Natomedlemskap för Sverige: En analys
Idag samlas Natoländerna till möte i Riga. Vad är då mera lämpligt än att nu gå igenom frågan om svenskt Natomedlemskap.
Världen utanför Sverige har nämligen inte bestämt sig för att dess säkerhetspolitiska förändringar och kriser bör följa den svenska riksdagens fyraåriga mandatperioder. Därför bör man inte låta mandatperiodernas puls få bestämma frågan om svenskt Natomedlemskap, eller samarbete med Nato. Istället bör man alltid vara öppen för verklighetens förändringar och krav.
Låt oss alltså se förnuftsmässigt på Natofrågan! Varför skall inte denna fråga som andra kunna få undergå analys med hjälp av fakta och rationella argument?
Bush tid snart ute = nytt läge i Natofrågan?
Sålunda är t ex den amerikanske presidenten Bush tid snart ute, år 2008. Om en demokrat då kommer till makten i USA, och som sannolikt är inriktad mer än Bush på multilateralt samarbete, bör Natomedlemskap bli mera realistiskt för Sverige.
Samma sak gäller om fler svenskar skulle omkomma i Natooperationer och det till någon del skulle kunna härledas till Sveriges utanförskap. Det får bara inte ske, och det vore bättre att redan nu undanröja den risken genom medlemskap. Varför skall svensk utsänd personal behöva stå risken till liv och lem av att några politiska partier inte vågar eller vill säga ja till Natomedlemskap?
Försvarsberedningen bör få i uppdrag att utreda innebörden av svenskt Natomedlemskap. Regeringen bör låta försvarsberedningen göra detta med minst samma ambitionsnivå på utredningen som den Finland gjorde för några år sedan. För en preliminär utredning, se nedan.
Ge inte socialdemokraterna vetorätt i Natofrågan.
Många säger att socialdemokraterna måste vara med på vagnen för att Sverige skall gå med i Nato. Innebörden av detta är att den borgerliga Alliansen överlämnar en vetorätt i frågan till socialdemokraterna. Det vore fel, även om socialdemokraternas inställning kommer att vara betydelsefull. Med senaste tidens opinionsuppgång för (s) är det högst osannolikt med någon förnyelse av socialdemokraternas politik i opposition. För fortsatt politisk stagnation inom (s) talar också deras tillbakablickande agerande i opposition 1976-81 och 1991-94. Att ge socialdemokraterna vetorätt är att kedja Sverige till det förgångna.
Argumenten för medlemskap är:
Det större skydd som medlemskap innebär för svensk personal i Natoledda operationer. Sverige vore med redan tidigt i planeringsfasen, och skulle på ett effektivare och mera kontinuerligt sätt kunna bevaka svenska intressen än som idag är möjligt.
Ekonomiskt innebär medlemskap för Sverige mera försvar för samma pengar, alternativt en mindre försvarsbudget. Detta är ett både legitimt och viktigt argument.
Bättre skydd av Sverige. Det vore klokt med bättre garantier för vårt territoriums integritet med tanke på att vårt försvar inte längre är avsett som territorialförsvar, i kombination med grannen Rysslands ökade nyckfullhet och stora kassa (p.g.a. ökade energipriser) som ledningen använder bl a för upprustning.
Sverige bör arbeta aktivt för att Europa väljer fortsatt Nato snarare än ett ett nytt EU-försvar av något slag. Det ligger starkt i Norden och Baltikums intresse. Sverige bör som en del i denna ambition ansöka om medlemskap i Nato.
Analys i 21 punkter av frågan om svenskt Natomedlemskap:
1. Beslut kräver enhällighet
Myten säger att USA bestämmer.
Nato är en traditionellt uppbyggd mellanstatlig internationell organisation, där besluten fattas utgående från enhällighetsregeln (konsensus). Natos av alla medlemsländer gemensamt godkända ståndpunkter uppstår alltid genom mer eller mindre intensiva förhandlingar som förs på många plan mellan medlemsländerna.
2. Natos förpliktande samarbete
Myten säger att Sverige kan tvingas gå i krig mot sin vilja.
Varje medlemsland beslutar självständigt och i enlighet med de nationella beslutsförfarandena om slaget och omfattningen av den hjälp som ges.
Också i den nya säkerhetspolitiska situation (efter 1989) förblir Natos kärna ett på kollektiva säkerhetsgarantier gemensamt utformat försvar för att effektivt och solidariskt skydda medlemsländerna. Natos förpliktelse gällande ett gemensamt försvar, artikel 5 i Nordatlantiska fördraget, möjliggör hjälp på olika nivåer och av olika karaktär från medlemsländerna till ett medlemsland som angripits, och förpliktar medlemsländerna att bistå det angripna landet "genom att vidta sådana åtgärder, däribland användning av väpnad makt, som var och en av dem anser vara nödvändiga".
