regeringen som gjordes vid en demonstration under söndagen (se TT-telegram nedan) har än en gång ett intressant inrikespolitiskt läge i utrikespolitiken uppstått, nämligen att regeringen måste stödja sig i mellanösternpolitiken på Alliansen som regeringsunderlag, icke v och mp. Utan Alliansen kan inte den socialdemokratiska regeringen föra den utrikespolitik i mellanöstern som Göran Persson säger sig vilja föra. Detta har gällt innevarande mandatperiod.
Men, om olyckan är framme och vänsterkartellen vinner valet, vilken politik i mellanösternfrågan skulle en s+mp regeringen (antages) driva med stöd av vänsterpartiet? Det finns ingen gemensam politik, bara splittring.
Även i EU-politiken allmänt är vänsterkartellen splittrad, naturligtvis, vilket gör det omöjligt att förstå hur Sverige skulle kunna driva ett effektivt EU-ordförandeskap hösten 2009, om vänsterblocket skulle vinna valet.
*************************************
TT den 6 augusti:
”Stor demonstration mot Israel.
En stor demonstration mot Israels utrikespolitik hölls under söndagen i Stockholm.
Vänsterpartiledaren Lars Ohly var en av flera talare som anklagade Sveriges regering för passivitet.
Vid Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm samlades omkring 300-400 personer från flera politiska och religiösa organisationer vid lunchtid på söndagen för att demonstrera mot Israels agerande i Mellanöstern.
Bland talarna fanns bland annat den miljöpartistiska riksdagsledamoten Yvonne Ruwaida, Dror Feiler från organisationen Judar för israelisk-palestinsk fred och Helén Benouda från Sveriges muslimska råd.
De krävde alla ett tydligare ställningstagande från svensk sida mot Israels bombningar.
Dror Feiler kallade statsminister Göran Persson och utrikesminister Jan Eliasson för hycklare och hävdade att det som nu sker mot libaneser och palestinier är jämförbart med judeutrotningen under andra världskriget.
Drygt 800 demonstranter marscherade efter talen ner genom Gamla stan till Mynttorget mellan slottet och riksdagen.
Där gick vänsterpartiledaren Lars Ohly till hårt angrepp mot den svenska regeringen som han anklagade för att stå bakom "Israels statsterrorism och utrotningskrig".
- Vi kräver att Sveriges regering drar tillbaka sin militärattaché från Tel Aviv och att man avbryter det militära samarbetet med Israel, sade Ohly.
Demonstranterna krävde också att Israel lämnar Libanon och Palestina och att regeringen driver på inom EU för att handelsavtalet med Israel ska brytas.
Inga oroligheter uppstod under demonstrationen och det fanns inga motdemonstranter. Polisen beslagtog ett plakat med ett hakkors.
Malin Ekmark/TT”