20 januari 2009

Ny försvars- och säkerhetspolitik

Nedan finns det tal om en ny försvars- och säkerhetspolitik som jag i dag har hållit vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen.

(Det talade ordet gäller.)

 
 
Om några timmar installeras en ny president i Vita Huset. Barack Obama har under sin kampanj betonat vikten av relationerna med Europa.

I Västeuropa är det politiskt korrekt att vara anti-amerikansk. Vi kan titta på deras filmer och äta big mac med coca-cola. Men när man uttalar sig om USA förväntas man vara kritisk.

Jag har för min del aldrig delat den hållningen. Visst kan man ha kritiska synpunkter på det amerikanska samhället - liksom på det svenska. Dödsstraffet borde avskaffas. USA borde anstränga sig att leda och samla den demokratiska världen, i stället för att splittra den som Bush har gjort gång på gång.

Men samtidigt; USA är världshistoriens utan jämförelse mest framgångsrika nation. Detta land har skapat ett ekonomiskt välstånd utan motstycke. En mycket hög andel av nobelpristagarna inom naturvetenskaperna är verksamma vid amerikanska universitet. Trots att det bara är några årtionden sedan raskravallerna, så har båda utrikesministrarna under president Bush tillhört den färgade minoriteten och valet av den nye presidenten stred mot alla odds.

Tänk tanken på en värld under 1900-talet utan Förenta Staterna. Tre gånger har USA klivit in och räddat humanism, demokrati och det liberala samhällssystemet: första världskriget, andra världskriget och det kalla kriget. Hitler hade sannolikt förlorat 1945 även utan den amerikanska insatsen, men det hade skett till priset av en sovjetisk överhöghet över huvuddelen av Västeuropa. Utan USA hade med stor sannolikhet både Finland och Sverige varit delrepubliker i Sovjetunionen, eller åtminstone lydstater.

Det demokratiska samhällssystemet uppstod i Nordamerika och Västeuropa för drygt 100 år sedan. Idag sprids det mer och mer över världen för varje nytt årtionde. Men låt oss vara klara över en sak; utan USA hade demokratin som samhällssystem sannolikt inte överlevt efter 1945.

För Sverige är den transatlantiska länken central. Under hela det kalla kriget räknade vi i verkligheten med att Sverige skulle komma att ingå i ett västligt försvar om det skulle bli allvar. Den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget var ett hyckleri. Dessutom ett farligt hyckleri. Ryssarna förstod att vi skulle be om hjälp från väst i en krigssituation, samtidigt som vi till skillnad från Norge och Danmark inte hade några försäkringar om att faktiskt få amerikansk hjälp.

NATO är bildat av länder som vill samarbeta gemensamt för att skydda demokratin som samhällsmodell. NATO är en försvarsallians, men i lika hög grad en ideologisk allians för att säkerställa att vårt pluralistiska och liberala samhällssystem överlever också till kommande generationer.

Det är folkpartiets uppfattning att även Sverige bör bli medlem i NATO. Jag är helt medveten om att vi är ganska ensamma i det politiska systemet om denna uppfattning. "Frågan är inte mogen" brukar många partier säga, som orsak till varför frågan inte ens diskuteras. Men frågan kommer ju aldrig att bli mogen om den inte diskuteras. Ett politiskt parti kan inte bara följa opinionen, utan måste också påverka opinionen.

- ¤ -

När Berlinmuren föll gick en våg av optimism över Europa. Nu skulle risken för krig försvinna. Under Jeltsin så gick utvecklingen mot en liberalisering av Ryssland och ökad avspänning. Men det gäller också att orka och våga se när utvecklingen går åt fel håll. Många vill inte se det, eftersom man inte vill dra slutsatserna.

De svenska försvarsbesluten sedan Berlinmurens fall för 20 år sedan har alla egentligen haft en gemensam utgångspunkt; nämligen att utvecklingen i Ryssland är på väg åt rätt håll, att de blir mer integrerade med västvärlden och utgör ett allt mindre militärt hot.

Men sanningen är att i de avseenden som bör ligga till grund för en säkerhetspolitisk bedömning så går det mycket i Ryssland sedan några år åt fel håll. Ryssland satsar stora resurser på en militär återupprustning, samhällssystemet blir alltmer auktoritärt, det är återigen på modet att hylla Stalin. Angreppet på Georgien måste bli en väckarklocka.

Vår politik i denna situation måste innehålla flera komponenter. Vi får inte förtröttas i våra ansträngningar att dra in Ryssland och integrera Ryssland i samarbetet på den europeiska kontinenten. Men samtidigt måste vi förbereda oss på att detta inte lyckas. Någon kan tycka att det finns en motsägelse i detta, men det menar jag att det inte gör. Även om man släcker stearinljusen och gör vad man kan för att huset inte ska brinna, så köper man ändå en brandförsäkring,

Jag menar att vi nu har nått en vändpunkt där den svenska nedrustningen inte längre bör fortsätta.

