Krönika av Olle Schmidt i Alba 2007-02-08

"Dukat för spännande politisk debatt"

Ett intressantare uppdrag har jag sällan haft. Det har varit som en gigantisk studiecirkel om hur vårt land ser ut, hur det styres och hur framtiden kommer att te sig.
Men fortfarande har vi en bit kvar till målet, överlämnandet till ministern den 27 februari, alltså om några veckor.

Det är känsligt att så här i slutskedet spekulera vad vi kommer fram till, men jag tar ändå risken.

De nya regionerna föreslås styras av direktvalda politiker, som också har beskattningsrätt. Statens ansvar och möjlighet att styra den högspecialiserade vården och universitetssjukhusen bör öka, t ex ett nationellt ansvar för att cancerpatienter får likvärdig vård över hela landet.

Statens regionala roll bör minska vad gäller utvecklingsfrågorna. De båda försökslänen – Skåne och Västra Götaland - kan tjäna som förebild. Det handlar i första hand om miljö, infrastruktur, kultur – den regionala utvecklingen och planeringen. Också inom arbetsmarknads- och näringslivspolitiken och utbildningsområdet finns expansiva idéer. Det förs en diskussion om regionalt ansvar för gymnasierna, liksom ett ökat regionalt engagemang inom högskolepolitiken. Här finns dock inte en samlande syn, vilket är både bra och naturligt. Paneringsfrågorna är känsliga. Planeringsansvaret ligger på kommunerna, även om det finns ett ökande behov av regional samordning och samverkan. Någon regionkommun som tar över ansvaret från primärkommunerna är inte möjlig. Dock behöver de regional intressena komma mer i fokus. Det vet jag av erfarenhet från Skåne.

Däremot borde vi få ner de totala projekttiderna, som i dagsläget är helt orimliga. Plan- och bygglagens resp Miljöbalkens regelverk måste samordnas. Den geografiska indelningen måste ske med varsamhet.  Nio-tio regioner är att föredra. Men det blir nog svårt att komma dithän – mycket kommer att ge sig i remissrundan. Redan nu kommer skarpa protester från Halland, likaså från Mälardalen. Hur starkt kan Stockholmregionen bli?  

Där det uppstår gränsproblem skall medborgarnas uppfattning vägas in. I remissrundan kan skilda opinionsmodeller användas som  t ex folkomröstningar, opinionsmätningar mm.  Jag är för min del inte främmande för ett asymmetriskt styre, det vill säga att olika delar av Sverige kan styras på olika sätt..

Det kommunala självstyret behöver tydliggöras och få skarpare lagstöd. Likvärdighetsbegreppet är i detta sammanhang centralt. Skatteutjämningssystemet måste i grunden reformeras. Statens pekpinnar i form av styrande bidrag minskas. De uppdrag som staten ålägger kommunerna skall följas av ett tydligt kostnadsansvar. Finansieringsprincipen behöver fastläggas, och det bör inrättas någon form av konsultationsförfarande mellan kommunsektorn och staten. Den nuvarande dolda modellen med överläggningar mellan SKL och staten är en styggelse, ingen öppenhet med svårbegripliga ansvarsförhållanden.

Det kan finnas behov av sammanslagning av kommuner, dock inte i första hand i glesbygd, som många föreställer sig, utan snarare i storstadsområdena. Huvudfokus bör vara mer av samarbete och röjande av administrativa och lagtekniska hinder. En tvingande kommunreform känns därför inte aktuell.

Rättighetslagstiftning med statlig garanti skall användas sparsamt. Men denna typ av lagstiftning kan bli nödvändig, när kommuner inte uppfyller medborgarnas rimliga krav på vård och service. Vi kan kalla det ”medborgerliga undantagslagar”, som i sin konstruktion har en solnedgångsparagraf. Införande av en statlig minimistandard (lägsta accepterad servicenivå) inom, t ex äldreomsorgen har också diskuterats.

Likaså behöver vi en tydligare lagstiftning om patientens rättigheter. Jag tycker att den nya norska lagstiftningen, där patienten fått ett ökat skydd, borde närmare studeras av oss i Sverige. Här har jag haft svårt att få gehör i kommittén.

Sammantaget skall kommunerna få ett tydligare ansvar, såväl ur medborgarnas som ur kommunalpolitikernas synvinkel. Samtidigt som staten drar sig tillbaka med färre pekpinnar, finns det behov av tydligare spelregler inom viktiga politikområden som äldreomsorg och antalet myndigheter måste minskas. De sk opinionsbildande myndigheterna skall avvecklas, andra slås ihop. Statens former för styrning bör reformeras och utgå från det ökande kunskapsbehovet inom offentlig verksamhet. Också regeringskansliet behöver reformeras.

Helhetsperspektivet och regeringsförslagens konsekvenser verkar få vara intresserade av i Rosenbad. Riksdagens, regeringens och myndigheternas berednings- och beslutsbefogenheter vad gäller EU måste klarläggas. Processen måste bli öppnare och ge större möjlighet till tydligt ansvarsutkrävande.

Statens roll i regionerna måste bli tydligare, och myndigheternas geografiska indelning behöver samordnas. Detta bör ske inom länsstyrelsens ram, som utvecklas till en renodlad tillsynsmyndighet. De politiska regionala frågorna skall hanteras av den regionala politiska församlingen. Landshövdingen får sålunda en ny roll, mer av en traditionell ämbetsman.

Ansvarskommitténs förslag kommer att hamna någonstans inom ovanstående härad. Det är i varje fall min tro så här i slutskedet.
Jag är i grunden optimist. Det finns en tradition och vilja att komma överens i för landet stora strukturfrågor. Vi får alla vara beredda att kompromissa och jämka våra synpunkter.

Ett tag befarade jag att Ansvarskommittén skulle gå samma dystra öde till mötes som Demokratiutredningen(där jag f ö också var ledamot), det vill säga att ett omfattande arbete blev noll och intet i form av konkreta förslag i riksdagen.
Men det tror jag inte längre. Nog skall Ansvarskommittén lyckas bättre. Måhända inte med Axel Oxenstiernas dådkraft – men ändå en modernisering av Sveriges styre.

Olle Schmidt (fp)
Europaparlamentariker och ledamot i Ansvarskommittéen