Detta skulle Sverige dra nytta av som medlem. Natomedlemskapet skulle innebära att Sverige får del av den synnerligen betydande avskräckningsverkan som säkerhetsgarantierna för med sig. Natomedlemskapet skulle förhindra att Sverige utsätts för militär påtryckning eller militärt hot eller möjligheten att Sverige blir föremål för ett militärt anfall. Ryssland är ännu inget hot, men rör sig i den riktningen. Det är uppenbart att Rysslands ambitioner och värderingar har blivit alltmera problematiska för dess grannar.
Nato har inte egna trupper, utan alliansen agerar genom att använda de trupper och andra resurser som medlemsländerna erbjudit den.
Beslutet om att ta artikel 5 i bruk fattades för första gången i september 2001 efter de terrorattacker som USA blev föremål för den 11 september 2001. De övriga Natoländerna förband sig att stödja USA bl.a. genom att lova ställa sin hamnar, flygfält och luftrum till Förenta staternas förfogande. Också Natos gemensamma AWACS-luftbevakningsplan som hörde till beredskapstrupperna ställdes till förfogande för bekämpning av terrorismen. Beslutets främsta betydelse var dock budskapet om alliansens enighet vid bekämpningen av terrorismen.
Frågorna gällande placering i Sverige av trupper, staber eller materielförråd skulle avgöras vid förhandlingar mellan Nato och Sverige, och de skulle förutsätta ett nationellt beslut av Sveriges riksdag. I Sverige skulle inte under fredstid placeras permanenta trupper från de allierade länderna, inte heller kärnvapen eller Natos permanenta ledningsinstanser. När det gäller att avvärja hot om krig eller ett egentligt anfall skulle Nato kunna använda sina beredskapstrupper i Sverige. Om de räcker till beror på den allmäneuropeiska kris som sannolikt detta hot vore en del av, och den militära helhetssituationen.
Det stöd som Sverige får av Nato i en krissituation skulle utgöras av hjälp i form av materiel och eventuellt möjligheten att använda trupper med hög beredskap. Nato har beredskap att sända stöd från alla försvarsgrenar till ett medlemsland som anfallits. Mängden och slaget av den hjälp som tas emot skulle utgöra grunden för utarbetandet av de underhållsplaner som gäller mottagandet av hjälpen. Frågor som bör utredas är bl.a. det underhålls- och materielstöd som alliansens trupper behöver samt hur långt de nationella resurserna räcker när det gäller att stödja alliansens trupper. Att uppnå förmåga att ta emot betydande hjälp skulle kräva många år beroende på vilken nivå för förmågan att motta hjälp som eftersträvas samt hjälpens omfattning.
3. Beslut som medlem om svenskt deltagande i Natooperationer
Beslut om deltagandet i Natooperationer måste alltid fattas utgående från det enskilda fallet på nationell nivå. Detta gäller både för deltagande i artikel 5-operationer och i Natoledda krishanteringsoperationer (Kosovo, Afghanistan exempelvis)..
4. Uppenbara samordningsvinster och preliminära ekonomiska aspekter på Natomedlemskap
Myten säger att Natomedlemskap innebär ökade försvarsutgifter.
Inom Nato ansvarar varje medlemsland självt för upprätthållandet och utvecklandet av sitt nationella försvarssystem. Medlemsländerna delar dock sinsemellan på vissa kostnader för sådana funktioner som kommer hela alliansen till godo och som byggandet, upprätthållandet och förnyandet av infrastrukturen för med sig. Dessa kostnader täcks med anslag från alliansens program för civilbudget, militärbudget och säkerhetsinvesteringar (NATO Security Investment Programme, NSIP).
Varje medlemslands andel av Natos gemensamma budgeter fastställs i enlighet med de betalningsandelar som överenskommits i samband med medlemskapsförhandlingarna och i vilka bl.a. BNP:s storlek beaktas. Medlemsländerna får tillbaka en del av kostnaderna för sådana investeringar som gjorts på medlemsländernas område och som anses komma hela alliansen till godo (programmet för säkerhetsinvesteringar).
Det är viktigt att konstatera att Nato inte ställer några minimikrav på medlemsländerna i fråga om försvarsutgifterna. Fastställandet av nivån för försvarsutgifterna är sålunda alltid ett nationellt beslut. En två procents BNP-andel betraktas som en riktgivande målnivå för de länder vilka som bäst förbereder sig för Natomedlemskap och vilkas försvarssystem kräver en heltäckande strukturreform. Eftersom Sverige sedan länge arbetat med att reformera sitt försvar gäller inte denna riktgivande målnivå oss.
Som redan nämnts står det varje Natoland fritt att utforma det nationella försvaret på det sätt som landet finner lämpligt. Samtidigt är det naturligt för Sverige att tillvarata de möjligheter till samordning och kostnadseffektivitet som ett medlemskap i alliansen skapar.
Primärt handlar det om bättre och billigare materielutveckling, ökade möjligheter till övningar i högre förband samt samordning ifråga om territoriell övervakning, underrättelseverksamhet m.m. I ett krympande svenskt försvar kan dessa grundläggande fördelar på marginalen bli avgörande för att lösa Försvarsmaktens huvuduppgifter.
