Lönekonkurrens genom arbetskraft från övriga EU
Knäckfrågan politiskt gäller i vilken omfattning som ett EU-land får skydda det egna landets arbetstagare mot konkurrens från arbetstagare från andra EU-länder, men också skyldigheten att skydda medborgare från andra EU-länder mot det som en del kallar ”social dumpning”.
I byggkonflikten i Vaxholm går konfliktlinjen inte på klassiskt vis mellan Arbete och Kapital och inte mellan facket och arbetsgivarna. Konflikten står primärt mellan svenska byggproducenter och svenska Byggnads, å ena sidan, och dem som vill ha ökad öppenhet mot övriga EU, å den andra.
När man skall bedöma vad som gäller för arbetskraft från andra EU-länder är en första fråga om den aktuella arbetskraften skall anses vara permanent etablerad i värdlandet. I så fall gäller värdlandets regler fullt ut (t ex Sveriges).
Om arbetet skall anses tillfälligt eller begränsat, skall enligt det s.k. Utstationeringsdirektivet — ett sedan 1999 i Sverige gällande EU-direktiv och implementerat i svensk lag (Utstationeringslagen) — tillämpas en ”hård kärna” av spärregler mot s.k. ”social dumping”. Reglerna skall tjäna som skydd för dem som arbetar utstationerade i värdlandet (t ex Sverige) från hemlandet (t ex Lettland). Det åligger alltså värdlandet (t ex Sverige) att skydda aktuella arbetstagare mot exploatering och det gör Sverige genom att, något förenklat, se till att det för temporärt arbetande tillämpas denna "hård kärna” av svenska regler, där den viktiga komponenten är ersättning minst enligt minimilönen i relevant svenskt kollektivavtal.
Men vad är då att anse som tillfälligt eller begränsat arbete?
Det är rimligen mer än sex timmar och mindre än obegränsad tid, men är det mindre än t ex sex månader? ”Enligt [EG-] domstolens praxis skall verksamhetens tillfälliga art bedömas inte bara på grundval av tjänstens varaktighet, utan också med hänsyn till dess frekvens, periodiska karaktär, eller kontinuitet.” (Otken Eriksson, I. (2005), ”Slagskepp eller kanonbåt? – EG-rättslig utvärdering av tjänstedirektivet”, i S Gustavsson m fl, (red.), Lissabonstrategin i halvtid, Santérus förlag, Stockholm, s . 207-8).
Ganska vagt, kan man tycka, men samtidigt är det vidsträckt definierat. Begreppet etablering och värdlandets regler tillämpade fullt ut, å andra sidan, skall gälla när ”en person stadigvarande och kontinuerligt bedriver yrkesverksamhet i en annan medlemsstat, där personen från en stadigvarande plats för affärsverksamhet vänder sig till, bland andra, medborgare i denna medlemsstat.” (referens, se ovan). Något mindre vagt, och tolkningsmöjligheterna är alltjämt vidsträckta.
En utveckling är att olika EU-direktivs tolkning successivt klargörs genom avgöranden i EG-domstolen. Det borde dock för Sveriges del gå att förkorta och förenkla en sådan mödosamma process på arbetsrättens område genom en modernisering av våra egna lagar. Sålunda har flera rättslärda påpekat att det finns oklarheter och luckor i den svenska implementeringen av EU: s Utstationeringsdirektiv, och att den s.k. ”Lex Britannia” bör ändras så att lagen i praktiken inte diskriminerar utlänningar. (Det innebär sannolikt att lagen helt bör slopas; se Sigeman. T. (2005), ”Yttrande om tillämpning av artikel 234 EG”, Lag och Avtal, den 5.3.2005.)
Alternativet — som är sannolikt — är att vårt land genom en eller flera domar i EG-domstolen i praktiken får införa en form av s.k. allmängiltigförklaring (upphöjning till lag) av kollektivavtal — en metod som finns i andra EU-länder.
EU-kommissionen ursprungliga förslag till s.k. tjänstehandelsdirektiv hade som grundtanke att ursprungslandsprincipen, dvs. hemlandets regler, borde gälla även i landet där tjänsten utförs. (Se Otken Eriksson, I. (2005), ”Slagskepp eller kanonbåt? – EG-rättslig utvärdering av tjänstedirektivet”, i S Gustavsson m fl, (red.), Lissabonstrategin i halvtid, Santérus förlag, Stockholm, samt Ulf Bernitz referenslista i samma bok.)
Den kompromiss mellan EU-länderna som så småningom nåddes våren 2006 accepterades av folkpartiet eftersom alternativet till den mediokra kompromissen mellan konservativa och socialdemokrater hade varit ännu sämre, nämligen inget tjänstehandelsdirektiv alls under överskådlig tid.
Till sist, som Kenth Pettersson, tidigare ordförande i Handelsanställdas förbund och numera generaldirektör för Arbetsmiljöverket påpekat: EU-direktiven gäller enbart för arbetstagare och inte ensamföretagare och deras villkor. Detta sätter en gräns för hur hårt svensk arbetsrätts skydd av svenska arbetstagare kan drivas: ju skarpare social protektionism i Sverige, desto fler EU-medborgare som vill komma hit och jobba stimuleras att göra det som egenföretagande och inte som arbetstagare.