7 februari 2009
Hamiltons blandning
Mona lurar oss, eller åtminstone sina samarbetspartners?
Mona med twist.
I samband med förspelet till Alliansöverenskommelsen och igen när den konfirmerades den 5/2 valde Mona Sahlin att hårt och direkt säga nej till alla tankar på ersatt och behållen svensk kärnkraft.
Sahlin gör detta i konflikt med LO:s industrifack - framför allt Metall och Pappers - och mot hållningen hos många av sina kärnväljare, som antingen är positiva till behållen kärnkraft, eller i alla händelser accepterar den. Bland väljarna, inklusive de socialdemokratiska, är dessutom frågan lågt rankad på listan över viktiga sakfrågor.
Alla mer eller mindre självutnämnda förståsigpåare och ledarskribenter ställer nu frågan: Varför målar Mona Sahlin in sig - och därmed hela sitt parti - i ett hörn med sina hårda uttalanden mot bibehållen kärnkraft? Hon kunde ganska lätt ha styrt undan ett så direkt och tydligt ställningstagande.
Sahlin väljer synbarligen att prioritera sina nyvunna politiska partners i V och MP på bekostnad av arbetarrörelsens andra ben sedan mer än 100 år. Att partiet stammar ur fackföreningsrörelsen är just nu glömt. Talet om facklig-politisk samverkan på 100-tals kongresser i Arbetarrörelsen är föga värt. LO-tidningens kärnkraftvänliga linje tillåts inte sätta några spår i S-politiken. LO:s traditionella valrörelsestöd i form av 100 milj. kr i kontant bidrag plus gratis arbetskraft (värd flera hundra miljoner kronor) får LO inget för i energipolitiken.
Eller? Mona med en twist.
Det mest osannolika i det som synes ske är dock att S skulle fortsätta att agera så att partiet skulle gå till val 2010 på en direkt impopulär fråga. Varför i all värden skulle S agera så att en förlorarfråga för dem själva blir ett huvudtema i valrörelsen 2010? Varför skulle S igen i ett val öppna sig för kritik om jobben? Glöm inte att S-temat i folkomröstningen 1980 - helt riktigt - var att kärnkraften behövs för just jobbens och ekonomins skull. Har S utvecklat en svag självbevarelsedrift? Nej. Politikers starkaste föreställning är den om nödvändigheten av att själv bli omvald.
Jag tror Mona just nu lurar oss alla, och allra mest sina partners i V och MP.
Min prognos är att efter riksdagsbeslutet om klimat och energi våren 2009 och i god tid före valet 2010 kommer S att göra ett lappkast i energifrågan. Med goda motiv som "i nationens intresse", "med tanke på jobben", "behovet av långsiktiga spelregler" kommer Sahlin och S att ansluta sig till Alliansens energiuppgörelse.
Alliansen har då redan gjort jobbet att lösa ut en gammal splittrande fråga inom arbetarrörelsen. Socialdemokraternas har dessutom alltid - ja, verkligen alltid! - prioriterat det egna partiets makt och sammanhållning framför intressen hos andra politiska partners.
V och MP kommer naturligtvis att gnissla tänder och vara upprörda när S vänder på klacken och lurar dem båda. Men eftersom V och MP vill sitta i en regering har de inget alternativ till samarbete med S. Mona Sahlin har eventuellt nyckeln till deras förhoppningar om regeringsmedverkan och deras tillträde till politisk makt. Sahlin kan lugnt lura dem, och gå vidare. Likt Hilding Hagberg och hans kommunister en gång i tiden, är V och MP ändå piskade att krypa in under S-filten och direkt eller indirekt stödja vänsteralternativet i valrörelsen.
Det som talar emot allt detta är möjligen Sahlins personliga och i mina ögon lätt religiöst färgade motvilja mot kärnkraft. Sahlin förefaller mig ofta bortom förmåga att ta in enkla fakta i energifrågor: det gäller storleksordningar hos olika energislag, olika energislags egenskaper, kostnader, osv. Den som läser i riksdagsprotokoll får ta sig för pannan när man tar del av vad hon som statsråd sagt om kärnkraft. Denna motvilja gör kanske att Sahlin föredrar att driva en förlorarfråga med V och MP i valrörelsen. Men arbetarrörelsens fackliga gren kommer väl inte att låta sig igen köras över igen i energifrågan. Det är min prognos.
Sahlin lurar oss alla just nu. Men efter att ha läst så här långt är du och jag undantagna, käre läsare, eller hur?