Leyla Mafi var bara åtta år gammal när hon tvingades till prostitution, av sin egen mamma. Hon födde ett barn när hon ännu inte hade fyllt tio. För detta dömdes
Leyla Mafi till hundra piskrapp.

Under de tidiga tonåren såldes Leyla mellan olika män och födde ytterligare barn.
När Leyla Mafi var 17 hade hon varit prostituerad under större delen av sitt liv. Hon hade sedan barndomen omväxlande utsatts för våldtäkter och spöstraff. Hon arresterades av polisen för detta och dömdes i maj 2004 till döden för brott mot lagen om kyskhet.

Vi talar om Iran. En av världens grövsta diktaturer. Med en kvinnosyn som närmast kan jämföras med de mörkaste stunderna i europeisk medeltid.

Sedan presidentvalet i början av sommaren har protesterna mot regimen i Iran varit starka. Valresultatets äkthet ifrågasätts, och då ska man komma ihåg att de kandidater som fick ställa upp bara var de som från början godkänts av det islamiska väktarrådet. Den presidentkandidat som skulle vilja förvandla Iran till en verklig demokrati får inte ställa upp överhuvudtaget. Den hårdföra ledarduon ayatollah Khameini och president Ahmadinejad blir alltmer isolerade, när de använder sig av brutalt våld för att upprätthålla sin maktställning.

                                      -                    ¤                    -

Om några veckor är det presidentval på riktigt i ett av Irans grannländer, Afghanistan. Nästan 40-talet kandidater ställer upp i en valkampanj för att bli president i världens kanske mest svårstyrda land. För i Afghanistan finns världens mest extrema islamistiska rörelse, talibanerna, som alls inte vill ha några presidentval och som nu kommer att använda mord och terror för att förhindra valen.

Talibanerna styrde Afghanistan under det sena 90-talet. Flickor förbjöds att gå i skola. De som ändå ville göra det fick frätande syra kastat i ansiktet, så att de blev vanställda för livet. Talibanledaren mulla Omar lierade sig med Al Qaida-ledaren Usama bin Laden, och upplät Afghanistan som träningsläger för terrorister. Landet blev basen för flera större terrorattacker, inte minst flygplanskapningarna den 11 september.

Nyheter kommer nu till oss att svenska soldater befinner sig i eldstrider med talibaner i Afghanistan och att våldet där trappas upp. När svenskarna på plats behöver känna vårt stöd mer än någonsin tidigare, så reses nu kraven från vänsterpartiet och miljöpartiet och flera ledande socialdemokrater, att Sverige ska lämna Afghanistan. Jag har aldrig hört svenska vänsterpolitiker, de som normalt brukar kalla sig för de äkta feministerna, kritisera talibanerna. Den förra vänsterledaren Gudrun Schyman jämförde visserligen en gång svenska män med talibaner, men udden i det uttalandet var riktat mot de svenska männen.

Men låt oss vara klara över en sak; om världssamfundet nu lämnar Afghanistan överlämnar vi sannolikt landet återigen till mulla Omar och Usama bin Laden. Kvinnor skulle återigen utsättas för det djupaste förtryck. Oliktänkande skulle komma att stenas. Landet skulle återigen bli bas för internationell terrorism.

Unga svenska kvinnor och män deltar i FN-insatsen i Afghanistan. Den typen av tjänstgöring är självfallet alltid riskfylld. Internationella insatser sker alltid i riskfyllda miljöer, det är därför de behövs. Ändå är de nödvändiga. Nu testas alla högtidsord om internationell solidaritet. Styrkorna är där på mandat av FN:s säkerhetsråd, med stöd från Afghanistans lagligt valda regering. Sverige deltar efter begäran från världssamfundet och efter beslut i Sveriges riksdag.

Men vilken signal sänder man om terrorister med våld skall få stoppa demokratiska val? Ska vi backa för islamistiska terrorister? Ska terroristerna få bestämma? Ska våld löna sig? Vilken signal tror ni dessa unga svenska Vänsterpartiet och miljöpartiet visar än en gång hur oförmögna de skulle vara att ta ansvar i regeringsställning.

Till de unga svenska kvinnor och män som tar risker för egen del i Afghanistan, för att hjälpa människorna i ett av världens mest våldsutsatta och fattigaste länder, har jag ett viktigt budskap;

Ni har vårt helhjärtade stöd!

                                      -                    ¤                    -

Skälet till att Ohly och tidningen Aftonbladet kritiserar Afghanistan-insatsen är naturligtvis inte att de gillar talibanerna. Men det finns en sak de avskyr mer än allt annat, nämligen USA.

