En klassisk erfarenhet är när dåvarande statssekreterarna Staffan Herrström och Olle Wästberg satt på Olles brygga på Skarpö sommaren 1992 och gjorde upp och stuvade om förslag till regeringen om olika miljarder i höstbudgeten; allt på Anne Wibbles och Bengt Westerbergs uppdrag. Men de glömde att ta hänsyn till att runt omkring dem rasade fasta växelkurser och den svenska ekonomin gick i fritt fall (se Hamilton och Stuarts uppsats i boken På jakt efter ett nytt ankare. Från fast kronkurs till inflationsmål, SNS, 2003) Kan något liknande ske nu?
Nej!
Men litet skakigt är det, förvisso. Och vad betyder skakigheten för budget och ekonomisk politik?
Amerikanska bolånekrisens vidd och djup uppenbaras allteftersom förfallodagar passeras för lån mellan husägare i USA och deras halvtaskiga ("subprime") bolånebanker, som i sin tur är belånade med förfallodagar i vanliga US-banker, som är belånade i andra länders banker, som stöttas av centralbanker som - likt ECB - pumpar in likviditet (=billiga lån som ingen annan ger), och på så sätt håller nere marknadsräntorna. Alternativt, lindringen kan också gå till som Fed nyss gjort, nämligen att sänka styrräntan, vilket också ökar likviditeten i systemet.
Att gå igenom förloppet med alla förfallodagar, obeståndsförhandlingar, etc. tar minst några veckor - fullt ut antagligen flera månader. Så länge som börserna inte gått helt tillbaka till ursprungsläget, vilket kan ta många månader eller ännu längre, pressas konjunkturen ned mer än vad som legat i prognoserna, bl. a eftersom aktiesparare, fonder, etc blivit fattigare än de var när börsen stod som högst.
Frågan beträffande Feds räntesänkning idag är om det lugnar ned läget på marknaderna ("puh, centralbanken har fattat lägets allvar och gör något!"), eller motsatsen, dvs oroar ännu mera ("fan, centralbanken med sin insiderkunskap vet nog att det är värre än det ser ut, och därför sänker den styrräntan!").
I ett sådant, delvis nytt, läge bör antingen svenska regeringen driva en något mer expansiv finanspolitik (lägre skatter/högre utgifter) än eljest, eller så håller riksbanken en något lägre styrränta än eljest. Risken för (fortsatt) överhettning och löneglidning minskar.
Om allmänna konjunkturläget blir sämre kommer bl. a fler arbetande att gå med i a-kassan eftersom arbetslöshetsrisken ökar, a-kasseavgiften går upp om den är försäkringsmässigt bestämd, frågan om bristande utbud på arbetsmarknaden blir mindre akut, och människor vågar inte vara lika sjukskrivna, osv. Bostadsprisuppgången lugnar ned sig.
Jag skulle tro att det som nu skett i efterhand kan komma att bedömas ha varit det som bröt konjunkturen, som dock annars brutits något senare.
Inget växer upp i himlen som bekant.