Artikelreplik publicerad på Europaportalen 2007-06-05
Letterna fick aldrig chansen i Waxholm
Göran Färm undrar i en debattartikel vad jag ”vill” med den svenska modellen, efter att jag ifågasatte det proportionerliga i en konkurs som resultat av Byggnads stridsåtgärder i Waxholmsfallet i ett pressmeddelande häromveckan. Jag passar gärna på att ge besked.
Folkpartiet har hela tiden varit tydliga med att Sveriges, och Europas förmåga att konkurrera med de nya ekonomierna i Öst inte ligger i lägre löner. Därav våra storsatsningar på kunskap, forskning och utbildning - och ett livskraftigt svenskt näringsliv. Alliansen har också slagit fast att den svenska modellen förblir en styrande princip för hur vi samordnar politik och samhällsliv. Vår särskilda lösning med kollektivavtal har historiskt sett fungerat beroende på att parterna varit beredda på att kompromissa och att samförståndslösningar därför varit möjliga. Visst måste ett företag kunna gå i konkurs under en konflikt, men i just Waxholmsfallet gavs det lettiska företaget aldrig en chans att acceptera svenska minimilöner. Istället krävde man löner utöver svenska mininivåer, med vad man på goda grunder kan misstänka avsåg driva företaget och dess utländska arbetare ut ur landet. Här var vi många som - förgäves- väntade på att fackliga företrädare skulle ta avstånd från Byggnads metoder. Vad som bjöds från LO-håll blev istället en diskussion om en fällande dom i Europadomstolen inte borde resultera i svenskt utträde ur Europa.
Som folkpartist har jag inga problem att se fördelarna med vårt EU- medlemskap, varken från ett arbetstagar- eller arbetsgivarperspektiv. Den inre marknaden har under decennier visat sig vara ett framgångsrikt recept för jobbskapande och välstånd. Om den fria rörligheten sätts ur spel har dock en stor del av poängen med vårt medlemskap förfelats. Waxholmsfallet illustrerar de utmaningar som vi ställs inför när solidaritet med våra grannar, ofta i onödan, ställs mot "våra egna" intressen.
Slutligen, jag tror att vi måste ha en öppnade och ärligare attityd gentemot de problem den svenska modellen står inför. Färms djupa EU- engagemang och goda kontakter inom LO- leden ger honom extra möjligheter - men också ett större ansvar- att förklara de avvägningar som vi står inför i en globaliserad värld. För svaren är inte alltid lätta - eller givna. Jag kan mycket väl förstå LO:s ängslan inför den ökande konkurrensen. Men nog kände fler än "hemska nyliberaler" missmod inför de uttryck som Byggnads protester fick i Waxholm. Och nog borde det vara ett problem för Lundby Wedin i sin nya roll som Europas fackliga ledare om LO blev alltför nationalistiskt i sin iver att försvara den svenska modellen. Eller hur Göran?
Olle Schmidt (fp)
Europaparlamentariker