På ett djupare plan öppnas också möjligheter till strukturell samordning av Sveriges och andra medlemmars stridskrafter. Det handlar dels om komplettering och specialisering inom alliansen i sin helhet, dels om mer långtgående samarbeten mellan enskilda medlemsländer. Det skulle t.ex. vara möjligt för Sverige att utveckla och organisera stridskrafter gemensamt med andra skandinaviska medlemmar som Danmark och Norge. I den snabba utvecklingen med tunga militärtekniska investeringar får detta ökad betydelse för alla länders möjligheter att vidmakthålla en hög teknisk nivå. Inom Nato finns flera exempel på sådana regionala samarbeten som förenas av viljan att nå ökad effekt till mindre kostnad.
5. Natos frivilliga samarbete
Deltagandet i sådana Natooperationer som inte omfattas av artikel 5 är frivilligt. Exempel på sådana operationer är såväl de Natoledda krishanteringsoperationerna som de på våren 1999 genomförda luftangreppen med anledning av Kosovokrisen. Sverige har deltagit i Natoledda krishanteringsoperationer först på Balkan (IFOR/SFOR, KFOR) och senare i Afghanistan (ISAF). Detta har möjliggjorts av Natos partnerskapsprogram i vilka man har utvecklat och övat militär samverkansförmåga.
6. Natos betydelse för oss.
Med tanke på Natos, jämfört med enskilda EU-länder eller hela EU, fullkomligt överlägsna förmåga att hävda säkerhet och säkerhetsgarantier (uttalade eller outtalade) i Östersjöområdet skulle för Sveriges del en utveckling mot EU-försvar av Europa innebära ett allvarligt bakslag för vår säkerhet. Vårt land bör därför tydligt och bestämt motarbeta en sådan utveckling. Sverige bör arbeta för Nato som ryggrad i Europas försvarssystem.
Ett sätt att stödja detta synsätt är att Sverige söker sig till fora där de avgörande besluten tas, bl a Nato, där våra intressen kan tas tillvara, och att vi inte håller oss utanför samarbetets kärna. Som Natomedlem skulle Sverige kunna utöva inflytande både inom organisationen och i Washington. Först så kan vi på ett effektivt sätt hävda våra försvars- och säkerhetspolitiska intressen: en stark och engagerad närvaro av Nato och USA i Östersjöområdet samt i de alltfler internationella operationer som Sveriges försvar i ökad utsträckning bör delta i.
Den situation som Sverige nu glidit in i är djupt otillfredsställande från inflytandesynpunkt: Vårt land står utanför Nato och kan därmed inte påverka dragkampen inom organisationen mellan atlantister, å ena sidan, och pånyttfödda och energiska EU-försvarsanhängare, å den andra. Vårt land står också utanför EU:s försvars- och säkerhetspolitiska kärna som ger varandra fördragsbundna säkerhetsgarantier.
7. Skälen för svenskt Natomedlemskap stärks med det ökade intresset för ett EU-försvar.
Sverige riskerar att hamna mellan två stolar, Nato och EU. Det ligger i vårt lands intresse att Europas länk till USA förblir stark och att Nato, förblir ryggraden i krishantering och försvar av vår del av Europa, liksom i rollen som utförare av de europeiska ländernas militära krishanteringsoperationer utanför EU och dess närområde (t ex Afghanistan). Igen, eftersom Sverige inte är medlem i Nato, har regeringen svårare att ta tillvara vårt egenintresse av ett i Östersjöområdet starkt Nato.
8. EU skaffar sig nu egen militär förmåga
Hittills har de alliansfria länderna i EU kunnat ligga lågt bakom ställningstaganden av länder som Storbritannien, Nederländerna, Danmark och andra starkt atlantistiskt orienterade EU-länder, som fungerat som sköld mot en utveckling av EU till en försvarsunion. Under 2003 återupptog dock Storbritannien och Frankrike sina försök att samarbeta närmare på försvarspolitikens område. En kompromiss uppnåddes mellan Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA hösten 2003. Den går i korthet ut på att USA (och Nato) accepterar att EU sätter upp en av Nato "oberoende militär planeringscell" med 20-30 officerare i Natohögkvarteret Shape söder om Bryssel, att Nato håller förbindelseofficerare i den nya planeringsenheten.
Kompromissen är ett genombrott i den under decennier pågående debatten mellan Europas Natoanhängare och EU-försvarsanhängare. Det får anses ha visat sig riktigt, enligt min mening, som Financial Times redan då bedömde, att "the principle has now been established to allow Europe to develop a stronger military identity" (11/12 2003).
Uppgörelsen välkomnades vid Luciatoppmötet 2003 av EU:s stats- och regeringschefer, inklusive Sveriges. "I den europeiska säkerhetsstrategin bekräftas vår gemensamma och fasta avsikt att ta vårt ansvar för att garantera ett säkert Europa i en bättre värld." ... "Arbetet bör till en början inbegripa faktisk multilateralism med FN som kärna, kampen mot terrorism, en strategi avseende Mellanösternregionen och en övergripande politik i fråga om Bosnien och Hercegovina" (slutsatser från Europeiska rådet 12-13 december 2003).
