carl.b.hamilton@riksdagen.se16 juni 2007
"När den politiska makten är direkt indragen i ett polisärende, är det självfallet extremt viktigt att rättsvårdande myndigheter behåller sin kyla och agerar helt på normalt professionellt sätt. Vi vill med denna skrivelse föreslå att Justitiekanslern prövar huruvida så skedde i fallet med det socialdemokratiska partiets polisanmälan den 3 september 2006, riktad mot ett ledande oppositionsparti två veckor före ett viktigt riksdagsval, rörande dataintrång."
På detta sätt inleder DN:s f. chefredaktör Hans Bergström och skribenten och författaren Anders Isaksson sin anmälan till justitiekanslern (JK) med anledning av de rättsvårdande myndigheternas agerande i samband med den så kallade dataintrångsaffären i valrörelsens slutskede 2006. Här följer återstoden av anmälan:
"Tingsrättens dom föll den 27 april 2007 (Stockholms Tingsrätt, B 19611-06) och har vunnit laga kraft per den 18 maj 2007. Därmed har ärendet färdighanterats av polis, åklagare och domstolar. Domen innebär att alla företrädare för folkpartiet friats. Bötesstraff utdömdes för två ungdomsförbundspolitiker, en SSU:are och en Luf-are, samt för en kvällstidningsjournalist. Om den senare sägs i domen att "under normala förhållanden skulle lagföringen av honom ha renderat i ett strafföreläggande".
Vi vill peka på fyra delar av rättsprocessen, som enligt vår uppfattning motiverar särskild granskning:
1. Förundersökningsbeslutet. Polisanmälan angående dataintrång gjordes söndagen den 3 september kl. 21.30. Den mottogs av Rikskriminalen, ej den lokala polismyndigheten. Beslut om att inleda förundersökning togs mindre än två timmar senare, kl. 23.20, av kammaråklagare Carita Liljeström. Detta är en extremt kort tid mellan anmälan och beslut om att inleda förundersökning - särskilt med tanke på att det var söndagskväll och att det brott det kunde röra sig om i inget fall sedan brottskategorin tillkom för nio år sedan har föranlett någon fängelsedom. I anmälan från socialdemokraterna utpekades endast en IP-adress hos företaget Tidningsstallet, som användes av folkpartiet och liberala ungdomsförbundet. En närmare teknisk granskning hade visat att i själva verket inte ett enda intrång gjordes från Tidningsstallet efter 13 mars 2006 men däremot ett stort antal från helt andra IP-adresser.
I polisanmälan gavs direkta direktiv till polis och åklagare om vad de borde göra med anledning av anmälan, nämligen att göra husrannsakan hos folkpartiet "omedelbart". Åklagaren kan inte rimligen på den korta tid som stod till förfogande ha hunnit göra en självständig, objektiv bedömning av underlaget för polisanmälan. Detta ledde också till att polisutredningen från början helt inriktades på vad socialdemokraterna angivit och försummade andra källor för de aktuella dataintrången. Verkningarna i valrörelsen av detta agerande blev betydande.
Att det en söndagskväll går endast en timma och 50 minuter mellan polisanmälan och åklagarbeslut om att inleda förundersökning rörande en brottskategori av detta slag är veterligen unikt. För att citera den erfarne kriminaljournalisten och medieanalytikern Stefan Wahlberg: "Vilket annat brottsoffer skulle från första dagen ha fått en åklagarledd utredning med rikskriminalens elitstyrka till sitt förfogande för ett brott som kan jämställas med en bilstöld? I vilket annat liknande fall hade husrannsakningar och beslag genomförts med en sådan rasande hastighet och intensitet?"
Det är tankeväckande att jämföra med den polisanmälan som våren 2006 gjordes av oppositionsledaren Fredrik Reinfeldt rörande grovt kränkande ryktesspridning från datorer på det socialdemokratiska partihögkvarteret. Anmälan ingavs till den lokala polisen. Åklagaren tog flera veckor på sig och beslöt så att inte inleda
förundersökning. Detta var en reguljär typ av handläggning.
