Fp och rysk-tysk naturgasledning på Östersjöns botten
Fp säger nej till både en naturgasledning och ett kompressortorn utanför Gotland. Skälen är miljö-, utrikes- och säkerhetspolitiska. Även ekonomin förefaller skakig. Ledningen bör istället gå över land genom Baltikum och Polen. Bakgrund, analys och folkpartiets ställningstagande finns redovisat i en nyutkommen fp-rapport:
http://www.folkpartiet.se/Pages/97588/Gasledning.pdf Socialdemokraternas synpunkter är alltför begränsade till enbart miljöaspekter. Regeringens enda krav är en begäran om miljökonsekvensutredning. Socialdemokratins något torftiga vision inför nästa mandatperiod är: ”Vi följer regelverket!”
Några identifierade problem.
Gasledningen kan skadas av fartyg som ankrar oförsiktigt, minor och trålning. Gasledningen skall bl. a därför omgärdas av en säkerhetszon om 200 m på vardera sidan, dvs. det blir en drygt 400 m bred korridor, med gasledningen i mitten. Fiske är sannolikt inte tillåtet inom 400 meterszonen. Hur denna säkerhetszon i praktiken skall hävdas — och av vem — mot intrång är oklart.
Kompressorstationen kan påseglas men även utsättas för terroristangrepp. Även den skall omges av en säkerhetszon, dvs. en cirkel med 500 m radie. För att hävda också denna skyddszon krävs någon slags bevakning.
Kvarliggande minor och odetonerad ammunition på botten är ett stort och mycket svårbedömt, hinder. I delar av Östersjön genom vilka gasledningen är tänkt att gå finns sålunda gott om minor från världskrigen, främst i Finska viken och södra Östersjön öster om Bornholm. I hela Östersjön beräknas ca 100 000 minor finnas kvar. De kan alltjämt utlösas och är därmed farliga. Det finns även områden där militär efter kriget dumpat odetonerad ammunition och kemiska stridsmedel (bl. a senapsgas), t ex öster om Bornholm.
En erfarenhet från byggande av gasledningen från Danmark till Sverige 1984 var att arbetet måste stoppas och minröjning genomföras. Ett mudderverk sprängdes f.ö. i Rigabukten så sent som 2006 av odetonerad ammunition.
Bedömningen att minor och ammunition är ett problem gäller både investeringsfasen och driftfasen. Nya minfynd görs hela tiden i Östersjön.
En möjlighet är att spränga minorna som påträffas vid byggandet. Alternativet är att försöka bärga påträffade minor. Även om det alls skulle gå att genomföra med acceptabel säkerhet för alla inblandade blir förfarandet i alla händelser dyrare för konsortiet och tar längre tid.
Under den 30-åriga driftfasen måste ägarna kontinuerligt göra undersökningar som säkerställer att gasledningen inte sprängs av minor som rör sig på botten t ex på grund av strömmar, trålning och fartygsrörelser. Sådana kontinuerliga undersökningar kan kräva betydande resurser och är av naturliga skäl svårbedömda. Såvitt bekant är de här kostnaderna inte inkluderade i kalkylerna för gasledningen.
Giftigt bottensediment med tungmetaller.
Under konstruktionsfasen — bl. a på grund av nödvändig muddring och minröjning — rörs giftigt bottensediment upp. Omröringen sprider bl. a fosfor, vilket ökar risken för algblomning, och tungmetaller som kadmium, arsenik, koppar och bly samt organiska gifter.
Konsekvenserna för bl. a miljön och fisket av större och mindre läckor av naturgas just i Östersjön är oklar.
Slutsatser.
• Sverige bör inte ge tillstånd till en grenledning till Sverige.
• Sverige bör inte ge tillstånd till uppförandet av en kompressorstation utanför Gotland, eller på annan plats inom svensk ekonomisk zon.
• Sverige bör motarbeta en naturgasledning på svensk kontinentalsockel framför allt med tanke på de stora riskerna för den miljökänsliga Östersjön.
• Det ligger inte i Sveriges intresse att Ryssland skulle få ett starkt närvarointresse av politiskt, övervakande och försvarsmässigt slag på det sätt som ofrånkomligen följer med en gasledning och byggandet av en kompressorstation.