Publicerad i Borås Tidning 2008-06-09
Visst är dataspel kultur!
En del blir provocerade om man säger att dataspel är kultur. Kultur är väl sådant som utspelar sig i gamla dammiga stenhus och behöver offentligt stöd för att överleva? Nej. Kultur är mycket mer än så. Om detta kan man behöva påminna då och då.
När man hävdar att dataspel är kultur möter man visst motstånd från flera håll. I den så kallade kultureliten vill man sällan sammankopplas med något som är så folkligt som dataspel. Inom dataspelsbranschen kan det vara motsatsen – man vill inte förknippas med något som man kanske oftast tänker på som gammalt och stelt.?
Definitionen av kultur är ”växande” och ”skapande”. När vi utövar kultur så växer vi som människor. Det gör vi också när vi spelar dataspel. Även om vi kanske framför allt spelar för nöje och avslappning så är det också utvecklande och stimulerande i sig självt. Jag skriver ”vi” trots att jag personligen inte är någon storspelare. Det kan inte alltid vara så att vi politiker talar i egen sak när vi pratar om kultur. Det finns redan alltför mycket i politiken som går ut på att i första hand försvara ett egenintresse.
Det är också vanligt att vi politiker vill ”ha ut något” av kulturen. Den ska ge något i stället för att vara ett självändamål. Där finns det också mycket som dataspel kan ge, såsom bildning och stimulans, framför allt när det gäller barns utveckling. Dataspel är också en näringsgren som skapar arbetstillfällen och genererar stora exportinkomster. Men att dataspel är en kulturform och ett självändamål är alldeles tillräckligt i sig.
Ett annat vanligt perspektiv på dataspel är moralpanikens varningar. Nyligen läste jag en insändare som varnade: ”Vet du hur många människor ditt barn har dödat om han spelat så här många timmar dataspel?” Det är ett perspektiv som vi i många andra fall skulle genomskåda omedelbart. En gång i tiden varnade programmet Studio S för videovåldet. Det var samma tanke – bara genom att se på våld så blir man våldsam. Någonstans undrar jag över vilken människosyn en sådan uppfattning egentligen baserar sig på. Är vi människor bara tomma kärl som inte kan värja oss mot omgivningens impulser? Visa oss något våldsamt och vi blir då våldsamma?
Detta är en förlegad syn som slutar med censur och bokbål. Det förekommer bestialiska dåd i flera av Shakespeares bästa dramer – men vi ser aldrig någon som varnar för att man kan bli mördare av att se på Macbeth.
Kultur handlar om sådant som är relevant för oss människor. Precis som Macbeth kan säga oss något om den mänskliga naturen, kan även en omgång av Counterstrike göra det.
Camilla Lindberg
Kulturutskottet (fp)