USA är hatobjektet nummer ett inom den intellektuella kulturvänstern, enligt min mening oftast varken särskilt intellektuell eller kulturell.

Tänk tanken på världen under 1900-talet utan USA. Tre gånger har USA klivit in och räddat humanism, demokrati och det liberala samhällssystemet: första världskriget, andra världskriget och det kalla kriget. Hitler hade sannolikt förlorat 1945 även utan den amerikanska insatsen, men det hade skett till priset av en sovjetisk överhöghet över huvuddelen av Västeuropa. Utan USA hade med stor sannolikhet både Finland och Sverige varit lydstater till Sovjetunionen.

Det demokratiska samhällssystemet, så som vi känner det idag, uppstod i Nordamerika och Västeuropa på 1800-talet och i början av 1900-talet. Idag sprids det mer och mer över världen för varje nytt årtionde. Men låt oss vara klara över en sak; utan USA hade demokratin som samhällssystem sannolikt inte överlevt efter 1945.

Europa och USA har utvecklat ett tätt samarbete under efterkrigstiden.
Detta samarbete handlar ytterst om liberalismens värderingar; frihet, demokrati, marknadsekonomi. Inte undra på att Lars Ohly är emot.

Demokratin utsätts för nya hot i varje generation; nazism, kommunism, islamistisk terrorism.De avskyr våra fria samhällen. De avskyr demokratin. De är beredda att mörda för att nå sina mål.

Det yttersta syftet med att västvärldens demokratier samarbetar är att vårt liberala samhällssystem ska bestå också i framtiden.

                                      -                    ¤                    -

Varje gång jag besöker den bohuslänska skärgården slås jag av hur vacker den är. Jag törs inte jämföra dess skönhet med Stockholms skärgård, för risken är ju att jag citeras i stockholmstidningarna. Vi har också provval snart.

Här finns Marsstrand. Här finns Brännö, Sotenäs och Grebbestad. Visste ni att Sveriges enda korallrev finns i Kosterarkipelagen?

Länge har Folkpartiet varit pådrivande för att unik svensk natur ska skyddas och bevaras. För tänk vilka fantastiska miljöer vårt land rymmer. Från de vida landskapen i norr, Höga kusten i öster, Öland, Gotland, Dalälvens delta och de värmländska skogarna till bördiga slätter i söder och inte minst den västsvenska kustens karga skärgård.

Det är exakt hundra år sedan Sverige fick sina första nationalparker, som ger ett extra starkt skydd åt utvalda naturmiljöer. Idag har vi 28 nationalparker. Än så länge finns de bara till lands.

 

                                      -                    ¤                    -

Den finansiella krisen har lett till en omfattande politisk debatt om de ekonomiska systemen. Socialister och vänsterdebattörer har hävdat att denna kris är slutet på kapitalismen, slutet på marknadsekonomin. Nyliberaler på högerkanten menar att det bästa regeringar nu kan göra är att lägga armarna i kors.

Men båda dessa inställningar är fel.

Jämför bankkraschen 1929 med bankkraschen 2008. I båda fallen hade bankerna lånat ut för mycket pengar på alltför lösa boliner. Bankerna hotades av konkurs. Den stora skillnaden kom att ligga i hur krisen hanterades politiskt.

1929 lät regeringar många banker gå omkull. Följden blev att vanliga människors besparingar utraderades eller att vanliga människor avkrävdes att omedelbart återbetala sina lån, vilket naturligtvis var omöjligt. Många vanliga människor ställdes på bar backe vilket framkallade ett starkt missnöje och en stor social oro. Missnöjet utnyttjades av nazisterna för att komma till makten, med alla konsekvenser för Europa och mänskligheten som detta så småningom fick.

Den unge nationalekonomen Bertil Ohlin såg detta och kom att formulera en mäktig idé för att detta händelseförlopp inte skulle kunna upprepas, socialliberalismen.

Många tror att innebörden av socialliberalism är socialpolitik. Men när Bertil Ohlin formulerade socialliberalismen så var idén väsentligt bredare; staten skulle med aktiva insatser förhindra alltför långtgående negativa sociala konsekvenser i tider av ekonomisk kris.

I den finanskris som vi nu genomlider, så har misstagen från 1930-talet inte upprepats. Banker har inte tillåtits gå omkull. Stater har fört en ansvarsfull men aktiv konjunkturpolitik.

