Debattartikel av Olle Schmidt

Sanningens stund närmar sig för Ansvarskommittén

I drygt tre års tid har Ansvarskommittén nu hållit på att rådbråka Sveriges framtida styre. Över trettio sammanträden och kanske lika många andra typer av arrangemang har fyllt ledamöternas kalendrar.

Men fortfarande har vi en lång bit kvar till målet, överlämnandet till ministern den 28 februari nästa år. Nu hoppas jag att vi av många olika skäl får en ny regering i höst. Då vore det konstigt om den tillträdande ansvariga ministern inte hade synpunkter på kommitténs slutprodukt och att tidplanen ändrades.

Trots riskerna så dristar jag mig försöka komma med en bedömning åt vart det lutar. Det är mina högst personliga reflexioner och är ett försök att uttyda de hittillsvarande diskussionerna i kommittén.

På den borgerliga kanten finns det en ganska stor samsyn om flera grundläggande reformer, samma sak gäller för miljöpartiet och vänstern. Jag tycker mig också finna en radikal ådra hos vår ordförande, landshövding Mats Svegfors.

Däremot verkar det vara si ock så med viljan att genomföra några mer genomgripande förändringar av det svenska folkstyret från socialdemokraternas sida.

Framförallt finns det en del spänningar mellan (s)-ledamöterna; ett mer centralistiskt perspektiv och ett mer kommunvänligt. Än tydligare framträder dessa skillnader, när kommittén möter de socialdemokratiska topparna inom Sveriges Kommuner och Landsting, vars åsikter om bl a regioner stämmer illa med Rosenbads.

Det känns ibland som om statsministern starka centralistiska hand sveper över kommitténs arbete – svåridentifierbar, men ändå där. Några tänkbara utgångspunkter i ett slutbetänkande:
 
Sjukvården
Frågan om sjukvården, landstingens roll och bildandet av större regioner i vårt land har varit flitigt diskuterad under flera decennier. Jag tycker mig kunna skönja en allmän konsensus kring såväl sjukvårdens struktur som formandet av kraftfullare regioner. Den kunskapsdrivande sjukvården har svårt att upprätthålla kvalitet och säkerhet inom de små landstingen, varför ett större upptagningsområde krävs. Hur många regioner det rör sig om är oklart. Socialstyrelsen menar att de nuvarande sex sjukvårdsområdena, som utgår från de åtta universitetssjukhusen (Malmö/Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Uppsala/Örebro och Umeå) kan ses som en lämplig geografisk indelning.

De nya regionerna föreslås styras av direktvalda politiker, som också har beskattningsrätt. Statens ansvar och möjlighet att styra den högspecialiserade vården och universitetssjukhusen bör öka, t ex ett nationellt ansvar för att cancerpatienter får likvärdig vård över hela landet. Regeringen har ju i vår lagt en proposition om Rikssjukvård, vilken kan ses som ett första steg för ett mer sammanhållet nationellt ansvar för delar av sjukvården. Möjligen kan kommittén komma in på kompletterande lösningar, där sjukvården frikopplas från regionstrukturen och primärvården blir mer som i Norge, det vill säga en nationell husläkarmodell.

Regionalisering
Statens regionala roll bör minska vad gäller utvecklingsfrågorna. De båda försökslänen – Skåne och Västra Götaland - kan tjäna som förebild. Det handlar i första hand om miljö, infrastruktur, kultur – den regionala utvecklingen och planeringen. Också inom arbetsmarknads- och näringslivspolitiken och utbildningsområdet finns expansiva idéer. Det förs en diskussion om regionalt ansvar för gymnasierna, liksom ett ökat regionalt engagemang inom högskolepolitiken. Här finns dock inte en samlande syn, vilket är både bra och naturligt. Paneringsfrågorna är känsliga. Planeringsansvaret ligger på kommunerna, även om det finns ett ökande behov av regional samordning och samverkan. Någon regionkommun som tar över ansvaret från primärkommunerna är inte möjlig.

Däremot borde vi få ner de totala projekttiderna, som i dagsläget är helt orimliga. Plan- och bygglagens resp Miljöbalkens regelverk måste samordnas. Den geografiska indelningen måste ske med varsamhet.  Nio-tio regioner är att föredra. Men det blir nog svårt att komma dithän – 12-14 regioner är kanske ett mer troligt förslag från kommitténs sida.
 
