8 november 2007
carl.b.hamilton@riksdagen.se
IEA:s realitetschock: Stolligt för världens framtid med avskaffad kärnkraft. Liberalt samråd i klimatfrågan startar nu.
Den viktigaste slutsatsen vi kan dra utifrån dagens larmrapport från International Energy Agency i Paris (IEA) är att koldioxidfri kärnkraft är helt nödvändigt för att möta klimathotet. Kinas och Indiens energianvändning och utsläpp av växthusgaser understryker kravet på fler och snabbare åtgärder. Om inget görs blir resultatet en fasansfull temperaturhöjning på jorden om minst sex grader i genomsnitt, och betydligt mer t ex i Arktis (http://www.iea.org/Textbase/npsum/WEO2007SUM.pdf).
Hur de snabbväxande och folkrika asiatiska ekonomierna löser sin energiförsörjning är enligt IEA avgörande för världens möjlighet att hejda växthuseffekten.
Det är viktigt med nya tekniker för energiproduktion baserade på vind, biomassa och sol. Politiker bör dock inte ta ställning till vilka tekniker som är bäst, på sikt mest lönsamma och har minst bieffekter. Politiken bör vara "teknikneutral". Inget kolsnålt energislag bör från början stödjas eller prioriteras mer än något annat.
En kolsnål teknik som vi inte bör undvika utan tvärtom likabehandla är kärnkraften. Under överskådlig tid är kärnkraft den billigaste storskaliga teknologin för elproduktion. Kolsnål kärnkraft och väsentligt höjd energieffektivitet i alla sammanhang - framtvingad bl. a genom CO2-avgifter/skatter, specifikationer för husuppvärmning, av bilkonstruktioner, bränslen, mm - är de viktigaste åtgärderna för både rika och snabbväxande ekonomiernas energiförsörjning.
Det är olyckligt att idag förespråka minskad kolsnål kärnkraft. Internationellt gäller raka motsatsen: Kärnkraften har renässans med fler planerade reaktorer idag än på flera årtionden framför allt i Asien men även USA, Storbritannien, Litauen och Finland. Tekniken utvecklas mot högre verkningsgrad och säkrare konstruktioner.
Resursöverföring till fattiga.
Bara 0,2 procent av världens koldioxidutsläpp kommer från Sverige. Vår plikt måste därför vara att agera både internationellt och nationellt. Vår viktigaste skulle vara att förmå andra länder att minska de 99,8 procent av utsläppen som sker utanför Sveriges gränser - genom egna insatser, EU och globalt på FN-nivån.
De rika länderna måste bidra med teknikspridning och teknikutveckling (kärnteknik, koldioxidinfångning, mm), men också med bättre system för ekonomisk styrning med bl.a. CO2-beskattning/avgifter på utsläppen av alla slags växthusgaser, i alla länder och alla sektorer av världsekonomin.
Vad göra i folkpartiet?
Ett liberalt steg på vägen tas nu. Alla folkpartister inbjuds att till slutet av februari 2008 delta i ett samråd om klimathotet. Vad är hotet? Vad gör vi åt det? Aldrig tidigare i jordens historia har temperaturen på vår jord stigit så snabbt som nu, och - enligt vetenskapen - allt talar för att orsaken är ökande och ackumulerade utsläpp av växthusgaser - framför allt koldioxid.
Lyckas man inte göra effektiva insatser för att minska utsläppen av växthusgaser riskeras mänsklighetens levnadsbetingelser över stora områden. Exempelvis kan extrema väderförhållanden bli allt vanligare, havsnivån stiger när vattnet värms upp och dessutom smälter havs- och inlandsisar. De svåraste konsekvenserna inträffar sannolikt i de fattiga ländernas tättbefolkade, låglänta områden med begränsade anpassningsmöjligheter för de resurssvaga människorna. Konflikter kring lämpliga områden för liv och bebyggelse, flyktingströmmar och förändringar av natur och naturvärden kan bli följden.
Vårt samråd är delvis grundat på en rapport från fp:s klimatgrupp, som jag leder, som lades fram i maj 2007. För den naturvetenskapliga grunden är den bästa utgångspunkten (på svenska) regeringens Vetenskapliga råds rapport Vetenskapligt underlag för klimatpolitiken (kan beställas från Miljövårdsberedningens kansli). Efter att ha accepterat den vetenskapliga grunden och möjliga konsekvenser blir för ett politiskt parti nästa fråga: Vad gör vi åt problemet?
Problemet med utsläpp av växthusgaser är globalt. Sverige måste i klimatpolitiken ro med två åror - en nationell och en global. Det faktum att 99,8 procent av de globala CO2-utsläppen sker utanför Sveriges gränser innebär att Sveriges insatser i globala sammanhang blir avgörande. Det gäller dels att agera för en bättre klimatpolitik inom EU, dels att förmå EU-länderna att tillsammans på den globala-FN - nivån agera så att hela världen driver en effektiv politik mot klimathotet. Sverige kan som ordförandeland i EU hösten 2009 att få en nyckelroll i FN:s klimatförhandlingar avseende tiden efter 2012.
Likväl är de nationella - svenska - åtgärderna lika viktiga. Endast om vi som nation vidtar åtgärder även här hemma förtjänar Sverige den nödvändiga legitimiteten för att kunna ge respekterade rekommendationer till andra hur de bör agera, och förtjänar trovärdighet som engagerad aktör i avgörande internationella klimatförhandlingar.
För att Sverige ska kunna nå de mål som vi accepterat som EU- och FN-medlem sätter vi upp nationella mål för utsläpp av växthusgaser. Vi måste bestämma hur olika sektorer av ekonomin bäst skall inkluderas, och vilka styrmedel som ger mest CO2-reduktion per satsad krona (kostnadseffektivitet), och i övrigt är lämpligast.
Energisektorn är central. Den bör styras mot kolsnål el- och värmeproduktion genom att sätta en övre gräns för CO2-utsläppen och därmed framtvinga ett pris på rättigheten att släppa ut växthusgas. System för detta bör gälla inte bara EU-länderna, som idag, utan globalt, många sektorer och de flesta växthusgaser. Transportsektorns utsläpp växer snabbt, och kan påverkas genom en mix av CO2-avgifter (dvs. högre och ofta kontroversiella skatter på fossila drivmedel), standars beträffande fordons konstruktion, och stimulans av teknikspridning och teknisk utveckling - bl.a. batteriteknik och framtida elbilar.
Det är viktigt med nya tekniker för energiproduktion baserade på vind, biomassa och sol. Politiker bör dock inte ta ställning till vilka tekniker som är bäst, på sikt mest lönsamma och har minst bieffekter. Politiken bör vara "teknikneutral". Inget kolsnålt energislag bör från början stödjas eller prioriteras mer än något annat. En kolsnål teknik som vi inte bör undvika utan tvärtom likabehandla är kärnkraften.