Globala klimatförändringar
För någon månad sedan publicerade FN:s klimatpanel sin fjärde rapport om klimatförändringar. Sålunda skriver naturvetarna
att: "Det finns en ökad säkerhet kring bestämningen av den observerade globala uppvärmningen och dess orsaker", och
att "Huvuddelen av den uppvärmning som skett sedan 1950 . mycket sannolikt [är] orsakad av ökade halter av växthusgaser i atmosfären." Som illustration till detta anger man att under de tolv senaste åren har elva av de varmaste åren sedan 1850 inträffat.
Detta är vårt utgångsläge. Författarna/naturvetarna säger att de nu överlämnar sin rapport och dess resultat till politiker och andra beslutsfattare för åtgärder mot temperaturökningen.
Vilka är då åtgärderna och vad kostar de? De frågorna tas upp i en andra rapport, den s.k. Sternrapporten, som innehåller framför allt en ekonomisk analys av klimatförändringarna och metoder och styrmedel för att hantera situationen.
***********************************************************' '
De naturvetenskapliga resultaten är ett bättre beslutsunderlag än politiker normalt har: klimatförändringen är ett allvarligt globalt hot. Utvecklingen kräver snabba och globala motåtgärder.
De som tvivlar på detta bör anlägga ett försäkringsperspektiv på frågan: Det är bättre att nu, för säkerhets skull, vidta åtgärder än att chansa att allt löser sig av sig självt. Det är bättre att betala för en brandförsäkring än att chansa på att huset inte brinner ned.
Av växthusgaserna utgörs ca 80 procent av koldioxid. Av de globala utsläppen kommer 12-13 procent från EU. Sveriges bidrag till de globala koldioxidutsläppen är endast 0,2 procent.
Den svenska och den globala politikens mål är därmed entydigt definierat: att minska både Sveriges utsläpp, och framför allt Europas och resten av världens koldioxidutsläpp.
Ur utsläppssynpunkt kan alltså Sverige sjunka ned i havet, men om vi som nation skall ha en sådan trovärdighet att vi kan påverka andra länder och få dem att vilja följa våra förslag och råd om åtgärder mot klimathotet, så måste även vi vidta åtgärder på hemmaplan. Därav kravet på både nationellt och internationellt agerande.
Den beslutssituation som vi - världssamfundet - står inför är unik på flera sätt. Det finns en fördröjning mellan utsläppen av växthusgaser och deras effekt på temperatur, klimat och havsnivåer. Redan har temperaturen stigit med 0,74 grader sedan 1800-talet, och vi kan knappast hindra att den stiger med minst 2 grader.
Det som nu sker med klimatet är oåterkalleligt. Koldioxidutsläppen kommer att stanna kvar i atmosfären under mer än tusen år och där bidra till fortsatt uppvärmning och höjning av havsytans nivå.
Konsekvenserna av temperaturhöjningen faller mer på fattiga människor i fattiga länder än på oss i-länderna.
Alla dessa faktorer - fördröjningen, de oåterkalleliga konsekvenserna och deras orättfärdiga fördelning över jordklotet - understryker betydelsen av att vi agerar omgående. Det är bråttom.
Agera omgående.
Ett av Sternrapportens ekonomiska resultat är att snabbt agerande också är ett mycket ekonomiskt agerande.
Om världens länder inte skulle förmå sig att agera under kommande decennier och i praktiken acceptera att temperaturen fortsätter att stiga, blir kostnaden kanske 5-6 procent lägre BNP varje år. För Sveriges del - mycket förenklat räknat - är i så fall besparingen av att agera nu istället för om några decennier uppåt 150 miljarder kronor varje år.
Ny teknik
Världens koldioxidutsläpp och energiförsörjning måste i huvudsak lösas med modifieringar av idag känd teknik. Det faktum att vi - världssamfundet - har begränsat med tid innebär att vi inte bör fly till alltför stora förhoppningar om att ny teknik löser energifrågan åt oss. Det finns knappast tid att vänta in idag okända tekniker, om de alls kommer fram i större utsträckning och till konkurrenskraftig kostnad.
Icke desto mindre är det också sant att kostnaden för att klara klimathotet skulle bli lägre om det skulle komma fram nya kolsnåla tekniker som också är kostnadseffektiva. T ex kan det få enorm betydelse om man kan få fram kostnadseffektiv teknik för s.k. clean coal - rent kol - dvs. avskiljning av koldioxid vid kolförbränning för deponering i underjorden, liksom en fortsatt allt effektivare kärnkraft.
Kolsnåla energislag
Eftersom målet är tämligen entydigt definierat som minskade koldioxidutsläpp bör de ekonomiska styrmedlen gynna inte bara s.k. förnyelsebara energislag utan alla slags kolsnåla energislag, dvs. även inkludera kärnkraft och att uppmuntra forskning och investeringar i s.k. rent kol.
