Krönika publicerad i ST, april 07
EU har fyllt år och en av grundarna bråkar!
I vår är det femtio år sedan Romtraktatet skrevs under av en samling herrar i Rom.
Möjligen kan det vara svårt att uppbåda stor feststämning kring ett politiskt dokument. I Sverige passerade högtidsdagen ganska obemärkt, säkert beroende på att våra känslor rent allmänt för EU är tämligen ljumma.
På andra håll i Europa firades mer pampfullt att vår kontinent ser så annorlunda ut idag jämfört med åren efter andra världskriget. I Rom möttes ungdomar från alla EU-länder för diskussion om framtiden och i Berlin strålade EU: s ledare samman för att formulera den s.k. Berlindeklarationen. I slutändan blev det en ganska allmän text men som ändå visade vilken enastående utveckling som skett inom Europa. Den tyska förbundskanslern visade återigen en god förmåga att få trilskande statsmän att enas.
Samtidigt som vi minns vår lyckosamma efterkrigshistoria, har engagemanget för EU bland medborgarna aldrig varit lägre. Det gäller inte bara för medborgarna i de länder som brukar leda kritikerligan som Storbritannien, Danmark och Sverige. Också i ett länder som Frankrike och Holland som verkligen tillhör kärnfamiljen inom EU vänder alltfler medborgare Bryssel ryggen.
Det märks i den alltmer intensiva valkampanjen i Frankrike om vem som skall bli landets nästa president. Kandidaterna verkar övertrumfa varandra med EU-kritiska inlägg. Högerkandidaten Nicolas Sarkozy skyller problemen för den franska flygjätten Airbus på en för högt värderad euro och ifrågasätter Europeiska Centralbankens oberoende.
Socialisten Ségolène Royal stämmer in i kritiken mot ECB och menar att inflationskampen går före jobben och vill ha ett mer socialt Europa. För Nationella Frontens Jean-Marie Le Pen står EU för allt det som han tycker illa om som internationalism och mångkultur.
Mittenkandidaten Francois Bayrou är en varm Europavän, något som jag på plats i Strasbourg på ett valmöte fick uppleva. Men även han uttrycker oro över att konkurrensfrågorna har en som dominerande roll inom EU-samarbetet, och att det finns rättmätiga nationella intressen.
Här talar Bayrou för många fransmän.
Valet är enligt opinionsundersökningarna helt öppet. Visserligen leder de två stora partiernas kandidater, men fortfarande har många inte bestämt sig för vem de skall rösta på. Går Sarkozy och Royal vidare frän den första omgången nu på söndag, så förefaller Elyséepalatset vara vigt för Chiracs man.
Tränger sig däremot Bayrou fram, finns det mycket som tyder på att han kan bli den stora överraskningen i andra valomgången.
I början av valrörelsen visste inte många utanför Frankrike vem Bayrou var. Nu talar man allmänt om den tredje mannen.
Bayrous främsta kort tycks vara att han står över eller vid sidan av den två rivaliserande partierna och kandidaterna. Han efterlyser mer enighet och mindre konfrontation. Det tycks gå hem.
Ségolène Royals möjligheter skall verkligen inte underskattas. Det kvinnliga ledarskapet uppskattas av alltfler väljare världen runt.
Samtidigt finns Le Pen i bakgrunden, som ju vid förra presidentvalet slog ut socialisternas kandidat.
Själv tror jag det vore bra för Frankrike att få ett mer samlande styre, som både kan göra de nödvändiga förändringarna inom den franska arbetsmarknaden och vara en mindre retorisk och aggitatorisk makthavare inom EU. Frankrikes tillväxtproblem är inte bara ett bekymmer för de franska medborgarna utan gör också EU i sin helhet mindre konkurrenskraftigt.
Jag har också ett högst personligt och mindre viktigt skäl för Bayrous presidentskap.
Bayrous parti sitter i min grupp i EU-parlamentet, och jag ser i andanom att vi alla blir inbjudna till Elyséepalatset!
Olle Schmidt