25 juni 2008
carl.b.hamilton@riksdagen.se

Hamiltons blandning

F R A -- uppriktigt och ofullständigt


Jag har behandlat FRA-frågan i fyra nyhetsbrev, inklusive detta. Det första behandlade förslagets innehåll, det andra väsentliga tillägg som gjordes för att förbättra förslaget och det tredje handlade om motiven och hoten, samt var en reflexion över processen. Alla kan du läsa på min fp-webbsida:
http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____75639.aspx

Man notera att skydd av medborgare är en inte bara är en legitim liberal verksamhet, utan enligt min mening en skyldighet för varje ledamot av riksdagen. Och då gäller det inte bara skyddet mot staten utan även mot statens och medborgarnas (inklusive soldater i tjänst utomlands) motståndare.

Många som skriver till mig tycks utgå från, som en självklarhet, att en folkmajoritet är emot FRA därför att ledarsidor, bloggare, vänner och bekanta m fl är emot. Men är det sant? Argumenten för FRA-lagen är förvisso uselt presenterade av regeringssidan. Vet vi att det ändå finns en folkmajoritet, en tillförlitlig opinionsmätare, eller ett resultat av en opinionsbildning efter det att alla argument lagts fram? Nej.

En annan aspekt som inte begrundas alls är den hårda kritik som Alliansregeringen hade fått utstå om FRA-förslaget, trots betydande modifieringar, fått utstå med anklagelser för oförmåga att leda landet, att inte vara regeringsfähig och istället splittrad. Vad hade inte oppositionen och FRA-kritiska ledarskribenter sagt om någon vecka eller två i regeringsfrågan? Nu kommer frågan upp igen i höst i riksdagen efter initiativ till förbättringar i riksdagsgrupperna. Det om något är väl både ett lyssnande och ett sammanhållande ledarskap från de fyra allianspartiledarnas sida.

Sverige jämförs i många epostmeddelanden med andra länder, och det påstås att Sveriges lagstiftning på detta område är mera ingripande än i stort sett alla andra länders. Sant? Knappast, därför i andra länder finnas ofta ingen lagstiftning alls och inget jämförbart att förhålla sig till när det gäller mer/mindre ingripande. Eller så är regelverket hemligt för medborgarna, men inte insynsorgan bestående av företrädare för parlamentet. Är det någon som på allvar tror att t ex Finland, Frankrike, Polen eller de baltiska staterna skulle ha ett mindre ingripande förfaringssätt när det gäller skydd med hjälp av signalspaning? De som p.g.a. FRA-beslutet ska flytta servrar till andra länder, till vilka länder ska man flytta för att undgå länders signalspaning? Alltså: Andra länder talar mindre om signalspaning, men det innebär inte att deras hantering skulle kunna vara mindre ingripande än i Sverige, men däremot mera dold, hemlig och utan t ex parlamentarisk insyn.

Andra hävdar att FRA-lagen "skapar terrorism", att terrorism endast kan bekämpas med "rättvis fördelningspolitik", att krig och hot är "något vi växt ifrån", mm. Det finns många olika hållningar representerade hos dem som är emot.

Många borgerliga sympatisörer är kritiska till den förda försvarspolitiken och till den flegmatiska inställningen till det auktoritära utvecklingen av Rysslands statsskick (jag skriver inte demokrati). Inte minst offentligt har vi kunnat se, höra och läsa enligt min mening ofta högst berättigad borgerlig kritik som går ut på att större hänsyn bör tas i svensk försvars- och utrikespolitik till utvecklingen i Ryssland, och till det successivt växande hotet därifrån. Den oron förträngs eller glöms dock helt bort av politikens lättmatroser när FRA-frågan diskuteras. Oron för Rysslands långsiktiga avsikter, och -- dessutom -- för våra soldaters säkerhet utomlands kan dock inte frikopplas från motiven för signalspaning.

En annan typ av invändning är följande: "FRA har fört er bakom ljuset", "FRA är enbart intresserad av sin egen fortlevnad", "FRA kan ändå inte arbeta framgångsrikt" och påstående om kryptering och it-teknik med innebörden att FRA antingen är inkompetent eller så ljuger man om sitt tilltänkta arbete. Mot denna invändning finns inget skydd eftersom regering och riksdag måste kunna lita på sina underlydande myndigheter vare sig det nu är Länsstyrelser, Socialstyrelsen, SCB, Jordbruksverket, Finansinspektionen, etc. Landet kan inte styras om myndigheter ljuger för regering och riksdag. Vi som sitter i riksdagen eller regeringen måste lita på att de agerar korrekt. När myndigheter kommer till olika resultat i remissrundor o dyl. kan inte regering och riksdag därmed upphöra med att styra landet och sluta fatta beslut utan måste so oder so gå vidare med ytterligare undersökningar, vara observant på gamla revirstrider, väga olika utsagor mot varandra, och fatta beslut.

En möjlighet som jag rekommenderar är att läsa om det reviderade förslaget och debatten; http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=3322&doktyp=bet&rm=2007 /08&bet=FöU15&dok_id=GV01FöU15 och länkar därtill.
  

Hamiltons blandning