I dagarna träder en förordning om mobilsamtal i kraft i hela Europa. Under våren har det inom EU pågått häftiga diskussioner om roaming - den kostnad du som konsument får betala för att ringa eller ta emot samtal när du befinner dig i utlandet. EU-kommissionen vill genom sitt förslag åtgärda de ofta mycket höga avgifterna för mobila samtal inom EU. Tanken är att avgifter som betalas vid resor inom gemenskapen inte skall vara omotiverat högre än taxorna när användaren ringer inom sitt hemland.
Så långt är allt gott och väl! Problemen uppstår när man fastställer ett pristak för de avgifter som mobiltelenätens operatörer inom EU får debitera när de tillhandahåller tjänster för rösttelefoni mellan medlemsstater. Den svenska regeringen är positiv till kommissionens initiativ att motverka oskäligt höga roamingavgifter. Europarlamentet, ministerrådet och kommissionen är överens om att sätta ett pris.
Jag vet att kostnaden för att använda mobilen utomlands ofta är höga. Ändå har jag jobbat intensivt för att vi, som politiker, inte skall sätta priset på vad en tjänst på den fria marknaden får kosta.
Jag hade motvilligt kunnat acceptera att reglera grossistledet, det pris Telia får betala till ett spanskt företag när en Teliakund svarar i telefon på sinsemester i Spanien.Det är i grossistledet som de största problemen finns med orimligt höga priser i populära semesterländer som Spanien och Italien. Förordningen som träder i kraft i veckan innehåller dock även ett pristak på slutkundsnivå, det pris plus moms som kunden får på sin räkning. Att staten sätter ett pris på en vara får nästan alltid oönskade konsekvenser på konkurrensen, med höjda i stället för sänkta priser. Det finns, som jag ser det, inga bra exempel på fungerande prisreglering, bortsett från när intentionen är att förhindra konsumtion; som i fallet med alkohol, tobak eller bostäder.
Regleringsivrarna talar ofta om ett "market failure". De menar att företagen fått åtskilliga varningar och haft otaliga chanser att själva få priserna att sjunka. Jag har ofta fått höra att företagen missbrukat den fria marknaden och därigenom fått oförtjänta vinster. Men vad skiljer en "förtjänt" vinst från en oförtjänt vinst, och vem ska agera domare när ett företags vinster "är för höga"?
Det som kan hända när EU nu beslutat att sätta ett pristak är att företagens vinster från detta verksamhetsområde minskar. Då de tidigare haft goda vinstmarginaler har företagen kunnat använda vinsten till att konkurrera på den nationella arenan.
Om vinsterna från roaming försvinner finns en överhängande risk att företagen tvingas höja sina nationella priser. Då har EU försvagat den utsatta konsumenten som man hela tiden velat värna. För nationella samtal är privata, de över gränser till absolut största delen från företagstelefoner.
I grunden handlar frågan om något djupt ideologiskt. Reglera eller inte reglera. Eller i förlängningen planekonomi eller marknadsekonomi. Framför allt är jag oroad över det exempel som EU har satt. Vad kommer härnäst, priserna på tåg och flyg?
Olle Schmidt (fp)
Europaparlamentariker