På åtminstone tre punkter vill jag se ett omtänkande i den svenska försvarspolitiken:

1) Vi måste kunna mobilisera fler soldater och brigader än idag i en framtida hotsituation.

Jag vet inte varför brigaderna kom att avskaffas som den viktiga enheten inom markstridskrafterna. Försvaret var inne i en identitetskris och skulle tänka nytt och att kasta det gamla överbord blev ett självändamål.

Jag vet alltså inte varför brigaderna försvann, men en sak vet jag: det var ett misstag. Brigaden är den organisatoriska ram där de olika truppslagen samverkar för att få högsta möjliga effekt. Vi måste återigen öva i brigader, ha brigadstaber och brigadstridsförmåga.

En mobiliseringsorganisation måste inte innebära att fler än idag behöver grundutbildas. Däremot så behålls de som har grundutbildats längre upp i åren i en krigsorganisation som kan kallas in.

2) Vi måste upprätthålla kompetens inom alla viktiga militära förmågor.

Ett av de många vägval svensk försvarspolitik står inför är om försvarsmakten ska ha alla dessa olika förmågor som finns inom alla vapenslag och truppslag och olika vapensystem. Antalet enheter i varje system blir ganska litet och marginalkostnaden därmed stor. Därför har en del argumenterat för en dansk lösning. Danmark har till exempel helt avskaffat ubåtar. Den svenska försvarsberedningen för ett resonemang om att luftvärn avsett för högre höjder kan avskaffas.

Jag menar att detta är ett riskfyllt resonemang för svensk del. En viktig skillnad mellan Sverige och Danmark är att Danmark står under NATO:s beskydd. Vi måste lita till vår egen förmåga. Jag menar att vi bör upprätthålla en så kallad förmågebredd. Flygstridskrafter spelar en allt större roll i modern krigföring. Det ryska flygvapnet gjorde omfattande insatser under Georgien-kriget i höstas. Det svenska luftvärnet måste finnas kvar.

3) Vi måste erkänna att det var ett misstag att avmilitarisera Gotland.

Det är svårt att se ett upphetsat militärt scenario i vår del av Europa där inte Östersjön skulle vara en central arena. Ryssland eftersträvar en ökad energipolitisk dominans över Europa, där ryska intressen i östersjön blir alltmer viktiga. Enligt min mening var det ett strategiskt misstag som begicks av den förra socialdemokratiska regeringen i 2004 års försvarsbeslut där Gotland helt avmilitariserades. Det är en gammal svensk militär sanning att ett förlorat Gotland bli närmast omöjligt att återta, medan ett oförsvarat Gotland blir mycket lätt att inta. Sverige bör därför, förr eller senare, återupprätta en permanent militär närvaro på Gotland.

Min bedömning är att det går att få ut mer effekt av de försvarsanslag som redan finns. Försvarsbyråkratin med alla kringmyndigheter kan bantas. Vi måste också minska antalet äldre anställda i försvaret som inte kan ingå i insatsorganisationen. Norge har nyligen gått över till ett nytt system för anställning av officerare, som överensstämmer med huvuddelen av NATO-länderna, där försvaret systematiskt slussar ut officerare på den civila arbetsmarknaden innan de fyller 40, och där bara en mindre del blir kvar efter det.

Men jag vill också säga att det kan bli nödvändigt med ökade försvarsanslag i framtiden. De kraftiga minskningar av försvarsanslagen som föreslås från riksdagens tre oppositionspartier vore i rådande läge direkt oansvariga.

- ¤ -

Det går inte att tala om säkerhetspolitik utan att tala energiförsörjning. Det enorma intresse som den politiska utvecklingen runt Persiska viken tilldrar sig, jämfört med utvecklingen i till exempel Afrika kan bara förstås om man väger in oljans betydelse. Det tilltagande intresset för Ishavet och Barentsregionen har att göra med olje- och gasfyndigheter i och kring Arktis. Förresten förstärker nu Norge sin militära kapacitet på Nordkalotten.

Därför blir energipolitiska vägval också säkerhetspolitik. Den förra rödgröna regeringen i Tyskland bestämde att den tyska kärnkraften ska avvecklas. Det är ett viktigt skäl till att det nu diskuteras en gasledning i Östersjön från Ryssland till Tyskland. Varje land fattar naturligtvis sina beslut, men det är en bekymmersam utveckling att Europa blir alltmer beroende av Putins gasleveranser.

