Hästnäringen är en av våra mest expanderade näringar i landsbygdens Sverige. Den räddar inte bara landskap från att växa igen utan sysselsätter allt fler inom nya områden. EU har ställt om sitt jordbrukstöd till att även omfatta hästnäring vilket ger glesbygdsområden, där man fortfarande kan komma över billiga hästgårdar, nytt bränsle.

Då hästar genomsyrat hela mitt liv bär jag på många hästminnen. Hästar är individer som ger oss hästälskare ofantligt mycket av glädje, men också gråa hår. Hittills har det inte gynnat min plånbok heller…

Min första ponny fick jag av mina föräldrar då jag fyllde fem år. Dandy som han hette, var också nyss fyllda fem. Han tittade illmarigt på mig under sin långa pannlugg och ville liksom jag ha en lekkamrat. Problemet var bara att Dandy var starkare, envisare, elakare och latare än någon kamrat jag hitintills lärt känna. Med åren blev han allt fetare, då han även såg till att tjänstgöra som gräsklippare i de flestas trädgårdar. Inget staket var för lågt att krypa under för Dandy.

Många ponnyer och hästar spelade därefter en stor roll i mitt liv. Jag tänker tillbaka på dem alla med fantastiska minnen och glädje.

Vid fyllda 37 hade jag varit utan häst i ett tiotal år. Nu fanns möjligheten åter där, då jag flyttat ut på landet där det även fanns ett stall. Min nyfunna vän och senare tränare, ryssen Alexej, hade enligt honom själv hästen jag sökte. Jag ville ha ett lugnt äldre halvblods sto som jag kunde lunka runt med i Kinnekulles vackra natur. Alexej hade andra planer. Han visste att jag i ungdomen varit tävlingsryttare. För mig var det sedan länge ett minne blott…

En dag kom Alexej oanmäld upp med ett svart, ungt och mycket nervigt sto, med fullblod i generna. Alexej satte upp några, för mig och hästen, skyhöga hinder. Stoet som hette Kamira hade stor respekt för sin herre och hoppade för glatta livet med mig hängande runt halsen.

-Du behålla henne för 14 dagar, sa Alexej. Ni komma att tycka om varandra. Själv var jag mer än tveksam. Kamira vände baken till mig då jag gick in i boxen. Endast med godsaker bevekade hon sig tillslut. Då vi tog vår första ridtur på Kinnekulle blev hon så rädd för några hjortar att hon inte ens mäktade fly. Hon la sig ner… Tillslut lyckades jag förmå henne att våga gå vidare med lugna ord, klappar och försäkran om att inget var farligt trots att hela jag skakade och hackade tänder av skräck. Några minuter senare tog förtroendet för hennes ryttare helt slut. Stenar, fåglar, skuggor, ja allt var livsfarligt enligt Kamira (och mig). På väg hem då jag äntligen kunde slappna av lite gjorde hon ett kast så snabbt att jag blev hängande i luften över sadeln, men när jag kom ner var det inte i sadeln utan grusvägen min ända föll på. Av Kamira såg jag bara röken…

Hur det än började så fattade vi tycke för varandra efter en tid. Vi var lika rädda båda två, men vi tog tag i det tillsammans. Med åren har vi tillsammans genomfört de ena bravaderna efter varandra och mina tonårsdrömmar infriades slutligen vid fyllda 39, då vi var på turné både i England och Tyskland. Alexej blev vår outtröttlige tränare. Trots sin hårda sovjetiska beridaruppfostran förstod han att lyssna på Kamira och mig. Kamira började uppmärksammas av proffsryttare. Under tävlingssäsongen år 1999, den "hoppigaste" i mitt liv – höll vi på att bli diskvalificerade då engelska ridsportsförbundet trodde att jag tagit in en proffshäst i England för amatörklasser. Efter alla rabalder förstod jag att mitt sto var bättre än sin ryttare och lånade ut henne i omgångar till proffs både inom fälttävlan och banhoppning. Kamira fick självfallet bestämma dess ryttare. En säsong gick hon fälttävlan i England med en svensk bronsmedaljör i EM. Nästa säsong gick hon hoppning i Sverige med en svensk mästare i hoppning på ryggen. Den mannen älskade hon, det kan jag försäkra er. Vid en prisutdelning, lade Kamira sitt huvud i den manlige ryttarens famn, då han satt på hennes rygg . Jag grät för hennes skull.

Varje gång har hon kommit tillbaka till sin stolta matte som sett hur detta nervösa svarta sto har utvecklats till en mycket modig och självmedveten dam. Slutligen stod jag i valet och kvalet att sälja henne dyrt till en toppryttare och helt tappa kontakten och ansvaret. Jag kom fram till att inga pengar i världen kunde få mig att släppa mitt fantastiska sto. Vid 13 års ålder ordnade jag istället att en ung lovande tonåring fick möjlighet att lära sig tävla på Kamira. Kamira lärde flickan så mycket att det var en fröjd att se utvecklingen och de tävlingar de klarade tillsammans.

Nu är hon 15 år och i en ny fas i livet. Kamira har kommit hem. Inte till mig, för jag bor numera mitt i stan. Hon är tillbaka i sin barndoms hage, hos sin uppfödare, några kilometer från stan. Där går hon med sin gamla mamma och några andra avelsston och njuter av gröngräs och fölungar. Nästa år hoppas jag att ett litet svart Kamiraföl ska göra entré i denna underbara värld..

Efter en hektisk dag i folkpartiets tjänst är det en lisa för själen att sätta sig i hagen och titta på Kamira, hennes åldriga mor och alla unghästar i hagen de har att uppfostra …

Sofia Kuylenstierna