Krönika av Olle Schmidt i Tidningen NU, januari 2007

Hals-und Beinbruch,  Frau Bundeskanzlerin

 
Veckan då jag kom tillbaka till Europaparlamentet i Strasbourg hölls högtidstalet av Ungerns president till åminnelse av Ungernupproret och alla dem som offrade sina liv i frihetens namn. Min bänkgranne heter István Szent-Iványi, en klok ungersk liberal, och en av dem som tillfört den liberala partigruppen en mer fullödig dimension på den europeiska politiken.
I veckan välkomnar vi kolleger från de nya medlemsländerna Rumänien och Bulgarien.
Vid årsskiftet blev Slovenien euro-områdets trettonde medlem.

 
Ibland känns historien nära. Och ibland blir det lättare att förklara vad EU-samarbetet i grunden handlar om; ett helt Europa med fred, frihet och demokrati.

Så borde vi oftare känna i denna EU-glåmighetens tid.
Detta är dock inte helt enkelt, det medger jag.  Också jag kan grymta över byråkrati och klåfingrighet.
Kan EU:s problem formuleras genom att travestera den danske filosofen Sören Kikegaard?
EU-samarbetet kan bara förstås baklänges, men det måste utvecklas framlänges.

 
För mig gör vårt europeiska arv det lättare att förstå EU: s vilja att påminna om den gemensamma historien och vurmen för högtidsdagar. De nya kollegerna påminner ofta om sin svåra tid bakom muren.
I Sverige är vi däremot inte mycket för att minnas vår historia. Varje år uppstår förvirring varför vi firar vår Nationaldag.
Vi brukar säga att det är annorlunda i våra grannländer, precis som i övriga Europa. Det är nog sant, men jag undrar om inte också ”det gamla Europa” har börjat anfrätas av historielöshet. Minnena av krigets fasor har bleknat bort i Frankrike och Tyskland.

 
Visst var det härligt att i somras på plats uppleva den tyska stämningen under fotbolls-VM. Men nog kände jag en kall ilning när Klose och Ballack stormade fram och 60 000 tyskar skanderade ”Sieg, Sieg, Sieg” på Olympiastadion i Berlin.

Då var det skönt att titta upp på hederstribunen och hitta flera av EU: s ledare sitta där med Angela Merkel i spetsen.  

 
Den här våren är det just den tyska förbundskanslern som styr EU. Ett ambitiöst program har presenterats. Merkel lovar att EU: s författning skall tinas upp. Hon vill se ett konkurrenskraftigare Europa med mindre byråkrati och färre detaljregler. Den transatlantiska länken skall stärkas, vilket säkert gladde en pressad Bush som Merkel träffade efter nyår.

 
Mycket tyder på att miljö- och energifrågorna kommer att få stort utrymme. EU:s relationer med Ryssland är ett annat hett ämne. Det finns en del att tala om som de opålitliga ryska gas- och oljeleveranserna, den ökande kritiken mot den tysk-ryska gasledningen genom Östersjön och inte minst den bristfälliga ryska respekten för mänskliga rättigheter.
Schröder verkade imponeras av Putin. Jag tror Merkel har större distans till den forne KGB-officeren, som ju under många verkade i DDR.

Det stora fototillfället infaller den 25 mars i Berlin då Romfördraget (EU: s viktigaste grunddokument) fyller 50 år. När historia skrevs i Rom våren 1957 var det inget som vi i vårt land brydde oss om.
Kan man fira ett fördrag? Kanske inte dokumentet som sådant, däremot förtjänar idéerna och de modiga ledare som formulerade och lade grunden för dagens Europa att hyllas, också i Sverige
En Berlindeklaration förbereds som säkert har en del vackra och högtravande formuleringar, men som också förväntas innehålla nya tankar och en mer konkret vision om EU: s framtid och kommande uppgifter.

Vi får se vad Angela Merkel mäktar med. Men hittills har hon överraskat många, inte minst en del mäktiga män runt om i Europa.

Hon är uppvuxen och utbildad i det forna Östtyskland samt politiskt fostrad av den man som grep den historiska chansen att ena Tyskland och som insåg det tyska ansvaret för det delade och härjade Europa, Helmut Kohl.

Så vem kan vara lämpligare att bygga en bro mellan det gamla och nya om inte Angela Merkel.
Må hennes bro nå över Bosporen!