Anna Anka-debatten visar att Sverige behöver en ny jämställdhetspolitik
Publicerad: 2009-09-21 www.newsmill.se
"Vi brinner för jämställdhet. Därför upprörs vi över att svensk jämställdhetspolitik under flera decennier har blivit alltmer ojämställd. Genushysteri, ett ensidigt fokus på kvinnors svårigheter och en felaktig definition av begreppet jämställdhet är de främsta problemen." Det skriver CAMILLA LINDBERG (Fp) och GenusNytts chefredaktör Pär Ström.
Debattartiklar av bland annat Anna Anka och Claes Borgström, liksom Dagens Nyheters huvudledare, har den senaste veckan aktualiserat frågan om jämställdhet. Det föranleder oss att peka ut vilka fundamentala brister som svensk jämställdhetspolitik har, och skissa på hur en ny och vettigare politik skulle kunna se ut.
Låt oss börja med definitionen av det centrala begreppet. Jämställdhet är att alla ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett kön. Jämställdhet är däremot INTE att samtliga yrken och grupperingar i samhället till varje pris ska bestå till femtio procent av kvinnor och femtio procent män. Jämställdhet är inte statistik.
Kvotering är diskriminering
En konsekvens av en återgång till den ursprungliga och rätta definitionen på jämställdhet blir ett slut på all uttalad och outtalad könskvotering. Kvotering är djupt orättvis och utgör ett exempel på anti-jämställdhet.
Vidare måste samtliga lagar göras könsneutrala (utom i de extremt få fall där en könsindelning krävs av rent biologiska skäl). Könsneutraliteten måste börja med en grundlagsändring. I Regeringsformens 2 kapitel 16 § stadgas det: ”Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare missgynnas på grund av sitt kön, om ej föreskriften utgör led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt.”
Det som kommer efter kommatecknet ger absurt nog grundlagsstöd för en långtgående könsdiskriminering (i praktiken främst av män), och måste därför tas bort. Denna grundlagsändring kommer i sin tur att tvinga fram en rad ändringar i vanliga lagar, som idag är diskriminerande (främst av män). Några exempel:
Varför inte mansfrid?
Lagen om kvinnofrid måste göras könsneutral. Varför ska män inte få ha frid? Socialdepartementets förslag på en ”haverikommission” när en kvinna (men inte en man) blir dödad som ett resultat av relationsvåld måste omarbetas till könsneutralitet. Kampen mot ”mäns våld mot kvinnor”, ett begrepp färgat av feministisk ideologi, måste ersättas av kampen mot ”våld inom relationer”. Varför ska våld vara mera acceptabelt om offret är av manligt kön? Och varför ska våld inom samkönade relationer osynliggöras?
Vidare bör en utredning tillsättas för att komma med förslag på åtgärder mot orättvisan att kvinnor idag ofta döms till mildare straff än män för samma brott. En utredning bör också arbeta fram lämplig bot mot problemet att beviskraven ofta sänks – ibland så att bevis knappast krävs alls – när en man står åtalad för sexualbrott mot en kvinna (ett problem som bland annat justitiekanslern redan har uppmärksammat). Även om två uppmärksammade domar i Högsta Domstolen nyligen antyder en förändring är den inte säkerställd.
Socialtjänsten diskriminerar män
De regler som idag resulterar i omfattande och långtgående diskriminering av pappor när det gäller föräldraskap och vårdnadstvister måste ändras. Bland annat gäller det regeln att gemensam vårdnad inte kan bli aktuell om föräldrarna har ”samarbetssvårigheter” – något som i praktiken visat sig starkt gynna mammorna. Det gäller också regeln att en beskyllning om övergrepp ska ”beaktas” även om bevis saknas – en regel som gör att några få utslungade ord från mammans sida ofta säkrar hennes vinst i vårdnadstvisten.
Pappor diskrimineras dock inte bara av regelverket, utan även av attityderna inom familjerätten (alltså socialtjänsten). Många vittnesmål finns om att en starkt mammavänlig grundinställning är utbredd där. Pappor betraktas med misstänksamhet. En utredning bör tillsättas för att komma med förslag på åtgärder mot detta.
Ingen särställning för genusforskning
Det krävs också ett snabbt stopp för alla specialsatsningar med offentliga medel på genusforskning och genuspedagogik. I den mån sådant ska förekomma måste det rymmas inom respektive institutions, organisations eller myndighets ordinarie budget. Det måste också bli slut på diverse specialsatsningar där offentliga medel delas ut men enbart kvinnor kan söka. Det gäller exempelvis stöd till kvinnligt företagande och kvinnligt föreningsliv. Det krävs dessutom nya riktlinjer till Diskrimineringsombudsmannen, där myndigheten särskilt uppmanas att även i realiteten börja intressera sig för diskriminering mot män.
Anna Ankas inhopp i debatten har aktualiserat den så kallade hemmafrufrågan. Vi föredrar termen hemmaperson, eftersom det lika gärna kan vara mannen som väljer att arbeta i hemmet. Vi anser att statsmakterna inte ska lägga sig i arbetsfördelningen inom en familj/relation, och således inte motarbeta hemmapersoner. Ett sätt att underlätta för hemmapersoner, och därigenom öka individens valfrihet, vore att lagstifta om att pensionspoäng intjänade under ett äktenskap ska delas mellan makarna i händelse av skilsmässa. Precis som andra tillgånger delas. En sådan lag kan även omfatta privata pensionsförsäkringar.
Den jämställdhetspolitik som ovanstående förslag representerar innebär en återgång till det sunda förnuftet. Avslutningsvis lite beröm: Regeringen presenterade för en tid sedan ett förslag om att göra pliktlagen könsneutral - vi applåderar förslaget och hoppas att det är början på en jämställdhetspolitik som blir jämställd i ordets rätta bemärkelse. Apropå det kan man för övrigt konstatera att det är märkligt att det faktum att bara män kan tvingas ut till fronten för att bli kanonmat i händelse av krig knappast alls har uppmärksammats i jämställdhetsdebatten.
Camilla Lindberg, Pär Ström