Partiledarfrågan
Det bubblar i folkpartilandet. Omfattningen av missnöjet med partiledaren, eller intensiteten i misstron kan jag inte bedöma. Det kommer att klarna för valberedningen så småningom i dess arbete inför landsmötet i början av september.
Målet.
Låt mig starta med att definiera målet för oss partiaktiva som att det skall gå bra för folkpartiet under mandatperioden.
Två uppgifter.
Om det skall gå bra för fp krävs fokus i arbetet, och framgång, på två områden.
För det första att fp och våra statsråd levererar, dvs. ger tydliga och allmänt uppskattade bidrag i regeringsarbetet och bidrar till att alliansregeringen blir framgångsrik. Vad kan vara viktigare än att axla detta ansvar när vi nu äntligen kommit i regeringsställning?
För det andra att partiet gör en omstart efter valmotgången. Det innebär för våra partiaktiva att de - enskilt och i grupper - skall söka vara kreativa och öppna för att utveckla analys och ståndpunkter av frågor på olika politikområden, och även ompröva en del gamla sanningar och positioner. Bara genom träget, tydligt och kompetenshöjande arbete får vårt parti fler profilfrågor och fler profilerade partiföreträdare, lokalt och nationellt.
För båda dessa områden krävs dessutom kompetent kommunikationsarbete, dvs. att det framgår utanför en liten och redan initierad krets vad som uträttas.
Om vi misslyckas med dessa två uppgifter kommer vi att misslyckas i valet 2010.
Blockering.
Diskussion och oro internt i partiledarfrågan blockerar annat, nydanade, partiarbete, och kanske särskilt kreativitet och inspiration.
Debatt i partiledarfrågan i media blockerar dessutom samtliga partiföreträdares möjlighet att synas och vara effektiva i andra frågor; dvs. nya och gamla sakfrågor. Den undergräver sittande partiledares auktoritet.
Om blockering av internt arbete i media får pågå vecka efter vecka och månad efter månad, kommer vi självklart att misslyckas med våra två uppgifter och valet 2010. Denna skaderisk bör vägas in, och måste också få stå i fokus i bedömningen av vad som är kloka och mindre kloka åtgärder för folkpartiets måluppfyllelse.
Messiaslängtan.
I svensk politik finns då och då en messiaslängtan. Vi såg det nyligen i fråga om Margot Wallström och partiledarfrågan i (s). I fp har vi tidigare sett samma sak. Förre partisekreteraren Peter Örn uppmanades längtansfullt långt efter sin avgång att "ta över" som partiledare. Valet av Maria Leissner som partiledare, som ansågs vara medial, framför regeringstestade och välkända Anne Wibble och Bo Könberg, är ett annat exempel.
Orsaken till fenomenet messiaslängtan är inte svår att förstå. De flesta partiaktiva - i alla partier - tycker att det egna partiets politik är bra, ja till och med allra bäst! Synd bara att inte också väljarna har förstått detta, eller hur? Enkel slutsats följer: det måste vara fel på marknadsföringen och marknadsföraren av den överlägset bästa politiken. Så låt oss då byta ut marknadsföraren!
Fel slutsats.
Opinionsmätningar och valresultat efter partiledarbyte styrker dock knappast denna slutsats. Erfarenheten pekar istället på att träget inre nydanade arbete är det avgörande för ett partis omstart och framgång. En ny partiledare kan vara den utlösande faktorn för detta (Fredrik Reinfeldt), men behöver inte vara det (Bo Lundgren). Alltså: leta efter nya programförslag, nya idéer och förmåga till kreativitet.
Alternativet ingen Messias.
Handelsbankens förre VD och styrelseordförande Arne Mårtensson meddelade en dag att han tänkte lämna alla sina fina uppdrag för att förverkliga en livsdröm, att under några år segla jorden runt. Antag att Lars Leijonborg gjorde något liknande. Vem skulle komma efter honom?
Jag och många med mig inom fp känner de potentiella personerna väl. Det finns inga okända kaniner att trolla fram ur hatten. Mot bakgrund av detta är min kassaskåpssäkra prognos att valberedningen i så fall skulle stanna för Jan Björklund. Detta sagt som viktig konsumentupplysning för dem i partiet som drömmer om andra alternativ. Jan Björklund är 1:e vice ordförande i partiet, energisk och huvudet högre än alternativen. Dock, Jan Bjöklund är inte Messias! Och ingen annan heller.
Labour i spillror - skräckscenariot.
Tony Blair har självförvållat blockerat sitt partis regeringsarbete och inre arbete genom att först pressas att annonsera sin avgång långt i förväg, och sedan inte klarat att fullfölja detta utan ytterligare press och interna strider. Labour har under lång tid befunnit sig i limbo, partiet ligger idag i spillror och har dåliga opinionstal. Detta skräckscenario bör tjäna som varning för dem som mumlar om att omvälja Lars Leijonborg 2007, bara för att sedan dra igång karusellen och falla honom i ryggen 2008.
Detta får ingen riskera som har folkpartiets välgång som främsta mål. Det skulle sannolikt omöjliggöra för oss att klara de två uppgifterna för framgång som jag inledde med, och bana väg för ett mediokert folkpartival år 2010.
Besinna ansvaret och valberedningsmetoden.
Huvuduppgiften är att se till att folkpartiet lyckas. Som parti har vi i regeringen ett stort ansvar för viktiga frågor för Sverige. Ansvaret för fp innebär, förutom fokus på de två uppgifterna, att den som vill påverka valet av partiledare och partistyrelse, för att inte försvåra partiets arbete i regeringen och blockera partiet i media, bör besinna sig noga och använda sig av den metod som har utarbetats, dvs. att kontakta valberedningen med sina synpunkter.
Vill du sluta ta emot detta nyhetsbrev? Klicka på länken: Avprenumerera