carl.b.hamilton@riksdagen.se9 juni 2007
Det finns en påtaglig njugghet i svenska medias bedömning av utfallet av G8-mötet i Heiligendamm när det gäller klimatfrågan. Låt oss analysera utfallet.
Utgångspunkten är att USA-administrationen för bara några veckor sedan hade en annan hållning både i sakfrågan och i formfrågan: Nej till problembeskrivningen om ett existerande klimathot, nej till förslag om kvantitativa utsläppsmål för koldioxid (CO2), samt nej till globala förhandlingar om dessa frågor.
Först, och redan på hemmaplan, accepterade Bush problembeskrivningen: Ja, klimatet är ett globalt problem, och - presidentens nödvändiga konsekvensbeslut - ja, USA vill vara med och göra något åt saken.
Det här medför en viktig förändring i frågan om vem som har bevisbördan i den internationella diskussionen. Till nu har bevisbördan legat på dem som hävdat att det finns ett klimatproblem orsakad av mänsklig verksamhet (sic!). Nu kan mycket av den debatten läggas åt sidan, klimathotet är ingen "myt", och passiviteten lämnas till några (ofta konservativa) eftersläntrare. USA säger sig nu ha lämnat den gruppen och vill något annat.
För det andra, USA accepterade att framtida förhandlingar sker inom den redan existerande FN-ramen för klimatförhandlingar. Detta är ingen trivial formfråga. FN-förhandlingarna har haft som upplägg dels att söka fixera kvantitativa mål för utsläpp, dels att arbeta med en tidtabell. USA:s beslut i formfrågan är alltså ett extremt viktigt genombrott eftersom det pekar framåt att USA även kommer att acceptera att diskutera kvantitativa mål för CO2-utsläpp (härledda från mål om maximal temperaturökning), och tidtabell för måluppfyllelse.
Även om Bush innerst inne inte skulle tro på sina egna ord och den egna politikomläggningen, så avslöjar hans omsvängning likväl något mycket väsentligt om det inrikespolitiska klimatet i USA. Väljarna, folket, är bekymrade för klimathotet och det måste de som vill bli valda till politiska ämbeten i USA anpassa sin politik till. T.ex. måste republikanerna bli mera trovärdiga i klimatfrågan om de skall få bättre chans i amerikanska val framöver.
Angela Merkels tydliga krav på Bush har indirekt bidragit till att ändra Bush klimatpolitik genom att ytterligare exponera Bush, framför allt inrikespolitiskt, på denna punkt. På så sätt bidrog Merkel skickligt till omsvängningen.
Nu kommer bollen tillbaka till EU och andra. Nu är det mera allvar i åtaganden. Nu blir det kanske krav på 30 procents CO2 reduktion - inte bara 20 procent som tidigare EU-beslut i mars i år innebar - till år 2020. Det blir svårare för Kina, Indien m fl. länder att passa.
Många olösta och mycket svåra frågor återstår förvisso: bördefördelning globalt av utsläppsminskningarna, vilka åtgärder skall användas och hur skall de bli effektiva (t ex "cap-and-trade" dvs. maxkvoter av CO2 och handel med utsläppsrättigheter, koldioxidskatt, "flexibla mekanismer", etc.).
G8-mötet juni 2007 innebar ett politiskt genombrott och en stor framgång för en bättre global klimatpolitik. Det bör även de i sin USA-syn förändringskonservativa ta till sig.
********************
Dagens citat:
"Svenskarna är ett extremt förändringskonservativt folk. Tvåhundra år av fred och sjuttio år av folkhemsbygge har skapat en nationell allergi mot snabba förändringar. " (Hufvudstadsbladet den 9 juni 2007.)
Vill du sluta ta emot detta nyhetsbrev? Klicka på länken: Avprenumerera