Sveriges regering medverkade 2003 i den nya säkerhetsstrategins utformning bl a genom skriftliga underhandsinlägg och genom att arrangera en konferens i Stockholm 2003. De nya hoten identifieras i säkerhetsstrategin som terrorism: spridning av massförstörelsevapen, särskilt i händerna på terrorister och använda i attacker av grupper som inte har någon stat som upphovsman ("non-state groups"), regionala konflikter, sönderfallande stater ("failing states") styrda av krigsherrar och gangsters som bl.a. ägnar sig åt internationell brottslighet. De hot som beskrivs är således helt andra än det traditionella hotet i svensk försvarsplanering, dvs. en invasion från öster av det egna territoriet. Förskjutningen i EU-ländernas problembeskrivning och strategi är klar, och faktiskt mycket lik USA:s: "Med de nya hoten finns ofta första försvarslinjen utomlands. De nya hoten är dynamiska . Detta innebär att vi bör vara redo att agera redan innan en kris uppstår. Konflikt- och hotförebyggande verksamhet kan inte påbörjas för tidigt."
Storbritannien och den brittiske premiärministern Tony Blair är naturligtvis, och på mycket goda grunder, emot något slags balanstänkande, och ville för sin del beskriva överenskommelsen som gällande i lägen när USA inte står till buds för EU som partner.
9. Försvarsfrågan i förslaget till nytt EU-fördrag.
EU:s stats- och regeringschefer har hösten 2003 ingått långtgående politiska överenskommelser om europeisk försvars- och säkerhetspolitik i samband med arbetet på EU:s nya grundlag. Det är en tämligen okontroversiell prognos nu år 2006, att bl a denna del av fördragsförslaget kommer att överleva i en eller annan form om — när! — EU-länderna lyckas med en revidering efter Frankrike och Nederländernas nej i folkomröstningar 2005.
Det nya samarbetet beskrivs i fördragstexten sålunda: "Medlemsstater som uppfyller [vissa] högre krav på militära resurser, och som har gjort mer bindande åtaganden på detta område med tanke på de mest krävande uppdragen, skall upprätta ett permanent strukturerat samarbete inom unionen" (den föreslagna EU-grundlagens Artikel I-40.6).
Sveriges riksdagsmajoritet har bejakat detta samarbete och har bundit Sverige till att "ha kapacitet att senast [31 december] 2007, antingen med [enbart svenska förband] eller som en ingående beståndsdel i multinationella styrkegrupper tillhandahålla särskilda stridsenheter för de planerade uppdragen, sammansatta på taktisk nivå som en stridsformation, med stöd inklusive transport och logistik, som inom 5-30 dagar kan genomföra uppdrag . särskilt för att tillmötesgå framställningar från [FN], och som kan underhållas under en första period på 30 dagar, med möjlighet till förlängning upp till minst 120 dagar". För att klara detta förband sig Sverige att "mer intensivt utveckla sin försvarskapacitet, genom att utveckla [sitt nationella] bidrag till, och vid behov delta i multinationella styrkor, och [dessutom deltaga] i de viktigaste europeiska försvarsmaterielprogrammen, och i den verksamhet som utförs för utveckling av försvarsresurser, forskning, anskaffning och försvarsmateriel" (Artikel 1 i protokoll om det strukturerade samarbetet).
Sverige förband sig vidare att "så långt det är möjligt tillnärma (d v s ömsesidigt anpassa sig till varandras) försvarsmateriel, bl.a. genom att [tillsammans identifiera hoten och] de militära behoven, [och] genom att sammanföra och i förekommande fall specialisera sina [försvars]medel och försvarsresurser, samt uppmuntra samarbete när det gäller utbildning och logistik" (Artikel 2b i protokollet).
Sverige förbinder sig också att "vidta konkreta åtgärder för att öka [EU]-styrkornas tillgänglighet, driftkompatibilitet (förmåga att fungera tillsammans), flexibilitet och insatsförmåga, bland annat genom att fastställa gemensamma mål när det gäller att sända styrkor; eventuellt inbegripet en omprövning av deras nationella beslutsförfaranden" (Artikel 2c).
Det krävs knappast någon ytterligare analys för konstaterandet att detta samarbete är mycket långtgående militärt och politiskt. Termen "alliansfri" är varken adekvat eller trovärdig som beskrivning av ett land som valt att helhjärtat delta i det ovan beskrivna samarbetet. Sverige är alltmer solidariskt och bundet.
I Artikel I-40.7 specificeras att EU-länderna har ömsesidiga försvarsgarantier: "Om en medlemsstat utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den [medlemsstaten] stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i [FN-stadgan]." Därefter följer ett tillägg som syftar på bl.a. Sverige och andra militärt alliansfria EU-länder: "Detta skall inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsländers säkerhets- och försvarspolitik."
