Den 3 april 2009
Hamiltons blandning
Thomas Östros ekonomiska förslag hänger inte ihop
(Dagens Industri den 3 april 2009)
Socialdemokraterna har senaste tiden hårt angripit regeringens krispolitik. Det är därför dags att granska socialdemokraternas alternativ. Med Thomas Östros politik riskerar nationen att senare, i ännu sämre konjunktur, tvingas acceptera nedskärningar i välfärdssystemen och breda skattehöjningar, skriver Folkpartiets Carl B Hamilton.
Om Socialdemokraternas förslag tillämpades, hur skulle krisens förlopp påverkas? För att svara på frågan tar jag som utgångspunkt Thomas Östros inlägg under mars 2009. Socialdemokraterna kritiserar regeringens krispolitik längs tre linjer:
- Socialdemokraterna är emot att skatter sänkts, särskilt "ofinansierat".
- Socialdemokraterna kritiserar att överskotten i staten minskar och att upplåningen ökar.
- Socialdemokraterna anser att regeringen bör utgiftsstimulera ekonomin mer.
Enligt Thomas Östros har alliansen "slösat bort överskott på stora skattesänkningar", "Skattesänkningarna är att kasta pengarna i sjön", "man måste kunna säga nej till dessa ofinansierade skattesänkningar". Men om skatterna inte hade sänkts, hade den totala efterfrågan i ekonomin i dag varit lägre och arbetslösheten högre. Socialdemokraterna finner "ofinansierade" skattesänkningar särskilt motbjudande. Dock, de två första årens skattesänkningar som alliansregeringen genomförde motsvarades av lägre statliga utgifter. Men om Thomas Östros nu - sedan krisen brutit ut med full kraft - vill att skattesänkningar matchas av sänkta statliga utgifter och höjning av andra skatter - ja då skulle skattepolitiken inte tillåtas få någon expansiv effekt alls på ekonomin, och ingen positiv jobbeffekt. Thomas Östros menar att alliansen har "slösat bort överskott", och att "det är ett fullständigt haveri när det gäller den slösaktiga skattepolitiken". Slutsatsen blir att Socialdemokraterna vill att skatterna höjs så att det så kallade "slöseriet" och "haveriet" upphör. De ökade underskott i statens budget som nu prognostiseras bör tydligen omgående elimineras, liksom statens ökade upplåning. Thomas Östros har faktiskt redan aviserat återinförd förmögenhetsskatt, höjd fastighetsskatt och höjd inkomstskatt, vilket skulle ytterligare minska efterfrågan på svenska jobb.
Socialdemokraternas inställning innebär att de så kallade automatiska stabilisatorerna inte tillåts slå igenom i de offentliga finanserna, det vill säga emot att på keynesianskt manér staten med automatik ökar upplåningen för att kompensera för de på grund av krisen minskade företags- och kapitalskatteintäkterna, samt ökade utgifter för bland annat arbetslöshetsersättningar. Partiet företräder därmed en politik som bland annat hävdades av president Herbert Hoover i USA på 1920-talet, och som bidrog till 1930-talskrisen. Att Östros otippat har hamnat på den konservative Herbert Hoovers linje beror naturligtvis inte på att Thomas Östros är konservativ utan på att hans politik endast när det passar är grundad i mer modern ekonomisk analys än Hoovers.
Samtidigt som Socialdemokraterna starkt kritiserar statens pågående keynesianska upplåning vill de genomföra en kraftfull utgiftsökning som följaktligen ska "finansieras" med stora skattehöjningar. Det gäller ökade transfereringar till a-kassan, ökade bidrag till barnfamiljer, pensionärer, studenter, kommuner, småföretag, "trygghetssystemen", sjukförsäkringen, barngrupperna i förskolan, äldreomsorgen, och mer statligt riskkapital. Socialdemokraterna vill dessutom öka de statliga utgifterna mer än regeringen när det gäller: "brett" för utbildning, mer till högskolan, yrkesutbildning, fler gröna jobb, stark upprustning av miljonprogramområdena, skolor, äldreboende, hyresbostäder, mer till infrastruktur som vägar och järnvägar, större rotavdrag, mer till klimatomställning, och mer till "välfärden".
Det finns två problem med dessa listor. Det första är att utgifterna ur konjunktursynpunkt ger ett sammelsurium av effekter och vore ett ineffektivt sätt att stimulera jobben. Utgiftsexplosionen är ett hoprafs av åtgärder som inte sänker arbetslösheten på något effektivt sätt.
Det andra är att finanspolitiken skulle köra i diket. Thomas Östros vårdslösa utgiftspolitik skulle utplåna Sveriges långsiktiga motståndskraft om krisen blir djupare och drar ut det minsta lilla på tiden utöver det normala i en konjunkturnedgång - och det är dessvärre precis detta som vi ser i veckans nya konjunkturprognoser. Med Thomas Östros politik riskerar nationen att i nästa fas i ännu sämre konjunktur tvingas acceptera nedskärningar i välfärdssystemen och breda skattehöjningar.