Vi måste våga säga ifrån

Publicerad i GT

Sent en lördagskväll för en tid sedan tog jag bussen hem från Brunnsparken. Vid Marklandsgatan kliver det på fem glada och lite högljudda ungdomar. Den ena viskar till sin bänkkamrat att väl uppe vid "Fyrken" (bussens ändhållplats) kommer han att sno nödhammaren.
Jag tycker inte det är en bra idé, särskilt som jag vet vilka kostnader kommunen har för krossat glas. När jag passerar säger jag att "Jag tycker att det är en bättre idé att låta den där sitta kvar."
Toleransnivån hos den unge mannen var bottenlåg, testosteronnivån superhög och stubinen kortare än obefintlig.
Han började skrika och kalla mig för både det ena och det andra.
Jag började gå hemåt men killen och en av hans kompisar följde efter mig. Jag trodde de skulle droppa av och bara fortsatte gå, men de följde efter mig hela tiden. Till dess jag kom fram till porten.
Väl framme vid porten började jag fippla med nycklarna, varpå killen rusar fram och knuffar till mig hårt bakifrån och säger "du ska f-n inte tro att du ska kunna använda portkoden din j-vel".

Jag höll vänster hand om dörrhandtaget och höger om nyckeln, och hade jag inte hållit i dörren hade jag nog farit omkull. Vad som kunde ha hänt då vill jag inte tänka på.
Jag hann komma in och efter en kort dragkamp gick porten i lås. Efter ytterligare arga skrik och slag mot dörren vände han sig om och började gå - tror jag. Jag vågade inte stanna utan tog trappan upp, fick fatt på polisen och berättade om överfallet.
Veckorna som följde var jobbiga. Tankar om allt från "tänk om han haft en kniv, och jag vände ryggen till" till "tänk om han är med på bussen nu, eller sitter och väntar utanför min port" har farit genom mitt huvud.
Jag har fått helt andra vanor på bara några dagar. Känslan av otrygghet är hemsk.

Som medborgare måste vi gemensamt våga säga ifrån - särskilt om det som är vårt gemensamma. Kostnaderna i samband med skadegörelse på bussarna är stora - drygt 30 incidenter rapporteras per dag, och krossade rutor på hållplatserna kan under en helg kosta 180000 kronor, enligt Göteborgs Spårvägar.
Sedan tillkommer klotter, sönderskurna säten med mera. Det är inte bara bussarna och hållplatserna som är utsatta, också passagerare har det tufft. 110 incidenter där passagerare utsatts för våld har rapporterats under ett år, liksom 14 hot och 2640 om ordningsstörande. Nu är jag själv en i statistiken.
Vi måste kollektivt hjälpa varandra att värna om vår gemensamma egendom, som exempelvis våra bussar, och något av det bästa vi har - förmånen att få leva i ett tryggt och trevligt samhälle. Det måste vi värna gemensamt.
Just nu känns det inte så bra och jag önskar att jag aldrig sagt något där på bussen. Men nog måste man väl kunna ta ett medborgerligt ansvar utan att riskera att bli nerslagen?

Stefan Landberg
Stefan Landberg, är ledamot (fp) i kommunfullmäktige i Göteborg.