2. Rikskriminalens ledning och frågan om nattlig husrannsakan. Som nämnts ovan leder dataintrång typiskt sett till strafföreläggande eller böter, om någon påföljd alls. Enligt en genomgång av den ovan nämnde Stefan Wahlberg anmäldes under ett år, 2005, 627 fall av dataintrång hos polisen. 624 av dessa utreddes vid den lokala polisen, medan rikskriminalen tog sig an tre fall.
I det här fallet tog sig rikskriminalen genast an fallet och satte omedelbart in en stor utredningskapacitet. Högsta ledningen för rikskriminalen, i form av biträdande chefen Christer Ekberg, kontaktade sent på söndagskvällen jouråklagaren i Stockholm, Carita Liljeström, för att (enligt artiklar i Dagens Industri och Expressen den 5/9, 2006) övertala henne om att polisen skulle få göra en nattlig husrannsakan hos folkpartiet. Husrannsakan får som bekant enligt svensk lag endast göras rörande brott som kan leda till fängelse. För nattlig husrannsakan gäller än starkare restriktioner. Agerandet från rikskriminalens ledning framstår som helt extraordinärt och mycket anmärkningsvärt. Det finns också skäl att betänka vilket civilkurage som krävs av en jouråklagare för att under en natt stå emot det samlade trycket från det maktägande partiet, "desperata utredare" (enligt tidningen Expressens initierade beskrivning av stämningen natten mellan söndag och måndag) och rikskriminalens ledning.
Vi finner det viktigt att nu pröva huruvida rikskriminalen, och särskilt dess ledning, agerade på ett sätt som är normalt för brott av denna art. Notervärt är att Stockholms Tingsrätt i sin dom fastslår, att de åberopade omständigheterna i ärendet "inte är sådana att detta i något hänseende innebär att straffvärdet skulle vara nämnvärt annorlunda än i andra liknande fall av dataintrång."
Det är härvidlag också angeläget att söka klarlägga vilka aktörer som var involverade det första dygnet. Var till exempel rikspolischefen indragen på något sätt? Någon från regeringskansliet? Var det i så fall normal typ av involvering för det polisärende som förelåg?
3. Säkerhetspolisens deltagande i förhör med ett oppositionspartis partisekreterare och presschef. Som framgår av bifogade utdrag ur förundersökningsmaterialet deltog en företrädare för Säpo i polisförhören med bland andra folkpartiets presschef Niki Westerberg tisdag den 5 september och partisekreterare Johan Jakobsson måndag den 11 september. Ett sådant förhållande är anmärkningsvärt i en demokrati strax före ett val. Alla med någon insikt om svenska samhällsförhållanden, och dit borde Säpo höra, vet att ledarna för de i riksdagen företrädda partierna är anförtrodda viktig information i säkerhetsfrågor. De behöver inte gå till något intranät hos ett konkurrerande parti för att få del av sådan information, för det fall de skulle söka den. Vidare vet Säpo att ett intranät hos socialdemokraterna som nådde 26 ombudsmän samt andra medarbetare i partiorganisationen inte kan innehålla för landet säkerhetskänsliga uppgifter - i synnerhet inte när det hanteras med det låga säkerhetsskydd som rådde. Veterligen fanns på intranätet endast rutinartade påminnelser till ombudsmännen av typ att tänka på att informera polisen rörande schemaändringar vid besök av statsråd.
Man kan inte frigöra sig från intrycket att polisen lät sig dras med i en allmän upphetsning, utgående från socialdemokraternas polisanmälan och mediernas rapportering, som bildade raka motsatsen till den professionella kyla och självständiga analys som bör krävas av svenska myndigheter i en sådan situation.
4. Åtalsbeslutet. Åklagaren valde att åtala sex personer i det aktuella ärendet. Detta kan ses mot bakgrund av Stefan Wahlbergs statistiska analys av vad som normalt händer efter anmälningar om dataintrång. Av 627 fall under år 2005 ledde 13 till strafförelägganden och 10 till åtal. Stockholms Tingsrätt valde nu att fria tre av de sex åtalade samt om en fjärde, Expressenjournalisten, i domen förklara att påföljden "under normala förhållanden" borde ha renderat strafföreläggande. Åklagaren accepterade domen och har i pressen sagt att han "var medveten om att utgången kunde bli precis som den blev." För tidningen Riksdag & Departement säger chefåklagare Per Lindqvist i en kommentar till domen att han inte tror att hovrätten skulle göra någon annan bedömning och att han i stort kan ansluta sig till tingsrättens domskäl.
