Artikel i Frisinnad Tidskrift
Återkomst till Europa
Min återkomst till Europa (det vill säga Bryssel och Strasbourg) möttes inte av vajande fanor och klingande spel.
Mycket var sig likt.
En och annan kollega verkade knappt ha noterat min frånvaro utan de hälsade som vanligt glatt i korridoren.
En kort stund funderade jag över om detta var ett bra eller ett dåligt tecken. En sak är i varje fall säker; parlamentet är både annorlunda och större.
Själv kände jag mig lite fram och tillbaks. Jag hade så smått förberett mig på att få tillbringa mer tid på hemmaplan och hitta något spännande uppdrag inom politiken i Skåne. Mitt arbete i Ansvarskommittén hade givit mersmak. Utredningsarbete är ju mest en form av torrsim, så visst hade det varit roligt att simma på riktigt.
Nu efter några månader i EU-korridorerna känns det mesta som vanligt igen, även om jag saknar Marit och Cecilia väldigt mycket. Vi var ett lag – på många sätt väldigt olika personer – men vi trivdes så bra tillsammans.
Jag tror också att jag vågar säga att vi kompletterade varandra väl. Idag är jag ensam folkpartist och skall försöka bevaka allt. Trots goda medarbetare är givetvis detta hart när omöjligt. Att det går hyggligt beror på gott samarbete med i första hand Lena Ek från centern. En annan nyhet jämfört med tidigare är självfallet att vi har en regering i Sverige som gillar EU, och att jag alltid med lätthet kan komma i kontakt med vår EU-minister.
Jag har åter fått en plats i det ekonomiska utskottet och redan fått debutera som frågeställare till M Euro, Jean Claude Juncker, premiärminister i Luxemburg, och återknutit bekantskapen med ECB: s chef.
Utskottet för den inre marknaden är mitt andra utskott med många spännande områden som har anknytning till den marknad för tjänster som växer sig allt starkare inom EU.
Flera av de nya kommissionärerna har jag lärt känna lite närmare, bland annat den liberala, nya kommissionären från Bulgarien, som är ansvarig för konsumentfrågorna, Meglena Kuneva.
Vid en sen middag i Strasbourg fick jag en längre pratstund med Charlie McCreevy, tidigare finansminister. Honom har jag mött vid flera tillfällen, bland annat när Irland kritiserades för att inte hålla inflationsmålen. Han har en underfundig humor och en skön distans till sin egen roll.
Att den Europeiska Unionen växer märks på många olika sätt.
I Alde-gruppen (där fp och c ingår) tar de nya för sig, vilket är både stimulerande och lärorikt. I den stora kristdemokratiska/konservativa gruppen lär det pågå en maktkamp mellan tyska och polska intressen.
Utan att ha gjort några mer djuplodande studier tror jag inte jag har fel, när jag påstår att den tysk-franska axeln har försvagats och att den svenska samhällsmodellen inte har samma lyskraft som tidigare. Nya länder, nya modeller och nya problem.
Dystert är dock att det allt större EU givit de extrema högerkrafterna möjlighet att bilda en ny grupp i parlamentet, Idé, Tradition, Suveränitet (ITS) med ett tjugotal medlemmar.
Det paradoxala är att EU-fientliga och nationalistiska partier tar sig in i EU-parlamentet och kan på så sätt sprida ett anti-EU och främlingsfientligt budskap genom ”den store satan” EU.
Bruno Gollnisch, som är ledare för ITS-gruppen, har varit lärare i japanska vid Lyons universitet. Han är Jean-Marie Le Pens kronprins och har genom åren utmärkt sig genom ett flertal utfall mot invandrare och EU.
Bruno Gollnisch har dömts i fransk domstol för att han har förnekat Förintelsen, Han har försökt göra avbön och mildra sitt förnekande av gaskamrarna. Men faktum kvarstår. Bruno Gollnisch är en farlig man!
Halva mandatperioden har runnit iväg och då sker omplaceringar inom Europaparlamentet. En ny talman har valts och utskotten har omformats. Och Tyskland har övertagit EU: s ordförandeskap.
När Angela Merkel presenterade sitt arbetsprogram, möttes hon av stor respekt i kammaren. Jag tror det är många som har misstagit sig på den nya kanslern, som vek och mild. Men hon har redan visat att hon både kan agera med kraft och tålmodigt lyssna.