Inför Luciahelgens 2004 EU-förhandling om försvarssamarbete kände Sverige och de andra alliansfria länderna ett behov att mildra det osolidariska intrycket av sitt begärda undantag genom att i ett samtidigt brev betona sin militära solidaritet med övriga EU-länder. Sålunda skrev bl.a. Sveriges utrikesminister Laila Freivalds till sina kollegor i EU att "Vi vill understryka betydelsen av att främja ömsesidig solidaritet mellan EU:s medlemsländer. . [Vi fyra alliansfria medlemsländer] är beredda att understryka principen om EU-solidaritet mera vittgående ("more widely") på säkerhetens område, inklusive situationer som avses i FN-stadgans artikel 51" (brev från utrikesministrarna Laila Freivalds (Sverige), Erkki Tuomioja (Finland), Brian Cowen (Irland), Benita Ferrero-Waldner (Österrike)till det italienska ordförandeskapet, dokument CIG 62/03).
Brevet innebär att de alliansfria länderna flaggar för att de är beredda att acceptera en vidare tolkning av solidaritetsbegreppet när det gäller EU-länder, även när det gäller säkerhets- och försvarspolitik. Brevet måste tolkas som att länderna accepterade att gå längre än att bara upprepa vad som redan var politiskt överenskommet, nämligen solidaritet med möjlighet till användning av militära medel vid terroristattacker.
Om man sätter in undantaget för de alliansfria medlemsländerna i huvudtexten i Artikel I-40.7 framgår tydligt undantagets starkt begränsade omfattning: "Om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge [medlemsstaten] stöd och bistånd med alla till buds stående medel [utom sådana som faller inom vissa medlemsländers säkerhets- och försvarspolitik] i enlighet med artikel 51 i [FN-stadgan]." Sverige är alltså skyldigt att med alla till buds stående medel bistå på många olika sätt, t ex ekonomiskt, diplomatiskt, med räddningstjänst, med transporter etc. Undantaget gäller endast "säkerhets- och försvarspolitik", och det finns ingen bortre gräns för t ex det ekonomiska stödets omfattning.
Man kan också lägga märke till det ojämlika ansvarstagandet och den ojämlika solidariteten. Sverige kommer genom fördragstexten i åtnjutande av säkerhetsgarantier utfärdade av alla EU-länder utom de andra alliansfria länderna, d v s Finland, Österrike och Irland. Men för egen del sade (s)-regeringen att den lämnade öppet om en svensk regering vill bistå andra EU-länder med försvars- och säkerhetspolitiska medel. Det är en i världshistorien sannolikt unik kombination: Sverige mottager fördragsbundna säkerhetsgarantier av andra EU-länder utan att själv lova något i gengäld. Den hållningen är naturligtvis varken moraliskt eller realpolitiskt hållbar, allra minst i ett skarpt utrikespolitiskt läge.
Är Sverige skyldigt att bistå även med försvarsmateriel? Om man ser frågan i ljuset av det långtgående samarbetet på bl.a. försvarsmaterielområdet inom det ovan nämnda "permanent strukturerade samarbetet" är svaret ja: Sverige måste uppfattas som skyldigt att bistå andra EU-länder beträffande försvarsmateriel.
10. Inga hot finns idag?
Natofrågan brukar i Sverige avvisas bl.a. med många lösliga påståenden och ett är att inga hot finns idag. Som bl a terrorhändelserna i Madrid i mars 2004 och London 2005 visat, och som med nästan kuslig precision redan hösten 2003 beskrevs i EU:s nya säkerhetsstrategi, finns det hot, men de tar sig nya former.
Man skall också komma ihåg att även svenskar har drabbats av fundamentalistisk terrorism. Den 12 oktober 2002 dödades sex svenska ungdomar i ett terrorattentat. Dådet utfördes islamiska extremister utbildade i Afghanistan (Fokus, den 24 november 2006).
Slutsatsen är att länder som Sverige bör omstrukturera bl.a. sitt försvar till terroristbekämpning, metoder för att långsiktigt eliminera terrorismens grundorsaker, samt samarbeta sinsemellan för att möta de nya hoten. Men de traditionella hoten kan också komma att aktualiseras igen. Situationen i Ryssland är inte stabil och går i fel riktning på flera plan. Snabba förändringar i ännu mer odemokratisk riktning kan inte uteslutas.
Det är väl möjligt att någon förändringsfruktande förespråkare vill försöka hävda att svensk alliansfrihet är oförändrad även med ovanstående nya åtaganden, tagna vart och ett för sig. Det är knappast korrekt, dock. Men också om så vore fallet innebär ändå den samlade massan av nya bindningar och solidaritet att alliansfriheten har förändrats i en mer solidarisk och mindre alliansfri riktning.
Politiskt kan denna nya verklighet leda till två väsensskilda slutsatser. Den första är att Sverige väljer isolationism och lämnar EU snarast, d v s den politik som t ex Vänster- och Miljöpartiet företräder. Även vi som inte delar slutsatsen, måste dock konstatera att hållningen är logisk.
Den andra slutsatsen är att Sverige bör delta helt och fullt inte bara i EU utan även i Nato.
