26 november 2008
carl.b.hamilton@riksdagen.se
Hamiltons blandning
Ärkebiskopen och klimathotet - individens och kyrkans ansvar för verkliga resultat?
Det är utmärkta initiativ som ärkebiskop Anders Wejryd och Svenska Kyrkan tar i klimatfrågan. Det gäller inte minst sammankallandet nu i helgen av ett trosöverskridande toppmöte för att öka trycket på världens politiska ledare.
Svenska kyrkans annonser i stora tidningar och Anders Wejryds DN-debattartikel den 9 november väcker dock två frågor, dels hur individen ska ta sitt individuella ansvar, dels om Svenska kyrkan är beredd att ta konsekvensen av sin ambitiösa hållning, vilket jag innerligt hoppas.
I en av kyrkans annonser sägs att "var och en kan ta sitt ansvar genom ett förändrat levnadssätt på hemmaplan" (se t ex DN den 24 november). På DN-debatt betonar ärkebiskopen den enskildes ansvar för egna utsläpp: "varje individ i de rika länderna [måste] ta ansvar för att begränsa sina utsläpp."
Detta är en sympatisk privatmoralisk hållning, men - som även klimatprofessorn Christian Azar understukit - en sådan får inte förväxlas med de verkliga åtgärder som krävs. "Om klimatdebatten präglas av renlevnadskrav finns risken att många uppfattar det som att klimatpolitiken förutsätter att vi avstår från det moderna samhällets alla godbitar. Då kanske stödet för politiska åtgärder sjunker och de nödvändiga politiska åtgärderna försvåras." (Azar i sin bok Makten över klimatet.)
Det finns dessvärre i klimatfrågan en tendens till att fly till, och fokusera på, åtgärder som kan betecknas som goda, och som går i rätt riktning, men som är ineffektiva för att bemästra själva grundproblemet: det globala klimathotet. Att göra klimatgoda handlingar blir lätt det viktigaste, snarare än handlingarnas konsekvenser för klimatet. Därför måste en verkningsfull klimatpolitik fokusera på konkreta frågor om olika åtgärders betydelse och storlek när det gäller minskad halt av växthusgaser i atmosfären.
Sverige kan och bör minska sina utsläpp med minst 40 procent, skriver Anders Wejryd och andra som står bakom, och skriver under, Klimatuppropet, som är en del av toppmötet.
Men varför stanna vid minus 40 procent? Sverige kan mycket mer än så. Ett nytt kärnkraftverk av senaste finska modell skulle medföra en reduktion av utsläppen med ca 10 milj. ton koldioxid per år, vilket i sig är en minskning med hela 14 procentenheter/reaktor, enligt det sätt att räkna som Weijryd och Klimatberedningen tillämpar. Beslut om att bygga en ny reaktor är alltså viktigare för atmosfären än om Sverige hamnar på de omtvistade minus 30 eller minus 40 procenten i klimatdebatten.
Om Sverige dessutom skulle byta ut de fyra äldsta reaktorerna mot moderna och säkrare reaktorer av nya finska typen, skulle utsläppen minska med ca 22 milj. ton CO2 per år (netto). Det innebär en minskning av utsläppen med hela 31 procent enbart genom fyra reaktorbyten. Sammantaget skulle utsläppen kunna minska med 60-70 procent för Sveriges del. Mot bakgrund av de välmotiverade krav på stora utsläppsminskningar som ärkebiskopen och kyrkan formulerat vill jag fråga: ställer Svenska kyrkan upp på det konkreta ställningstagandet?