Angela Merkel gjorde det visionärt och engagerat, mycket tack vare att hon utgick från sitt eget liv och påminde om att hon blev medborgare i EU så sent som 1990. Angela Merkel är född och uppvuxen i det gamla DDR.
Kraftigt bifall fick förbundskanslern, när hon lovade att ta konstitutionen ur frysen. Från en del håll i salen hördes dock ett ilsket mummel. Med hjälp av Slovenien och Portugal skall fördragstexten tinas upp på arton månader. Ett icke helt enkelt uppdrag. Vi har två vikiga ledarskiften i Europa det kommande året som starkt kommer att påverka möjligheterna att lyckas; presidentvalet i Frankrike och Tony Blairs exit.
Jag tror man måste gå varsamt fram. Ger man intrycket av att smyga igenom en ny fördragstext utan att höra folkets mening i framförallt Frankrike och Holland kommer det bara att öka EU-motståndet, och då inte bara i dessa två länder.
Vårt eget land är som vi vet en osäker bricka i detta spel, men självfallet har Blairs efterträdare den svåraste uppgiften.
Våra liberala vänner i Tyskland har väckt liv i tanken på en paneuropeisk folkomröstning om fördraget. En tanke som jag själv tycker blir alltmer tilltalande. När jag själv talade om folkomröstning i Sverige för något år sedan fick jag en hel del intern kritik.
Folkomröstningar är ju heller inget som gillas av EU: s ledare, något som Ségolène Royal fått erfara. Den lyskraftiga presidentkandidaten har talat om en ny folkomröstning i Frankrike om ett förändrat fördrag, vilket oroar både Haag och London för spridningseffekter.
I grunden har ju framförallt London och Paris helt olika utgångspunkter; den ena vill ha mer socialt innehåll, den andre vill ha det minimalaste.
Nederländerna framstår därtill alltmer som något av EU-motståndets nya fäste.
Jag har svårt att se hur dessa olika intressen skall kunna harmoniseras under det kommande året.
Visst behöver EU nya och mer effektiva besluts- och arbetsformer, men medborgarna måste i ökande grad få vara med. Det konstitutionella fördraget, som f ö redan godkänts i arton länder, var alltför omfattande och politiskt svårsmält. Som liberaler vet vi vad vi vill; budgetöversyn, öppenhet, samlad utrikespolitik, reformerad jordbrukspolitik, en human flyktingpolitik och polissamarbete samt fortsatt utvidgning.
Och skall jag nämna ett område, så blir det inte överraskande, utvidgningen. Här har EU sin fortsatt stora historiska uppgift att fullfölja. Balkan står för dörren. Jag hör redan hur det i korridorerna talas om att Kroatien nog får vänta länge på sitt inträde. Ingenting vore bättre för stabiliteten på Balkan – och i Europa - än att fullt ut sammanfogas med Europa.
Jag är övertygad om att det går att förena ett större EU med begränsade förändringar i fördragen. I slutändan handlar det om politiska avvägningar.
Köerna runt om i parlamentet växer. Irriterande för många, men ger ändå bilden av ett kokande politiskt liv.
Tv-kameror från allehanda länder står på rad. De olika språken surrar i luften, vilket ger en härlig europeisk känsla.
De officiella språken är nu 23 med bulgariska, rumänska och iriska som de tre senaste. Iriskan skapar stora problem, eftersom antalet tolkar är väldigt få.
Visst känns ibland byråkratin tröttande, och flyttcirkusen till Strasbourg gör det inte lättare att försvara EU-tanken i vårt skeptiska land. Alltför ofta påminns jag hemmavid om professor Magnus Jernecks karaktärisering av oss svenskar som de motvilliga européerna.
Men samtidigt är EU ett så enastående lyckosamt fredsprojekt, något som vi svenskar mer helhjärtat borde uppskatta.
Ingen – och jag menar ingen – kunde under kalla krigets dagar ha anat att Romfördraget skulle fira 50 års Jubileum i Berlin, huvudstad i ett enat Tyskland, ett EU med 27 medlemsstater, däribland vårt eget land – och där Turkiet är ett land som väntar på att ingå i den europeiska gemenskapen.
Att få vara en del (om än liten sådan) i detta historiska byggande av det Nya Europa är ett privilegium!
.