Och låt mig då säga det självklara, men som nästan inte får sägas i Sverige: De nuvarande 10 svenska kärnreaktorerna börjar falla för åldersstrecket på 2020-talet. Om vi inte beslutar oss för att ersätta dem med nya reaktorer, så försvinner hälften av Sveriges elproduktion. Nya förnybara energikällor kommer bara att kunna ersätta en mindre del av detta bortfall. Då återstår bara ett alternativ; nämligen att importera energi. I ett sådant läge kommer det tyvärr att framstå som det mest realistiska att koppla på den ryska gasledningen. Enligt min bedömning vore detta allt annat än önskvärt. Vi skulle i så fall medvetet byta en energikälla där vi inte är beroende av utlandet och där vi inte släpper ut växthusgaser mot en annan energikälla där vi sätter oss i ett beroende av Ryssland och dessutom försämrar klimatet. Detta vore en huvudlös politik.

Tidsfönstret är knappt. Det bedöms ta mellan 10 och 15 år från att vi bestämmer oss för nya reaktorer till dess att de kan leverera elektricitet. Det betyder att vi har en tre, fyra år att bestämma oss för nya svenska kärnreaktorer om vi inte på 2020-talet ska stå inför en situation där också vi blir starkt beroende av ryska gasleveranser.

- ¤ -

Under helgerna har jag läst Peter Englunds bok om första världskriget. Det är en fantastisk skildring av de stora händelserna genom enskilda verkliga människoöden. Starkast intryck gör beskrivningarna från skyttegravarna på Västfronten och det meningslösa slaktandet av en hel ungdomsgeneration.

Det var för att krigen aldrig ska hända igen, som den Europeiska unionen bildades. I dag förknippar de flesta EU med andra saker; klimatfrågan, finanskrisen, byråkratin, galna kor och dito bönder.

2009 är ett Europaår i Sverige. Den 7 juni är det val till EU-parlamentet och andra halvåret är Sverige ordförande i den Europeiska unionen. I vårt land är skepsisen mot EU större än i andra länder. Det beror säkert på att vi aldrig behövde delta på Västfronten. Den krigshistoria, som är gemensam för huvuddelen i Europa, delas inte av Sverige. Men det europeiska samarbetsprojektet är lika mycket till för oss.

Jämför finanskrisen 2008 med finanskrisen 1929. Den gången agerade länderna var för sig, med inbördes olika politik. Bankerna tilläts gå omkull, vilket skapade stor social oro.

Människor blev av med sina besparingar, och låntagare anmodades återbetala sina lån, vilket de inte kunde. Följden blev ruinerade människor och en stor social oro. Denna oro var en av grogrunderna för Hitler och ledde till andra världskriget.

Låt oss vara klara över att detta skulle kunna hända igen. Men hösten 2008 hände det inte. Denna gång agerade de europeiska länderna gemensamt och kraftfullt. Euro-länderna enades snabbt om en plan, som kom att dämpa den akuta ekonomiska krisen.

I grunden har euron skapats, inte bara som en valuta, utan som ett politiskt instrument. Hela syftet med euron var från början att undvika en upprepning av 1930-talet. Europa skulle ha en stabil ekonomi, en stabil valuta, stabila ekonomiska förhållanden.

Euron har nu gått igenom sitt riktigt stora test, och bestått provet. Euron har stärkt den europeiska sammanhållningen. Idén bakom euron är ju enkel; om alla länder har en gemensam valuta blir krig omöjligt, därför att den som startar kriget förstör också sin egen ekonomi.

Sverige bör därför gå med i euro-samarbetet. Det finns ekonomiska skäl till detta; vi betalar just nu ett pris för vårt utanförskap. Den som har turistat utomlands nyligen har märkt hur den svenska valutan har sjunkit. Men framför allt finns det politiska skäl, Sverige bör vara med i de stora samarbetsprojekten i vår världsdel som ytterst syftar till fred, frihet och stabilitet.

- ¤ -

Jag har försökt teckna en övergripande bild av hur vi liberaler ser på svensk säkerhetspolitik. Att titta på kartan och utgå från militära och maktpolitiska realiteter är en viktig utgångspunkt. Men jag har velat understryka att det inte bara handlar om geografi och om att räkna flygplan.

För oss handlar det om vilka värderingar vi vill stå för, vilket samhällssystem vi känner oss tillhöra. Ideologisk neutralitet är otänkbart. Sverige hör hemma i den västliga humanistiska samhällsgemenskapen där vi valt ett liberalt samhällssystem, med frihet, demokrati och marknadsekonomi.

I de viktiga organisationer som har byggts upp för att bevara denna samhällsmodell också till kommande generationer bör Sverige vara medlem.

Jag är medveten om att flera av de åsikter jag har fört fram är starkt kontroversiella i Sverige. Några rådgivare har sagt mig att vi kanske får fler röster om vi avstår från att driva dessa frågor i debatten. Men politiskt engagemang handlar om att stå för det man tror på, både i medvind och motvind.

Tack för att ni har lyssnat.

 
  

Nyhetsbrev


Tipsa en vän om denna sida

Till (e-post)
 
Från (e-post)