Mot denna bakgrund måste frågan ställas om åklagaren hade den grund som enligt lagen krävs för att alls väcka åtal mot de i rätten friade. Var beslutet att åtala folkpartiets partisekreterare och presschef tillräckligt väl grundat i en egen, normal, självständig och objektiv bedömning av bevisläget - eller valde även åklagaren att agera annorlunda än normalt, som följd av den dramatik fallet väckt, till stor del på grund av det tidiga agerandet från polis och förundersökningsledare?
En tänkbar synpunkt är att det just på grund av de speciella politiska omständigheterna - det statsbärande partiet polisanmäler ett ledande oppositionsparti två veckor före ett val då maktinnehavet står på spel - var särskilt angeläget att polis och åklagare snabbt genomförde en utredning för att inför folket klargöra sakförhållandet.
Men något sådant, mera objektivt, klargörande gjordes inte - och kunde knappast komma - i tid före valdagen. Två veckor räckte omöjligen till för det. Polis och åklagare kom att bidra till en ensidig fokusering inför medier och allmänhet på att ett stort brott begåtts av folkpartiet, med "Watergate" som tankemodell, genom dramatiken i de hastiga besluten om förundersökning, hårda påtryckningar för nattlig husrannsakan, husrannsakan och dag efter dag av nya meddelanden om misstanke om brott. Den vidare bilden, av andra aktörers roll och av sakförhållanden som inte beskrevs i socialdemokraternas polisanmälan, började tränga fram först efter valdagen. Symptomatiskt är att förhör med den SSU:are som var ursprunget till spridandet av lösenordet, som själv gjorde dataintrång så sent som i valrörelsen och som före valet ljög om det faktiska sakförhållandet, skedde först dagen efter riksdagsvalet. Polis och förundersökningsledare kom inte att hjälpa allmänheten att få rätt proportioner och information före valet, utan bidrog tvärtom aktivt till ett enormt mediespinn på det tema som satts av polisanmälan.
Vi vill avslutningsvis framhålla att frågan hur polis och åklagare agerar i situationer av politisk press och medial dramatik är utomordentligt allvarlig. Om någon utifrån beskrivit en situation i vilken polis, säkerhetspolis, rikskriminalledning och åklagare satt in alla tillgängliga resurser för att under stor dramatik göra husrannsakan hos ett ledande oppositionsparti två veckor före ett maktavgörande val, på anmälan av det statsbärande partiet - då hade tankarna gått till helt andra typer av länder än svensk demokrati.
Frågan huruvida polis och åklagarväsende visat den professionella kyla som måste begäras av dem behöver granskas, om inte annat så för lärdomar för framtiden. Som förloppet nu framstår ligger det närmast till hands att dra slutsatsen att polis och åklagare lät sig dras med i en politisk dramatik - med inslag av mental sammanblandning mellan rättsstaten och de maktbärande politiska skikten - i stället för att medvetet värna om sin normala hanteringsordning och sitt oberoende ämbetsansvar. Detta är i så fall mycket allvarligt och kan inte bara lämnas därhän.
När ett polisärende rör sig i det politiska kraftfältet under en tidsfas då stora maktfrågor står på spel, är det extra nödvändigt att vårt rättsväsende agerar helt normalt med tanke på brottets karaktär, visar full professionell kyla och integritet.
Hans Bergström Anders Isaksson
docent i statsvetenskap, skribent författare
bilagor:
- artikel på DN Debatt 28 april 2007
- artikel i Expressen 5 september 2006
- artikel i Medievärlden nr 5/07
- kopia av polisanmälan, polisens registrering av densamma samt beslut om att inleda förundersökning, söndag den 3 september 2006
- intervjuer med åklagaren april/maj 2007
- kopior av förhörsprotokoll som visar Säpos närvaro, september 2006"
Det skär i hjärtat på mig när jag läser detta. Hur annorlunda hade inte vårt valresulatat kunnat bli, bilden av folkpartiet och partimedlemmarnas självförtroende och stolthet kunnat vara om Sveriges rättsvårdande myndigheter agerat normalt?
Carl