Som en illustration: I Sverige borde vi egentligen inte ha "gröna el-certifikat" utan "kolsnåla el-certifikat". Då styr vi mest träffsäkert och effektivt mot minskade koldioxidutsläpp.
Sätt pris på koldioxidutsläppen
Ett grundläggande problem är att det har varit gratis sedan 1800-talet att släppa ut koldioxid i atmosfären trots att utsläppen kostar genom att skada klimatet. Hade vi haft koldioxidskatter, eller handel med utsläppsrätter, sedan 1800-talet, hade inte klimatproblemet uppstått.
Men bättre sent än aldrig. Genom att nu sätta pris på användningen av atmosfären som avstjälpningsplats för växthusgaser kan vi minska utsläppen. Ju större minskning vi vill åstadkomma, desto högre pris på rätten att släppa ut koldioxid i atmosfären, vare sig det nu sker genom att man tvingas köpa utsläppsrätter, eller betala koldioxidskatt.
Handel med utsläppsrätter är en formidabel metod för att få de producenter och konsumenter att dra ned på utsläppen som kan göra det till lägsta ekonomiska uppoffring. Därmed får vi minsta störning av jobb, välfärd och ekonomi. Betydelsen av kostnadseffektivitet i åtgärderna mot koldioxidutsläpp ökar dessutom mer än proportionellt när utsläppen skall ytterligare reduceras.
Det viktigaste vi politiker kan göra i denna situation är sålunda att skapa och vidareutveckla ekonomiska styrmedel som driver företag, hushåll och den offentliga sektorn i alla länder i alltmer mer kolsnål riktning när det gäller deras produktion och konsumtion av energi. Det gäller både pågående energianvändning och investeringar för framtiden.
Vägen framåt
Kyotoavtalet var en viktig, men i ärlighetens namn tämligen ineffektiv, början på vägen mot lägre koldioxidutsläpp. Nu måste världen öka takten och minska utsläppen väsentligt mer, och snabbare.
Dock, vi politiker skall inte uppträda som klimatfakirer och försöka piska väljarna med en mängd 'måsten' och regleringar. Det är fel väg att gå. Om inte annat finns risken att väljarna slår bakut.
Ju större utsläppsminskningar vi vill åstadkomma, desto viktigare blir det att genomföra minskningarna kostnadseffektivt och därmed minska risken för ett oövervinneligt politiskt motstånd.
EU:s roll
EU fattade vid toppmötet förra veckan en rad viktiga klimatbeslut, och på ett för medlemsländerna bindande sätt. Det viktigaste beslutet var att senast 2020 ha minskat utsläppen av CO2 till 20 procent under nivån basåret 1990, 30 procent när beslutet samordnas internationellt, och en minskning med 60-80% till år 2050.
EU befäste därmed sin ställning som den internationella organisation som kan, och som tar, beslut som bromsar klimathotet. Det var EU som räddade kyotoprocessen från kollaps efter USA:s avhopp 1997, EU har ingått ett 50-tal internationella miljö- och klimatavtal, och fattat beslut om hundratals direktiv på detta område.
Det brukar vara litet intressant i klimatfrågan att lyssna på företrädare för v och mp. Men de partierna saknar all trovärdighet när det kommer till genomförandet av en global klimatpolitik! Båda partierna är emot EU, och båda vill att Sverige skall lämna EU. Ett parti kan inte med bibehållen trovärdighet samtidigt säga sig vilja bekämpa det globala klimathotet och vara för svenskt utträde ur EU, eftersom EU-besluten är det viktigaste redskapet som Sverige ha till sitt förfogande för att lösa klimatfrågan - i Europa och globalt.
Att be dessa två partier att presentera klimatpolitik på global nivå är som att be en enarmad person att klappa händerna. Utan EU - inga förutsättningar för en europeisk eller global klimatpolitik.
Sanningens minut är inne: De som är EU-motståndare måste välja vilket de tycker är viktigast att bekämpa här i världen: Är det EU, eller är det globala klimathotet?
Sveriges uppgift
Som ordförandeland 2009 kan Sverige komma att spela en viktig roll i de globala klimatförhandlingarna. De skall gå i mål i december 2009, dvs. under sista månaden av Sveriges EU-ordförandeskap.
Den största utmaningen blir att alls få till stånd ett avtal om internationell samordning på klimatområdet, och dessutom få bindande åtaganden från alla parter om en minskning av koldioxidutsläppen med minst 30 procent jämfört med nivån basåret 1990. Den något paradoxala förhandlingsuppgiften är att förmå länder att frivilligt sätta sig under gemensamt tvång. Historien visar att detta går, men är inte lätt.
Ett viktigt svenskt bidrag bör dessutom bli att hjälpa med att överföra energiteknik och resurser till fattigare länder, som underlättar för dessa att acceptera bindande och kontrollerbara åtaganden om mindre CO2-utsläpp.
Vill du sluta ta emot detta nyhetsbrev? Klicka på länken: Avprenumerera