Där det uppstår gränsproblem skall medborgarnas uppfattning vägas in. I remissrundan kan skilda opinionsmodeller användas som  t ex folkomröstningar, opinionsmätningar mm. Om t ex ett län som Halland vägrar ingå i någon storregion bör detta respekteras. Asymmetri – det vill säga att vårt land kan styras på olika sätt – tillhör en modern statsbildning.  

Kommunerna
Det kommunala självstyret behöver tydliggöras, möjligen i form av en kompetenskatalog. Likvärdighetsbegreppet är i detta sammanhang centralt. Skatteutjämningssystemet måste i grunden reformeras. Statens pekpinnar i form av styrande bidrag minskas. De uppdrag som staten ålägger kommunerna skall följas av ett tydligt kostnadsansvar. Finansieringsprincipen behöver fastläggas, och det bör inrättas någon form av konsultationsförfarande mellan kommunsektorn och staten. Den nuvarande dolda modellen med överläggningar mellan SKL och staten är en styggelse, ingen öppenhet med svårbegripliga ansvarsförhållanden.

Det kan finnas behov av sammanslagning av kommuner, dock inte i första hand i glesbygd, som många föreställer sig, utan snarare i storstadsområdena. Huvudfokus bör vara mer av samarbete och röjande av administrativa och lagtekniska hinder. En tvingande kommunreform känns därför inte aktuell.
 
Rättighetslagstiftning med statlig garanti skall användas sparsamt. Men denna typ av lagstiftning kan bli nödvändig, när kommuner inte uppfyller medborgarnas rimliga krav på vård och service. Vi kan kalla det ”medborgerliga undantagslagar”, som i sin konstruktion har en solnedgångsparagraf. Införande av en statlig minimistandard (lägsta accepterad servicenivå) inom, t ex äldreomsorgen har också diskuterats.

Sammantaget skall kommunerna få ett tydligare ansvar, såväl ur medborgarnas som ur kommunalpolitikernas synvinkel.Samtidigt som staten drar sig tillbaka med färre pekpinnar, finns det behov av tydligare spelregler inom viktiga politikområden som äldreomsorg och utbildningspolitik.

Statens roll
Antalet myndigheter måste minskas. De sk opinionsbildande myndigheterna skall avvecklas, andra slås ihop. Statens former för styrning bör reformeras och utgå från det ökande kunskapsbehovet inom offentlig verksamhet. Också regeringskansliet behöver reformeras. Helhetsperspektivet och regeringsförslagens konsekvenser verkar få vara intresserade av i Rosenbad, Riksdagens, regeringens och myndigheternas berednings- och beslutsbefogenheter vad gäller EU måste klarläggas. Processen måste bli öppnare och ge större möjlighet till tydligt ansvarsutkrävande.

Statens roll i regionerna måste bli tydligare, och myndigheternas geografiska indelning behöver samordnas. Detta bör ske inom länsstyrelsens ram, som utvecklas till en renodlad tillsynsmyndighet. De politiska regionala frågorna skall hanteras av den regionala politiska församlingen. Landshövdingen får sålunda en ny roll, mer av en traditionell ämbetsman.

Kan Ansvarskommitténs förslag hamna någonstans inom ovanstående härad? Det vet jag givetvis inte, men det är inte helt omöjligt. En hel del hänger på regeringspartiet och kanske också på statsministern personligen. Vi känner hans vurm för en stark centralmakt och färre kommuner.

Samtidigt talar moderatledaren om att det behövs bara två beskattningsnivåer i vårt land. Måhända kan de båda förenas.

Jag betvivlar dock detta. Dels är motståndet mot Göran Perssons centralism stark inom socialdemokratin, dels har moderaterna i kommittén (Carl Cederschiöld och Göra Lennmarker) uttalat ett klart intresse för politiskt starkare regioner vad gäller de regionala utvecklingsfrågorna. Sjukvårdens framtida struktur är enligt min mening den stora stötestenen.

Jag är i grunden optimist. Det finns en tradition och vilja att komma överens i för landet stora strukturfrågor. Vi får alla vara beredda att kompromissa och jämka våra synpunkter.

Ett tag befarade jag att Ansvarskommittén skulle gå samma dystra öde till mötes som Demokratiutredningen(där jag f ö också var ledamot), det vill säga att ett omfattande arbete blev noll och intet i form av konkreta förslag i riksdagen.
Men det tror jag inte längre. Nog skall Ansvarskommittén lyckas bättre. Måhända inte med Axel Oxenstiernas dådkraft – men ändå en modernisering av Sveriges styre.

Olle Schmidt
  

Olles kalendarium

Artiklar och krönikor