Stoppa nyprotektionismen på bioenergi!
EU har handelshinder mot importerad etanol som under 2005 motsvarade tullar på 66 – 74 procent. Det kan jämföras med normala industrivarutullar på 3 – 4 procent. Det är alltså en mycket hög tull på etanol. På råolja och bensin är tullen noll. S-regeringen ändrade tull- och skattebestämmelser så att de ännu mer skall gynna svensk etanolproduktion. Subventionerna är omfattande, allt ifrån stöd till den enskilde lantbrukaren/spannmålsproducenten till befrielse från skatter och avgifter hos användarna.
Folkpartiet liberalerna vill att Sverige använder mer etanol och mer av andra biobränslen som minskar oljeberoendet. Vi liberaler är dock bestämda motståndare till att staten skall gynna svenskbaserad etanolproduktion framför import. Lika illa som vi tycker om prishöjande handelshinder på kläder och skor från Kina och Indien eller på bananer från Karibien, subventioner till franska vinodlare och svenska mjölproducenter, lika illa tycker vi om importhinder på etanol från Brasilien och Afrika. (Detta är en oavkortad version av artikel idag på DN-debatt.)
Nyligen framförde Volvochefen Leif Johansson en önskan om skattebefrielse på miljövänliga bränslen. Etanol är dyrare att tanka än ren bensin, och många etanolbilsägare tankar hellre bensin utan etanolinblandning. En skattebefrielse skulle, enligt Johansson, öka efterfrågan på etanol och etanoldrivna (Volvo)bilar.
Näringsminister Maud Olofsson säger sig vilja skattebefria på ett annat sätt, genom att miljöklassa bilar och sänka skatten för de bilar som klassas som ”miljöbilar”. Även i detta fall får skattebetalarna gå emellan och stödja Volvo m fl biltillverkare och miljövänligare trafik. Olofsson går dock betydligt längre och vill ha vill ha gemensamma bränsleskatter i EU: ”Helst vill [Olofsson] se att EU har gemensamma regler för beskattning av bränsle. ’Det skall inte vara så att ett bränsle stimuleras i ett land, och ett annat [bränsle] i ett annat’, sade Olofsson.” (TT den 24 november 2006).
En sådan skatteharmonisering strider mot Sveriges traditionella linje med betoning på nationellt beslutad skattepolitik. Om centern får bestämma, skall Sverige byta position och fortsättningsvis inom EU arbeta för samma skattesats (t ex räknat i procent) i alla medlemsländer?
Det finns en samhällsekonomiskt effektiv och enklare lösning, utan med starkt positiva verkningar på de offentliga finanserna, nämligen frihandel med etanol. Användning av importerad, väsentligt billigare, etanol exporterad från u-länder skulle gynna både konsumenter och skattebetalare i Sverige, och fattiga människor i (potentiellt) rörsockerproducerande u-länder i Sydamerika, Karibien och Afrika. Där skulle fattiga människor på landsbygden kunna få det bättre och svenska skattebetalare slippa subventionera användningen och dagens inhemska stöd.
Inställningen till frihandel är ett traditionellt och effektivt lackmustest på liberalism, men ”Näringsminister Maud Olofsson (c) ser inte sänkta tullar på etanol som en väg till billigare biodrivmedel och mindre miljöskadlig trafik.” (TT den 24 november 2006). Olofsson väljer istället den traditionella jordbruksprotektionistiska centerlinjen att stödja svenska jordbruksproducenter på konsumenter och skattebetalares bekostnad. Den linjen skadar naturligtvis också svenska företag som behöver etanol för kemisk produktion.
Olofsson är inte ensam, dessvärre. I EU och Sverige växer snabbt krav på ett nytt slags protektionism på jordbruksområdet. Hittills har vi haft ”livsmedelsprotektionism” och tankar på självförsörjning med mat. Nu är Europa på väg att skaffa sig en ”bioenergiprotektionism” med grumliga tankar om självförsörjning i tanken. Det är att hoppa från en galen tunna till en annan.
Sverige har sedan 1930-talet genom gränshinder, regleringar, inmalningstvång, och subventioner stött inhemsk livsmedelsproduktion, en protektionism som varje år kostar Sveriges konsumenter och skattebetalare flera miljarder kronor. I-ländernas jordbruksprotektionism håller kvar 100-tals miljoner u-landsbönder i fattigdom. Förhoppningen var att WTO-förhandlingen om global frihandel, Doharundan, skulle medföra att USA och EU minskar sina jordbruksstöd. Tyvärr havererade förhandlingen. Det blir ingen minskad jordbruksprotektionism under överskådlig tid. Desto värre att i detta läge föreslå att Sveriges jordbruksprotektionism skall utvidgas till energipolitiken!
Under 2004 var två tredjedelar av etanolen som användes i Sverige importerad. Större delen kom från Brasilien, där man producerar högklassig etanol från sockerrör. För alla som studerat våra myndigheters — Naturvårdsverkets, Jordbruksverkets och Energimyndighetens — analyser är det uppenbart att inhemsk etanol från spannmål aldrig kan konkurrera med etanol producerad från sockerrör. Detta ligger i de biologiska förutsättningarna. Sockerröret — företrädesvis odlat i fattiga u-länder — är väsentligt effektivare att fånga och omvandla solenergi än svensk spannmål. Naturvårdsverket har visat att Sverige bidrar till att reducera växthuseffekten mer, och på ett kostnadseffektivare sätt, genom etanolimport från exempelvis Brasilien än genom inhemsk, spannmålsbaserad produktion. (Ökad sockerproduktion där hotar f.ö. inte regnskogen!)
Det är möjligt att blanda in 5 procent etanol i bensinen med nuvarande regler. Tekniskt sett är det möjligt med mycket mer. Sverige bör i EU agera så att gränsen höjs till minst 10-15 procent. Det är den mest verkningsfulla klimatåtgärd som Sverige på kort sikt kan vidta för att minska utsläppen av växthusgaser från transportsektorn.
Fri import och öppen konkurrens ger bättre miljö till lägsta pris för konsumenter, lägre bränsleutgifter för bilister och skattebetalare, och ökade inkomster och fler jobb för människorna i rörsockerproducerande u-länder.
Jag vill se ett starkt svenskt regeringsengagemang i Bryssel för att avskaffa EU:s importhinder på etanol. Liberaler motarbetar den nya bioenergiprotektionismen!
Carl B Hamilton, riksdagsman (fp)