Nyliberala debattörer hävdar nu att vi går för långt när det gäller till exempel bankgarantier. Den diskussionen tål förvisso att föras. Men låt oss jämföra effekterna av den mycket mer nyliberala approach som användes efter 1929 års krasch till den mer socialliberala approach som nu använts.

Människor blir arbetslösa nu också. Men samhällena havererar inte, vilket de gjorde på 30-talet. Tro inte att 30-talet inte skulle kunna hända igen. Inget statsskick är så stabilt, inte ens den liberala demokratin, att det med säkerhet överlever om miljoner människor tappar tilltron till samhället.

De som å andra sidan hävdar att marknadsekonomins tid är ute, har lika fel de. Mänsklighetens välfärd har aldrig varit större än i vår tid. Aldrig förr har så många människor på jorden varje kväll kunnat gå och lägga sig mätta, som under det senaste årtiondet. Marknadsekonomin har givit människor en levnadsstandard som aldrig förr.

                                      -                    ¤                    -

Det kommer många tecken just nu på att krisen har vänt, att botten har passerats. Jag rekommenderar försiktighet. Det kan komma nya bakslag. Budgetarbetet i höst måste bedrivas restriktivt.

Låt mig peka på ett par områden som bör vara i fokus inför nästa års budget, och som är direkt relaterade till den ekonomiska krisen.

Risken är att när kommunerna ska betala ut ökade socialbidrag till nya arbetslösa, så måste kommunerna spara in på välfärdens kärnområden för att få budgeten att gå ihop. Det sägs upp personal i skolan och äldreomsorgen. Då ökar antalet arbetslösa ytterligare och krisen förvärras.

Det är en viktig slutsats för framtiden att Sverige behöver formulera nya spelregler för den kommunala ekonomin. Statsbidragen borde vara kontra-cykliska i stället för pro-cykliska, för att använda ekonomiska begrepp. Det betyder att statsbidragen ökar i lågkonjunktur för att dämpa nedgången i ekonomin, och minskar i högkonjunktur för att bromsa överhettning.

 

Nu hinns ett stort systemskifte för kommunal ekonomi inte med inför 2010, så i stället behövs förstärkningar genom ett antal nya miljarder i överföringar från staten. Det är fullt rimligt att tänka sig att förstärkningen är tillfällig, det vill säga att ökade statsbidrag bara utgår under lågkonjunkturen och att de upphör i takt med att kommunernas egna skatteintäkter återigen ökar.
 
Lågkonjunkturen med ökad arbetslöshet, inte minst för ungdomar, sammanfaller nu med extremt stora ungdomskullar. Det betyder att under det närmsta året blir det en stor utmaning för många ungdomar att hitta jobb.

Det är bättre att den som saknar arbete utbildar sig, än bara går och slår dank. Det är därför en rimlig åtgärd i höstens budgetarbete att bygga ut antalet utbildningsplatser både inom universiteten och inom vuxenutbildningen. Min bedömning är att vi behöver minst 10 000 nya utbildningsplatser i början av nästa år.

Det är min bedömning att det finns ekonomiskt utrymme för kanske ytterligare några väl genomtänkta reformer inför budgetåret 2010.

Men jag vill varna för en ohämmad utgiftspopulism. Det finns i stort sett ingen statsutgift som inte den rödgröna oppositionen vill öka. Allt åt alla. Men dikena är djupa. Spanien och Storbritannien är de två största EU-länderna som nu styrs socialdemokratiskt. De har fört en politik som har gått ut på ”allt åt alla”! Resultaten ser vi nu. Spanien har den högsta arbetslösheten i Europa. Storbritanniens budgetunderskott ät nu så stora att det väntar stora nedskärningar i välfärden och saftiga skattehöjningar för vanligt folk.

De tre vänsterpartierna har sagt att de alla vill höja skatterna nästa år. Dock inte tillnärmelsevis så mycket som krävs för att betala alla löften.
Jag har letat för att hitta några ekonomer som tycker att det är en bra idé att höja skatterna i lågkonjunktur. Jag har faktiskt inte hittat någon.

Jag har lärt mig tvärtom; att när det är lågkonjunktur så bör ekonomin stimuleras, till exempel genom sänkta skatter. Att staten drar in köpkraft just när det är lågkonjunktur vore direkt kontraproduktivt.

I två av Nordens fem länder finns nu en rödgrön koalitionsregering. Den typ av regering som Mona Sahlin vill bilda i Sverige. I både Norge och Island är vänsterpartiets ledare finansminister. Lars Ohly som finansminister.

