Dels vill jag skriva den här krönikan i ett litet uppror mot teoretiker dels i ett större uppror mot socialdemokratin som under flera decennier i regeringsställning skapat ett land av svenskar som tror att någon annan ska ta hand om dem och deras trygghet. Var på sopplunch på Svenskt Näringsliv i Skövde. Ovanligt många hade hittat dit. Dagens lunchmöte hade temat – entreprenörskap i skolan. Det var intressant, många lärare hade kommit. Men det räcker inte med att lobbyorganisationer försöker föra dialog med nuvarande regering. Vi vanliga människor måste reagera, orera och agera. För Sverige befinner sig i stor kris. Över en miljon svenskar går inte till något arbete varje dag. De som gör det är snart utarbetade, färdiga för nedräkning. Det hjälper inte med att höra att regeringen eller om det var Nutek, skjuter till 30 miljoner till upplysning om att entreprenörer är nyckeln till Sveriges framtid. Var hamnar pengarna? I konsulters fickor förmodligen.

Var finns den personliga stoltheten över att åstadkomma något själv? Entreprenörer i Sverige finns det få av. Men de finns trots allt. Det har att göra med en personlighet som socialdemokratin ännu inte lyckats dupera, då förskola och dagis integrerades först 2003.

Alltså finns de fortfarande. De är annorlunda, tro mig. Säg att en av trettio personer födda före 2003 bär det inom sig. Lusten att skapa något med sina händer eller hjärna, det är

för mig egalt var förmågan sitter. Någon "annorlunda", på lunchmötet utbrast - Det är nog väl

med alla som nätverkar i olika organ för entreprenörskap och nu även för skolan. Men entreprenörer behöver komma ut i alla forum som finns. Jag önskar att Skaraborgs tidningar ser det som en tillgång eller problem, hur de nu väljer att se på det, att varje vecka ha en krönika skriven av en entreprenör. Då når vi ut till alla och envar och läsare får del av den stora betydelsen av deras dagliga verk och att det är ok att vara annorlunda och sin egen lyckas smed, även i Sverige.

Jag funderade då jag hastade tillbaka till kontoret där jag är anställd. Kunde inte låta bli att berätta det jag hört för chefredaktören då jag ändå skulle ringa tidningen för en annons. Han blev intresserad. Tack.

Jag ska nu berätta om min hitintills häftigaste och mest utvecklande tid i mitt liv.

1997 registrerade jag ett företag, det var frukten av en barndomsdröm; ett bed & breakfast i engelsk stil med turridning och picknick som extra krydda. Jag vågade inte berätta om min vision för vänner och bekanta. De skulle bara säga att jag var galen och det var jag ju också. Ensam kvinna utan man och dessutom arbetslös. Ett år senare stod jag där mitt i drömmen som blivit sann och precis så som jag drömt om. Jag fick riktigt nypa mig i armen då de första gästerna stormade in. Bokningarna var så många att jag då och då fick hänga ut skylten "fullsatt", bara för att få ta igen mig en dag. Hade jag verkligen lyckats? Jo, det ringde från turistbyråer och folk bokade om sig och kom tillbaka redan samma sommar. Jag knöt kontakter med intressanta gäster och andra i branschen. Jag behövde ingen annan markandsföring än mun till mun metoden.

Myndigheter däremot gjorde att verkligheten och framtiden sågs dyster. Förutom alla papper, byråkrati och paragrafer hade jag fått dispens för avlopp, handikapptoalett och restaurangkök ett par år. Brandsäkerheten däremot var jag noga med att uppfylla. Trots att kommunen först vägrade att gå med på att husets vackraste dekoration, nämligen antika väggmålningar, skulle bytas ut till förmån för fula plattor som var bättre ur brandperspektiv…

Efter två år hade jag att välja mellan ytterligare investering på en halv miljon eller stänga. Då jag redan investerat allt jag ägde och hade, samt arbetade i princip dygnet runt sommartid (sov på en tältsäng i köket då gästerna somnat tills jag skulle upp för att fodra hästar och laga frukost), såg jag tillslut ingen annan utväg än att sälja och gå vidare i livet. Siktet blev nu istället inställt på en ny vision; nämligen den att förändra samhället, så det går att tjäna pengar på sin vision. Där det i mitt fall visade sig finnas en enorm efterfrågan för det jag skapat, och att även förtjäna sitt levebröd av. Jag valde folkpartiet som mitt forum. Än har jag inte nått så långt med min nya vision. Men det är väl så för alla och envar att marken måste plöjas och harvas innan det kan sås och skördas.

Sofia Kuylenstierna