carl.b.hamilton@riksdagen.se14 juni 2007
I Dagens eko, Studio Ett och tidningen NU har den gångna veckan rapporterats och debatterats en motion om reformerad biståndspolitik som kommer upp på folkpartiets landsmöte i början av september. På några andra håll i media har motionen refererats felaktigt. Det finns därför skäl att sprida texten. Motionen är undertecknad av Carl B Hamilton, Hans Bergström, Paula Werenfels Röttorp och Gunnar Andrén.
Partistyrelsen behandlade motionen vid sitt landsmötesförberedande möte för två veckor sedan. Partistyrelsens yttrande blir offentligt i början av juli månad och läggs sedan ut på folkpartiets webbplats.
Motionen lyder som följer:
"En ny erfarenhetsbaserad biståndspolitik.
Sveriges och andra länder bör reformera sin biståndspolitik på följande tre punkter.
1. Ett långsiktigt nollvision för biståndet bör införas.
Om 20-30 år bör inga länder längre ta emot reguljärt bistånd. Biståndets mål är att avskaffa sig självt. När biståndsverksamheten i Europa och Nordamerika startade för femtio år sedan var det ingen som avsåg att det skulle vara en evighetsmaskin för resursöverföringar till dåtidens u-länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Men idag tänks sällan tanken att biståndets mål är att avskaffa sig självt.
De flesta håller antagligen med om detta mål - vid närmare eftertanke - men den mentala och praktisk-politiska inställningen har dessvärre blivit en annan. Mottagarländernas regeringar och ekonomier är inställda på, och anpassade till, eviga biståndsflöden. Sak samma gäller biståndsgivande länder och deras regeringar, biståndsmyndigheter, frivilligorganisationer, konsulter och näringsliv.
Före 2040 bör sålunda dagens reguljära svenska biståndsverksamhet - med undantag för katastrofbistånd - bl a för anpassning till klimatförändringen - vara avslutad. Dagens Sida bör vara nedlagt, och ersatt av en myndighet för kortsiktiga generösa humanitära insatser.
2. Mer kortsiktigt humanitärt bistånd
Efter ett halvt sekel kan vi konstatera att (långsiktigt tänkt) reguljärt bistånd ofta inte har medfört självbärande ekonomisk tillväxt i mottagarländerna. Uppgiften har visat sig långt svårare än att transferera pengar, tekniskt bistånd och projekt. Det är lättare att ge bort på ett effektivt sätt än att ta emot på ett effektivt sätt, dvs. i många fall har biståndet medverkat till en ekonomisk, social och politisk tillvänjning snarare än en självbärande utveckling. Det är svårt att utifrån och genom bistånd skapa de institutionella förutsättningarna som främjar en stat med fungerande rättsväsende och äganderätt, demokrati och individuella fri- och rättigheter, näringsfrihet och fri utrikeshandel, etc. Att mer bistånd leder till mer demokrati är svårt att leda i bevis. Något rakt eller enkelt empiriskt samband mellan grad av bistånd och framgångsrik utveckling för ett land finns sålunda inte
När offentligt bistånd i stor skala växte fram på 1960-talet, med folkpartiet som mest drivande kraft, byggde det på en idealistisk men samtidigt, som det visade sig, orealistisk syn på möjligheten att driva fram utveckling genom resurser utifrån.
Världen behöver en effektiv teknisk, personell och finansiell beredskap för katastrofer av olika slag, inklusive HIV/aidsepedemin och andra omfattande tropiska sjukdomar, klimatanpassning, och världens 30 miljoner flyktingar plus de miljoner som är flyktingar inom sina egna länder.
Den långsiktiga utvecklingen av ett land måste däremot oundvikligen vara dess eget verk. Tillgång till öppen världshandel, kontroll, insyn och genomskinlighet av de offentliga finanserna och administrationen underlättar både den demokratiska och ekonomiska utvecklingen.
Vi menar att fp som parti bör dra slutsatser av drygt 50 års erfarenheter av offentligt bistånd. Till exempel bör en större del av det bilaterala - dvs. land-till-land - biståndet gå till stöd till människor som t ex tvingas bo i flyktingläger och är på flykt från naturkatastrofer, klimathotad tillvaro, krig och andra politiska katastrofer. Sverige bör växla över till mer av kortsiktigt generöst humanitärt bistånd och klimatbistånd. Problemen med tsunamibiståndet visar dock att även denna typ av insatser är svåra att genomföra på ett bra sätt, och att inte minst snabba insatser måste förberedas väl.
3. Biståndsmedel skall under en övergångsperiod kunna användas för att finansiera säkerhetsinsatser.
I skeden när ett land eller en region måste stabiliseras för att fred och normalt liv skall ha en chans att återuppstå och utvecklas skall svenskt bistånd kunna användas för att finansiera trupp- och polisinsatser. De kan komma genom personal från Sverige eller andra länder.