Så sent som i juni skriver Lars Ohly i riksdagsprotokollet att utgiftstaken i statsbudgeten borde avskaffas, för att de förhindrar önskvärda utgifter. Dessutom borde politikerna sätta räntan, och inte riksbankens ekonomer. Det var ju precis den politiken som skapade problemen. Kom ihåg, då hade vi normala räntenivåer runt 10-15 procentenheter i vårt land.

Fundera ett ögonblick på hur stora räntor ni skulle betala varje månad till banken, om räntorna höjdes igen till 10 procentenheter. Sanningen är att många vanliga människor skulle behöva gå från hus och hem.

Med Vänsterpartiet i regeringen skulle den svensk ekonomi drivas mot kaos, med populistiska förtecken. Vanliga människor skulle komma att få betala kalaset.

Tage Erlander gjorde det inte. Olof Palme gjorde det inte. Ingvar Carlsson gjorde det inte. Göran Persson gjorde det inte. De höll kommunistpartiet på avstånd från regeringsmakten.

Mona Sahlin, hon som kallas för förnyare, tycker uppenbarligen att hennes företrädare hade fel. Hon tänker ge Lars Ohly, att starkt inflytande över hela politiken om hon vinner valet.

Se där ett av de starkaste skälen till varför alliansregeringen nästa år måste bli återvald.

                                      -                    ¤                    -

Det är lätt att den ekonomisk-politiska diskussionen just nu bara fokuserar på kortsiktiga krisåtgärder. Jag har själv gjort det just nu.

Men låt mig lyfta blicken något, bortom krisen, och peka på några viktiga förutsättningar för att Sverige ska stå starkare i framtiden.

För det första; utbildningspolitiken.

"Man vet hur det går till på ett äldreboende. Vad man ska göra vid ett fall, man lär sig lyfta rätt och sånt. Man kan lära sig det i böcker, men det är mycket lättare att lära sig på plats."
 
Så säger Marcus Manglind i en intervju i Sveriges Radio i våras.

"Detta är ett mycket bättre sätt än den vanliga skolan", säger Tobias Lundblad.

Sandra Brobeck fyller i: "Det var en bra börja-om-grej för mig, för jag var så himla skoltrött."

Just de här eleverna är lärlingar på Selma Lagerlöf-gymnasiet i Landskrona. Det är den första årskullen med lärlingar i svenskt gymnasium någonsin.

Sverige har en högre ungdomsarbetslöshet än flera av våra grannländer. Det har vi haft under långt tid, under olika regeringar och olika konjunkturer.

Jag menar att utformningen av de svenska yrkesutbildningarna är en huvudförklaring till den höga svenska ungdomsarbetslösheten.

En 16-åring i Danmark och Tyskland som vill lära sig ett yrke blir lärling på en arbetsplats. De anställs där med en låg lärlingslön. En eller två dagar tillbringas i gymnasiet för att läsa in de teoretiska ämnena. Efter avslutad lärlingstid får lärlingen oftast en fast anställning på företaget.

I Sverige har vi haft ett helt annat system. Här skall alla yrkesintresserade ungdomar gå på ett treårigt gymnasium. I gymnasiets lokaler bygger vi upp kopior av vårdsalar och bilverkstäder. Alla yrkeselever har dessutom tvingats läsa in teoretisk högskolebehörighet i Göran Perssons gymnasium. Den svenska modellen har lett till stora avhopp och många misslyckanden. Den som hoppar av gymnasiet har sedan svårt att få en anställning.

Den rödgröna oppositionen kritiserar oss nu. De menar att även alla lärlingar skall tvingas läsa in teoretisk högskolebehörighet. Följden skulle ju bli att en stor mängd lärlingar skulle hoppa av.

Alla ungdomar vill inte bli akademiker. Alla ungdomar kan inte bli akademiker. Samhället fungerar inte om alla är akademiker. Varför är just de partier, som anser sig historiskt vara arbetarpartier, så negativa till yrkesutbildningar?

Det är hög tid att tänka om. Vi måste återigen uppvärdera yrkesutbildningar i vårt land.

Sverige har också högre ingångslöner på arbetsmarknaden än andra länder. Detta är den andra orsaken till ungdomsarbetslösheten. Frågan är som tjänar på de höga svenska ingångslönerna? De unga blir arbetslösa och många äldre upplever en otillräcklig löneutveckling.

För några veckor sedan föreslog vi i Folkpartiet införandet av en ny anställningsform i Sverige, lärlingsanställning. För ungdomar upp till 21 år, med lägre lön och mindre anställningsskydd.