Ibland får man intrycket att Sverige på ett bättre sätt fullföljer en roll som fredsfrämjare i världen i egenskap av icke-Natomedlem. Det finns då anledning att påminna om att det är Natomedlemmen Norge som stått som framgångsrik medlare i Israel-Palestinakonflikten ("Osloprocessen"), Sri Lankas inbördeskrig och i Sudan, och inte alliansfria Sverige. Vårt land är inte heller mer moraliskt högtstående utanför Nato. Tvärtom. Sverige undandrar sig ansvar och solidaritet för andra länders överlevnad, demokrati och mänskliga rättigheter. Skulle t ex Natomedlemmarna Danmark, Norge och Island, som offrat söner och döttrar på demokratiernas sida i andra världskriget, vara mindre fredsälskande än Sverige, som aldrig i modern tid varit ockuperat eller i krig? Danmark, Norge, Finland, Nederländerna, Belgien och Luxemburg m fl drev alla neutralitetspolitik under mellankrigstiden. Det hindrade dem inte från att bli ockuperade under andra världskriget. Det var inte neutralitetspolitiken som räddade Sverige från Nazitysklands erövringskrig utan snarare kartans utseende. Geopolitiskt var det svenska territoriet mindre intressant för de krigförande.
11. Formalia rörande svenskt Natomedlemskap
Sverige uppfyller naturligtvis de grundläggande förutsättningarna för medlemskap i Nato. Sverige är en demokratisk rättsstat med marknadsekonomi och försvaret står under demokratisk kontroll. Sverige har inga territoriella eller andra stridsfrågor med grannstaterna.
I praktiken förutsätter Natomedlemskap framväxten av ett klart och varaktigt stöd av medborgarna. Det mångåriga nära, men underordnade, svenska Natosamarbetet borde bädda för medborgarstöd om fler politiska och andra ledare i Sverige tar på sig uppgiften att söka leda opinionen, och tydligt informera och argumentera för svenskt Natomedlemskap.
Å andra sidan, om det i Sverige, till skillnad mot i Finland, helt skulle saknas mental och opinionsmässig beredskap för Natomedlemskap, inskränker i ett krisläge en sådan blockering på ett allvarligt sätt den svenska statsledningens säkerhetspolitiska handlingsfrihet.
12. Nato och svenskt militärt försvar
Det gemensamma försvaret är alltjämt Natos kärna, även om tyngdpunkten i utvecklandet av den militära verksamheten för närvarande är förlagd till operationer utanför alliansens område och till bekämpandet av terrorismen.
Nato förutsätter inte att medlemsländerna har ett visst försvarssystem. Sålunda ställer alliansen inte heller hinder för upprätthållandet av en (fiktiv) värnpliktsarmé. Nato förutsätter att medlemsländerna har interoperativa trupper som kan fungera i Natoledda operationer antingen vid försvar av området eller i Natos krishanteringsoperationer.
Sveriges nuvarande för internationella krishanteringsuppgifter avsedda trupper utvecklas i den planerings- och översynsprocess (Planning and Review Process, PARP) som Nato erbjuder partnerländerna och inom vars ram Sverige avtalar med Natos representanter om de s.k. partnerskapsmålen (Partnership Goals).
Natos medlemsländer avtalar för sin del om de s.k. styrkemålen (Force Goals). Dessa gäller inte enbart den internationella krishanteringen, utan all den av medlemsländernas trupp som ställs till alliansens förfogande för gemensamma operationer, inklusive sådana eventuella operationer som artikel 5 i Nordatlantiska fördraget förutsätter. Natos medlemsländer ställer endast en viss del av sina trupper till alliansens förfogande.
13. Natokompatibel materiel för det svenska försvaret
Även som ett "militärt alliansfritt" land bör i den militära planeringen tanken finnas att försvaret skall utrustas för en beredskap att ta emot hjälp i krissituationer. Utgångspunkten skall vara ett nationellt försvar som möjliggör militärt samarbete och på så sätt säkerställer att statsledningen har en så omfattande säkerhetspolitisk handlingsfrihet som möjligt.
Vare sig Sverige är medlem av Partnerskap för fred (PFF) eller full medlem av Nato bör för att uppnå internationell samverkansförmåga den svenska försvarsmakten utbildas på grundval av långtidsplaner så att materielen blir Natokompatibel. Så sker också idag.
När det gäller krishanteringsoperationer skulle Sverige som Natomedlem sannolikt förväntas delta i stort sett på samma nivå som för närvarande. Deltagandet i Natos beredskapsstyrkor skulle förutsätta snabb beredskap för politiska beslut och kanske snabbare insatsberedskap än för närvarande. Motsvarande krav kommer till synes också i snabbinsatsförmågan i samband med EU:s militära krishantering.
14. Nato – EU på lång sikt.
På mycket lång sikt kan det inte uteslutas att Natos europeiska engagemang smälter samman med ett utvecklat försvarssamarbete inom EU. Förutsatt att den transatlantiska kopplingen, baserad på likheten i grundläggande värderingar, i ett sådant säkerhetssystem alltjämt står i fokus, vårdas och tydliggörs skulle flera fördelar kunna uppnås. Främst handlar det om ett breddat europeiskt ansvar för lokal och global säkerhet — Mellersta Östern! — en ökad militär samordning och snabbare ominriktning av de nationella försvaren i vår del av världen.