Idag har vi många exempel på när länder och regioner har kollapsat med för enskilda människor fruktansvärda konsekvenser. Inga, eller få, samhällsfunktioner fungerar längre. Ingen skyddar mot våld och övergrepp, och de finns i många former! Situationer när människor slumpmässigt eller systematiskt mördas, drivs iväg i massflykt och terroriseras av beväpnade krigsherrar, och massvåldtäkter utförs som en del av krigföringen. Normalt humanitärt arbete går inte längre att utföra: läkare, sjuksköterskor och andra hjälparbetare kan inte arbeta eller föra in förnödenheter, mediciner etc. i området. Sierra Leone, Liberia, Elfenbenskusten, Kongo, Darfur, Somalia, Östtimor är några exempel från senare år.
Idag bidrar bl. a Sverige - via EU:s biståndsbudget - till Afrikanska Unionens (AU) insats med en otillräcklig styrka för att hindra folkmordet i Darfur. Denna användning är inget man i ortodoxa biståndskretsar talar högt om, men EU-länders biståndsmedel används alltså redan på det sätt vi vill se mer av. Önskemål om insatser för att stabilisera läget i Somalia står för dörren. Fler krav kommer alldeles säkert.
En invändning som ofta framförs är att biståndspengar till militära och polisiära insatser strider mot OECD:s DAC-regler (Development Assistance Committee, DAC) för vad som skall få räknas som biståndsmedel.
Men då måste man fråga sig: Vad är viktigast, att OECD:s regler av sina uppdragsgivare - bl a Sveriges regering - hålls evigt oförändrade, eller att människor i nöd och utsatthet skyddas, och kanske räddas till liv och lem? Vad kan vara viktigare än att medverka till att en stabilisering genomförs som kan bana väg för fred och ordning så att bl. a hjälparbetare kan arbeta och människor får leva? (Storleken idag på det svenska "DAC-definierade" biståndet överstiger för övrigt med bred marginal vårt internationella åtagande, varför det finns föga risk för att Sverige i internationell statistik skulle komma att underskrida FN:s 0,7-procentsmål.)
Det finns även andra invändningar, t ex att hjälparbetare inte skall kunna förväxlas med militär. Det är en mera seriös invändning. Hjälparbetare kan förlora i legitimitet hos civilbefolkningen och bli ett mål för grupper som föredrar kaos och krigshandlingar. Dock, och rimligen i allmänhet och efter en tid, är även detta problem hanterbart. Alternativet att inte ens försöka med hjälp av polis och militär förfaller oss långt värre för den drabbade befolkningen.
Den allvarligare invändningen är av annat slag: det är ofta lättare att besluta att gå in med militär, än att sedan dra sig ur. Samtidigt är det omöjligt att bara titta på när dödande och fördrivning i stor skala pågår inför våra ögon.
Trots möjliga invändningar har för oss svaret på frågan om biståndsmedel till insatser av polis och militär med tiden blivit alltmer självklart. Det kalla kriget är sedan länge är slut. Öst och västs kapplöpning om vasaller i tredje världen med hjälp av löften om stöd till militär uppbyggnad har upphört.
Idag åligger det Sverige och andra länder att ute på det globala fältet tillämpa det av FN beslutade synsättet att vi - som del av världssamfundet - har skyldighet att hävda grundläggande mänskliga rättigheter och skydda utsatta människor i bl. a folkmordsliknande situationer ("responsibility to protect"). Det kontroversiella är att detta även gäller om det innebär en inblandning i andra länders "inre angelägenheter".
Folkpartiets senaste landsmöte ställde sig bakom synsättet att vi har en skyldighet att skydda, och anslöt sig även till ett antal etablerade kriterier för sådana ingripanden för att skydda.
Vi menar att det då blir naturligt att svenska biståndsmedel även skall kunna användas i detta syfte. Utan instrument/resurser blir åtagandet att skydda lätt ett ganska tomt åtagande. Rent praktiskt gäller det att betvinga t ex krigsherrars våld mot civilbefolkningen och underlätta återgång till fred och mer normalt liv.
Denna motion vill vara en vädjan om att vi bryter upp från ortodoxi, förstelnade attityder och positioner i biståndspolitiken, som fixeringen vid det DAC-definierade 1%-målet. En vädjan en förändrad liberal och svensk biståndspolitik, kort sagt!
Mot bakgrund av ovan yrkar vi
1. Att folkpartiet liberalerna på grundval av femtio års problematiska erfarenheter av offentligt finansierat bistånd nu drar slutsatser för partiets framtida biståndspolitik.
2. Att en 20-30 års-nollvision för reguljärt bistånd skrivs in som långsiktigt mål för folkpartiet liberalernas biståndspolitik.
3. Att biståndet växlas över till mera av humanitärt, livsuppehållande bistånd till människor i extrema, klimathotade och utsatta situationer.
4. Att i skeden när en region måste stabiliseras för att fred och normalt liv skall få en chans att återuppstå och utvecklas, biståndsmedel även skall kunna användas för att finansiera säkerhetsskapande insatser av militär trupp och polis.
Carl B Hamilton
Hans Bergström
Paula Werenfels Röttorp
Gunnar Andrén"