Nu tänker jag säga något som i Sverige hittills har betraktats som kontroversiellt: Det är bättre att en 20-åring har en lärlingsanställning med låg lön, än att 20-åringen går arbetslös med socialbidrag.

                                      -                    ¤                    -

För det andra; Europasamarbetet.

De tre rödgröna partierna är dessutom oeniga om i fall Sverige ska gå över till euron. Därför har de enats om en lösning. Frågan ska inte få diskuteras förrän efter nästa mandatperiod, inte före 2015.

En sådan linje vore skadlig för Sverige.

De senaste tre kvartalen har priset på en euro pendlat ordentligt upp och ner.

Det är skillnad på en stor valuta och på en liten valuta. När det råder stiltje på oceanen spelar storleken på båten ingen roll. Men när det blåser upp till storm så är det säkrare att åka med ett stort fartyg än i en liten båt.

Att devalveringar är något positivt för nationalekonomin är ju ett argument som är hållbart i längden bara om vi strävar efter att bli ett lågprisland. Produktion som exporteras, men egna medborgare som inte har råd att köpa dessa varor eller att resa utomlands. Att kronan åker jojo i värde i förhållande till euron är i längden något negativt för Sverige, tro inget annat. Vi har blivit fattigare.

Även Mona Sahlin måste ju rimligen ha sett euro-samarbetets betydelse det senaste året. Ändå väljer hon att skjuta upp frågan om euron för svensk del. Misstanken infinner sig att hon tar mera hänsyn till Lars Ohly än till att svenskarna ska få jobb och en god ekonomisk utveckling.

Frågan om Sverige och euron måste nu diskuteras på nytt – inte begravas. Vår slutsats är klar:

Det är hög tid även för Sverige att säga ja till euron.

                                      -                    ¤                    -

För det tredje; klimat- och energipolitiken.

Regeringen satsar nu stort på nya förnybara energikällor. Ambitionerna när det gäller vindkraft är stora. Idag ger vindkraften ungefär en procent av elen, men detta ska mångdubblas. Här i Bohuslän, utanför Lysekil, pågår intressanta försök med vågkraft. På längre sikt är det en spännande tanke att bättre ta tillvara solens energi.

Parallellt med detta en paradoxal utveckling i många europeiska länder. I flera länder håller kärnkraften på att avvecklas samtidigt som man vill ha en ökad gasimport från Ryssland.

Det finns bara två fel på rysk gas. Det ena är det är gas. Det andra är att den är rysk.

Gas kan förvisso ge elektricitet i gaskraftverk och i kombikraftverk, men problemet är att den släpper ut stora mängder koldioxid. Kärnkraften är helt fri från utsläpp av växthusgaser. Ryssland har dessutom visat att de är beredda att använda gasexporten för politiska syften.

Gerhard Schröder hade nog inte tänkt sig att Tyskland skulle bli beroende av ökad rysk gasimport när han gick med på de tyska miljöpartisternas krav att avveckla den tyska kärnkraften. Men så blev det i verkligheten.

Nu har Mona Sahlin samma linje som Gerhard Schröder. Kärnkraften ska väck, för det kräver miljöpartiet. Men det kommer att gå för Mona Sahlin som det gick för Gerhard Schröder. Rysk gas kommer med all sannolikhet att vara det huvudalternativet för att ersätta de 50 procent av den svenska elektriciteten som idag kommer från kärnkraften.

Det är därför som alliansregeringen har landat i lösningen att det måste få uppföras nya kärnkraftreaktorer som ersätter de gamla, som snart börjar falla för åldersstrecket.

Det är dags att Sverige får en realistisk energipolitik, som både minskar utsläppen av växthusgaser och samtidigt ger tillräckligt med elektricitet till den svenska basindustrin!

                                      -                    ¤                    -

Nu är det bara ett år kvar till riksdagsvalet. Stämningarna har skiftat snabbt sedan jag talade här för ett år sedan. Då ledde oppositionen med uppåt 20 procent. Nu står det och väger mellan blocken.

Mot varandra kommer att stå två alternativ;

- Ska den ekonomiska politiken bygga på försiktighet och ansvarstagande eller populism?
- Ska vi samarbeta mer med andra i Europa, eller ska var och en mer sköta sig själv?
- Ska vi ha en energipolitik som bygger på realism och klimattänkande, eller en som bygger på önsketänkande?
- Ska skolan bli mer kunskapsinriktad eller ska vi återgå till flumtänkande?

Liberala vänner,
Jag är optimist inför nästa års val. Både när det gäller alliansen och Folkpartiet.