15. Efter kalla kriget - ett annat Nato
Det kalla krigets avslutning medförde en grundlig omvärdering av Natos roll. Nato hade fyllt sin ursprungliga uppgift och förhindrat utbrottet av en väpnad konflikt mellan de västallierade och Warszawapakten under hela kalla kriget. För Nato som sökte sin roll utgjorde de krig som bröt ut år 1992 och som ledde till det forna Jugoslaviens upplösning en vändpunkt där alliansen påvisade sin oumbärlighet också i den nya säkerhetsmiljön. Natos strukturer och den samverkanspraxis som skapats under årtiondenas förlopp byggdes ut så att de kunde utnyttjas när det blev aktuellt att lösa nya säkerhetsproblem. På 1990-talet var tyngdpunkterna i Natos verksamhet förlagda förutom till det traditionsenliga gemensamma försvaret av medlemsländerna också till krishanteringsoperationerna på Balkan, inledandet av samarbete med de forna fiendeländerna inom ramen för partnerskapsprogrammet (PFF) samt förberedelserna för att ta emot nya medlemmar.
16. Nato som skydd mot terrorism
Efter de terrorattentat som New York och Washington utsattes för övergick Nato till ett nytt utvecklingsskede. Utgående från de beslut som fattades i Prag i november 2002 började man utveckla förmåga att bemöta nya slag av hot mot säkerheten.
I Prag antogs ett nytt militärt koncept för försvaret mot terrorismen, där de uppgifter som skisserats för Nato närmast gäller reducering av sårbarheten hos de objekt som lätt kan bli föremål för terrorism samt hjälp till de civila myndigheterna efter en terrorattack.
I Prag beslutades också att en utredning gällande alliansens missilförsvar skulle göras (Nato Missile Defence Feasibility Studie). I utredningen skall både skyddet av Natotrupperna på operationsområdet och skyddet av Natomedlemsländernas territorium och befolkning mot missilhotet undersökas. Centralt är också ländernas bindning till de inalles fem pågående utvecklingsprojekten gällande CBRN (Chemical, Biological, Radiological and Nuclear), dvs. skyddsverksamheten och till stödet för verksamheten vid Nato:s central för massförstörelsevapen (Nato Weapons of Mass Destruction Centre). I Natos planering för civil beredskap (Civil Emergency Planning, CEP) betonas särskilt utvecklandet av befolkningsskyddet mot verkningarna av kemiska och biologiska vapen.
Pragmötet gav Natos organ i uppgift att bereda en ny kommandostruktur för alliansen anpassad till läget efter kalla kriget. Förutom reformen av kommandostrukturerna är också utvecklandet av resurserna av central betydelse. Den förändrade omvärlden förutsätter en militär prestationsförmåga som är smidigare och tekniskt mera avancerad än den nuvarande och som vid behov kan användas utanför alliansens eget område. Ett av de viktigaste besluten vid toppmötet i Prag var också att medlemmarna band sig för det nya programmet för utvecklande av resurser (Prague Capabilities Commitment, PCC). Syftet med detta program är att effektivera resursarbetet genom att få särskilt de europeiska allierade att satsa på vissa centrala resurser och att dra nytta av de multilaterala projekten.
En väsentlig del av utvecklandet av Natos militära förmåga är utvecklandet av snabbinsatsstyrkor: NATO Response Force, NRF. NRF kommer att stå i Natos högsta beredskap (5-30 veckor). Enligt planerna skall totalnumerären för dess styrkepool vara över 20 000 militärer jämte luft- och sjöstridskraftskomponenter, och från poolen kan en för de enskilda uppgifterna lämplig trupp sammanställas. Arméns andel planeras utgöra en styrka på ca 5 000 man.
Det arbete gällande resurstaganden som utförs inom Nato harmoniseras och koordineras så långt som möjligt med motsvarande arbete inom EU, eftersom det i mångt och mycket är fråga om samma medlemsländer och bägge organisationerna har likartade mål när det gäller att utveckla de militära resurserna. Uppmärksamhet fästs särskilt vid långdistanstransportkapaciteten, lednings-, signal- och spaningssystemen, skyddet mot verkningarna av massförstörelsevapen samt underhållskapaciteten.
Ett centralt drag i Nato-EU-samarbetet är EU:s möjlighet att vid verkställandet av militära krishanteringsoperationer stödja sig på Natos resurser ("Berlin plus"-arrangemanget).
17. Natos utvidgning
Medlemskap i Nato har efter år 1999 sökts av sammanlagt tio stater, av vilka sju (Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien och Estland) i Prag fick inbjudan till medlemskapsförhandlingar. De tre övriga ansökarländerna (Albanien, Kroatien och Makedonien) fortsätter tills vidare inom det program som förbereder medlemskapet, MAP (Membership Action Plan).
Natos utvidgning baserar sig på artikel 10 i Nordatlantiska fördraget. Enligt den kan alliansen till medlemmar kalla europeiska länder vilkas medlemskap främjar stadgans principer och ökar säkerheten på det nordatlantiska området.
