"Lars Ohly är en fin person."
"Lars Ohly är en fin person." Dessa uppskattande ord om den som kommunist då välkände och självbenämnde Ohly fälldes av statsminister Göran Persson i en riksdagsdebatt (7/11, 2002). Glömd var dogmen om proletariatets diktatur, att samhällsutvecklingen enligt kommunismen är lagbunden och inte bestämd i demokratiska församlingar, för att inte tala om 1900-talets mord, svältkatastrofer, tortyr och andra ohyggligheter i kommunismens namn. Det vänsterparti som kan komma in i riksdagen om en vecka kommer att bestå av hårdföra traditionalister och kommunister. Utrensade ur den nya riksdagsgruppen är pragmatiker och personer som vägrat kalla sig kommunister. Och dessa skall bli en Person-ledd regerings bas, om olyckan är framme. Hur ser denna regeringens politik ut? Lars Ohly har lovat ”piska regeringen Persson från vänster”. Väljarna har rätt att veta före valet. Annars köper de som röstar på vänstekartellen grisen i säcken.
Justitieminister Thomas Bodström konstaterade i riksdagen "att det svenska vänsterpartiet i sig är demokratiskt tror jag inte att det råder något tvivel om" (14/10, 2002), och s-riksdagsmannen Börje Vestlund är också obekymrad: "Vi samarbetar med dem som vi har en överenskommelse med. … För det där k-ordet är jag mindre oroad" (13/10 2002). Luciano Astudillio, ung s- riksdagsman, definierar vänsterpartiets kommunister som demokrater: "Vi samarbetar med Vänstern och Miljöpartiet kring 121 punkter. Jag samarbetar gärna med demokrater (sic!) från vänster till höger" (13/10 2002, anf. 347). Samarbetet tvingar sålunda socialdemokrater att definiera och legitimera sin partner som ett parti präglat av demokratisk kommunism.
Men detta är en skvader! En som borde veta är Lars Bäckström, (v): s gruppledare i riksdagen och tydlig anti-kommunist (t ex uttalanden som att den "kommunistiska traditionen är inte demokratisk"; riksdagen 13/10 2002). Bäckströms tankeverksamhet i frågan om existensen av demokratisk kommunism leder tanken till cirkelns kvadratur: Även om Lars Ohly otvivelaktigt själv kallar sig för kommunist är Lars Ohly inte kommunist, enligt Lars Bäckström. Skälet är att Ohly inte uppfyller Lenins fem kriterier för att en person skall kallas för kommunist. Bl. a - menar Bäckström - uppfyller Lars Ohly inte kriteriet att ha förkastat den parlamentariska demokratin. Vem har då tolkningsföreträde i frågan om Lars Ohly är kommunist eller inte? Lars Ohly, som själv kallar sig kommunist, eller vänsterpartiets gruppledare Lars Bäckström? Förvånande nog är det - enligt Lars Bäckström - Bäckström och Lenin, men inte Lars Ohly. Detta är Bäckströms lösning på konflikten med den inbyggda motsättningen i uttrycket demokratisk kommunist. Men, är det då inte en sann kommunists skyldighet att om så krävs för Den Kommunistiska Sakens och Uppgiftens skull, att ljuga om sin inställning till den parlamentariska demokratin? Jo, och därmed faller Lars Bäckströms till synes logiska, om än något bisarra, försök till äreräddning av partiledaren Ohly platt till marken.
Socialdemokraternas standardsvar på kritiken att de genom sitt samarbete legitimerar kommunister är att samarbetet endast omfattar "121 punktsprogrammet"; se t.ex Pär Nuder i riksdagsdebatt den 19/10 2002. (Sanningen är dock att samarbetet successivt utvidgats till mer än så, bl. a försvarsbudgeten.) Hänvisningen till att samarbete är legitimt därför att det skulle vara avgränsat är dock en mycket farlig principlöshet. Samarbete i sig, sådan är logiken, innebär inte något ställningstagande i frågan om partnens, i detta fall vänsterpartiets, demokratisk pålitlighet. Konsekvenserna av denna hållning blir kanske tydligare med användning av den andra av 1900-talets ytterkantsideologier?
Antag att det i riksdagen skulle komma in ett reformerat nazistparti, som påstår sig vara demokratiskt och som tar avstånd från Hitler och 1930-talets "misstag" och "felaktiga nationalsocialism". Skulle socialdemokraterna kunna samarbeta med ett sådant parti om man enades i sakfrågor i ett "121-punktprogram"? Sådant samarbete skulle ligga i linje med den socialdemokratiska principiella argumentationen rörande kommunisterna i vänsterpartiet: samarbete med andra är acceptabelt när samarbetet är avgränsat och specifikt, och utgör inget ställningstagande till samarbetspartnerns demokratiska halt. Och den nya v-riksdagsgruppen blir alltså mera kommunistisk än den nuvarande.