18 september 2008
carl.b.hamilton@riksdagen.se

Hamiltons Blandning

Grips inte av marknadens spattiga panik. Se till systemaspekten och den längre sikten. Håll emot krav på ökad reglering av finansmarknaden, men öka genomskinligheten och rapporteringstvången. Sätt ett tak för skattebetalarnas riskexponering.

Medias rapportering om finanskrisen grundas för mycket på information från finansmarknadens aktörer. Problemet är att dessa samtidigt har starka egenintressen beträffande krishanteringen - mycket pengar och likviditet till oss snabbt! - och finansmarknaden har ett perspektiv som inte sammanfaller med allmänintresset.

Bankekonomer och deras chefer vill i dagsläget ha två saker: låga räntor och frikostighet med offentliga räddningsaktioner. Det ger likviditet vilket gynnar alla dem som drabbas av krisen, men främst banker och försäkringsbolag. Bankchefer, prognosmakare, kreditchefer och handlare drar suckar av lättnad när räddningsbeskeden kommer. Men är det rätt att med skattemedel lösa dem från deras oro och skuld för det inträffade?

Det leder lätt till lättsinnigt beteende - fler dåliga lån i framtiden! - eftersom finansmarknadens aktörer lärt sig att de kan bli mer eller mindre räddade bara krisen och konsekvensen för väljarna av deras oskickliga handlade blir tillräckligt stort. Då övertas förlusterna av staten, dvs. skattebetalarna.

Därför ska en del banker och försäkringsbolag gå i putten.

Bankfolk ser i dessa lägen dessvärre sällan till systemaspekten, som bl a innebär att den som varit oförsiktig, tagit för stor risk och inte borrat ordentligt i konsekvenserna av de åtaganden man gjort, ska få stå sitt kast. Självklart vill bankerna - och deras anställda som framträder i media - att skattebetalarna i USA och andra länder ska ta hand om förlusterna av deras slarviga kreditgivning, för små marginaler och överfiffiga konstruktioner av finansiella instrument vars själva affärsidé är att vara närmast ogenomträngliga för riskanalys.

När talade någon på finansmarknaden senast om betydelsen av att sätta ett tak för skattebetalarnas räddningsaktioner, dvs betydelsen av att begränsa även skattebetalarnas risktagande?

Alltså: Vem bevakar skattebetalarintresset?

Varje regering måste dra ett streck någonstans. USAs regering gjorde det vid Lehman Brothers. Självklart utlöste det missmod och kritik på finansmarknaderna och hos ägarna vars aktier faller till noll i värde. Det är viktigt att aktierna tas över av staten i dessa fall (nationalisering - i alla fall temporärt, javisst!)

Regeringar kommer nu att utsättas för krav på ökad reglering, nationellt och i Europa på EU-nivå. Det skulle minska de finansiella marknadernas effektivitet och kreditmarknaden skulle bli sämre på att sammanföra långivare och låntagare. Det missgynnar sparare (lägre pensioner, t ex) och investerare (svårare att låna) som vill sätta nya projekt i sjön.
  

Hamiltons blandning