I den utvidgningsutredning som Nato publicerade år 1995 fastställdes som förhandsvillkor för medlemskapet följande politiska och militära kriterier: ett fungerande demokratiskt politiskt system och marknadsekonomi, demokratisk kontroll av de väpnade styrkorna, behandling av minoriteter i enlighet med OSSE:s principer, fredlig lösning av konflikter med grannländerna samt deltagande i alliansens verksamhet och vilja att uppnå militär interoperabilitet. Enligt utvidgningsutredningen bör också de nya medlemmarna delta i det gemensamma försvaret och dela de förpliktelser och det ansvar som detta förutsätter, delta i kommando- och truppstrukturerna och i Natos övningar samt göra det möjligt att hålla övningar på det egna området, godkänna Natos strategiska koncept, delta i gemensamma budgeter samt efter bästa förmåga sträva till att uppnå standarder och förfaringssätt som gäller interoperabilitet, särskilt till den del det är fråga om signal- och ledningssystemen.
MAP (Membership Action Plan), programmet som förbereder för medlemskap i Nato, godkändes vid toppmötet i Washington år 1999. Det innehåller fem delområden: politiska och ekonomiska frågor, försvars-, militär-, resurs- och säkerhetsfrågor samt rättsliga frågor. Med politiska och ekonomiska frågor avses i detta sammanhang en fredlig lösning av internationella etniska konflikter och gränskonflikter m.fl. liknande konflikter, utfästelse att respektera rättsstaten och de mänskliga rättigheterna, demokratisk kontroll av de väpnade styrkorna och fungerande marknadsekonomi samt social rättvisa och ansvarsfull miljöpolitik.
18. Partnerskap för fred (PFF) ändrade tyngdpunkt
I och med Natos pågående utvidgningsrunda förnyas också partnerskapsprogrammet (Partnerskap för fred, PFF). Partnerskapssamarbetet inriktas allt mer på att stödja länderna i Centralasien och Kaukasus. Sverige och Finland är i en besvärande minoritet och sakpolitisk isolering med våra helt annorlunda militära och politiska frågeställningar, geopolitiska placering på kartan, och - kanske inte minst - annorlunda övergripande värderingar och traditioner.
19. Samarbetet mellan Nato och Ryssland
Samarbetet mellan Nato och Ryssland nådde en helt ny nivå i och med det i maj 2002 grundade Nato-Rysslandsrådet (NATO-Russia Council, NRC). I de flesta centrala säkerhetsfrågor sitter Ryssland nu vid samma bord, jämställt med Natoländerna, i skarp kontrast till vårt eget lands, jämfört med Ryssland, lägre prioriterade ställning visavi Nato och de gamla Natoländerna. I det första skedet har man strävat till att göra framsteg i sådana frågor som innehåller de minsta motsättningarna, såsom den civila beredskapsplaneringen, efterspanings- och räddningsverksamheten, missilförsvaret, förhindrandet av spridningen av massförstörelsevapen samt bekämpandet av terrorismen.
20. Samarbetet mellan Nato och länderna runt Medelhavet
Nato strävar till att effektivisera sitt partnerskap också med staterna söder om Medelhavet. I Natos så kallade Medelhavsdialog deltar redan sju länder från Nordafrika och Mellanöstern (Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Marocko, Mauretanien och Tunisien). Dialogens karaktär avviker från Partnerskap för fred, med vars hjälp man huvudsakligen strävar till att utveckla partnernas samverkansförmåga. Dialogens syfte är att öka kännedomen om och förståelsen för Nato beträffande närområdet och har på Natos agenda klassificerats som ett högprioriterat delområde och anses utgöra en del av alliansens förändringsprocess.
21. Natos uppgifter framdeles
Alliansens medlemsländer har delvis olika syn på vad som i dag utgör de centrala hoten mot säkerheten, hur dessa skall bemötas och vilken roll Nato borde ha utanför sitt traditionella aktionsområde (Nordamerika och Europa). I delar av Europa upplevs, efter Madrid- och Londondåden, hotet från terrorismen kanske nästan lika starkt som i USA. Utvidgningen av Natos aktionsområde och upprätthållandet av medborgarnas stöd i operationer utanför området kommer i fortsättningen att utgöra en betydande utmaning för organisationen.
Natos kommandostruktur används både för det gemensamma försvaret och för krishanteringsoperationerna. Nato utvecklas till en aktör som förmår skydda medlemsstaterna också mot nya typer av hot mot säkerheten.
Samtidigt förblir Nato den enda organisationen i Europa, och inte minst i Östersjöområdet, som förmår ge sina medlemmar säkerhetsgarantier med tanke på alla slags militära hot.
Det europeiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet fördjupas nu, och de säkerhetsgarantier som ingår i konceptet för ett gemensamt försvar i det kommande avtalet om EU:s grundlag kommer att omfatta alla unionsländerna. Deltagandet i verkställigheten av EU:s säkerhets- och försvarspolitik medför i mångt och mycket samma förpliktelser att utveckla militär kapacitet som Natomedlemskapet, eftersom de trupper som ställs till EU:s och Natos förfogande i regel förväntas vara precis desamma, dvs. ha samma förmåga och utrustning.