Debattartikel av Olle Schmidt i Sydsvenskan 2006-08-08
Kraftfullare regioner
Starkare regioner, mer kommunalt samarbete, men ökat statligt ansvar för vården. Det kan bli några av förslagen när Ansvarskommittén lägger sitt slutbetänkande i februari. Det skulle modernisera Sveriges styre, men intresset från Rosenbad är dåligt, skriver Olle Schmidt (fp), ledamot i Ansvarskommittén.
I drygt tre års tid har Ansvarskommittén hållit på att rådbråka Sveriges framtida styre. Trots riskerna så dristar jag mig försöka komma med en bedömning åt vart det lutar. På den borgerliga kanten finns en samsyn om flera grundläggande reformer. Däremot verkar det vara si och så med viljan att genomföra några mer genomgripande förändringar av det svenska folkstyret från socialdemokraternas sida. Framförallt finns det en del spänningar mellan de socialdemokratiska ledamöterna: ett mer centralistiskt perspektiv och ett mer kommunvänligt.
Än tydligare framträder dessa skillnader, när kommittén möter de socialdemokratiska topparna inom Sveriges Kommuner och Landsting, vars åsikter om bland annat regioner stämmer illa med Rosenbads. Frågan om sjukvården, landstingens roll och bildandet av större regioner är en av kommitténs knäckfrågor. Jag tycker mig kunna skönja en allmän konsensus kring såväl sjukvårdens struktur som formandet av kraftfullare regioner. Den kunskapsdrivande sjukvården har svårt att upprätthålla kvalitet och säkerhet inom de små landstingen, varför ett större upptagningsområde krävs.
Socialstyrelsen menar att de nuvarande sex sjukvårdsområdena, som utgår från de åtta universitetssjukhusen (bland annat Malmö/Lund) kan ses som en lämplig geografisk indelning. Statens ansvar och möjlighet att styra den högspecialiserade vården och universitetssjukhusen bör öka, till exempel ett nationellt ansvar för att cancerpatienter får likvärdig vård över hela landet. Ytterligare argument härför kom nyligen i form av en jämförande granskning av sjukvården, som visar på stora skillnader över landet. Statens regionala roll bör däremot minska vad gäller utvecklingsfrågorna. Här behövs mer av politik. Region Skåne kan tjäna som förebild. Det handlar i första hand om miljö, infrastruktur, kultur – den regionala utvecklingen och planeringen.
Också inom arbetsmarknads- och näringslivspolitiken och utbildningsområdet finns expansiva idéer. Här finns ingen samlande syn, men det är helt klart att mer av samverkan behövs. Den geografiska indelningen måste ske med varsamhet. Nio till tio regioner är att föredra. Men det blir nog svårt att komma dithän – 12 till 14 regioner är kanske ett mer troligt förslag från kommitténs sida. De nya regionerna föreslås styras av direktvalda politiker, som också har beskattningsrätt. Där det uppstår gränsproblem skall medborgarnas uppfattning vägas in. Asymmetri – det vill säga att vårt land kan styras på olika sätt – tillhör en modern statsbildning. De uppdrag som staten ålägger kommunerna skall följas av ett tydligt kostnadsansvar, och det bör inrättas någon form av konsultationsförfarande mellan kommunsektorn och staten, precis som Danmark.
Det kan finnas behov av sammanslagning av kommuner, dock inte i första hand i glesbygd, som många föreställer sig, utan snarare i storstadsområdena. Huvudfokus bör vara mer av samarbete och röjande av administrativa och lagtekniska hinder. En tvingande kommunreform känns inte aktuell.
Samtidigt som staten drar sig tillbaka med färre pekpinnar, finns det behov av tydligare spelregler inom viktiga politikområden som äldreomsorg och utbildningspolitik. Antalet myndigheter måste minskas. De opinionsbildande myndigheterna skall avvecklas, andra slås ihop. Statens former för styrning bör reformeras och utgå från det ökande kunskapsbehovet inom offentlig verksamhet.
Också regeringskansliet behöver reformeras, bland annat beredningen av EU-frågor. Helhetsperspektivet och regeringsförslagens konsekvenser verkar få vara intresserade av i Rosenbad. Ett tag befarade jag att Ansvarskommittén skulle gå samma dystra öde till mötes som Demokratiutredningen (där jag också var ledamot), det vill säga att ett omfattande arbete blev noll och intet i form av konkreta förslag i riksdagen. Men det tror jag inte längre. Nog skall Ansvarskommittén lyckas bättre. Måhända inte med Axel Oxenstiernas dådkraft – men ändå en modernisering av Sveriges styre.
OLLE SCHMIDT