Det talade ordet gäller.

 

 

Herr talman!

Låt mig börja med att uttrycka deltagande i den tragedi som drabbat Haiti. Naturen är fantastisk och det bästa vi vet, men naturen kan också vara obarmhärtigt grym mot människan.

Som vanligt vid naturkatastrofer är det de fattigaste människorna i fattiga länder som drabbas värst. Det kan inte nog understrykas hur viktigt det nu är med massiva och koordinerade stödinsatser från världens länder.

   - ¤ -

Herr talman!

Den ekonomiska kris vi nu går igenom är internationell. Det låter på oppositionen som att det är den borgerliga regeringen som skulle ha skapat krisen, men så är det inte. Den är skapad utanför Sverige, men den får stora återverkningar i vårt land. Ingen kan förhindra krisen. Det en regering kan göra är att förbättra situationen eller försämra den.

Socialdemokraterna, med Mona Sahlin och Thomas Östros, har oavbrutet sedan krisens början skällt på regeringen för att vi har gjort för lite, vi har gjort det för sent och vi har gjort fel saker. Nästan inget har varit godkänt.

Thomas Östros har hävdat att Sverige har högre arbetslöshet än genomsnittet i EU. Mona Sahlin har påstått att tillväxten sjunker snabbare i Sverige än i EU.

Med dessa påståenden som grund sågar man regeringens politik. Nu visar det sig att Sahlin och Östros har helt fel.

EU-kommissionens prognos för 2010 för Sverige är nu
- att Sverige har lägre arbetslöshet än genomsnittet i EU,
- att Sverige bara har hälften så stort budgetunderskott som genomsnittet i EU,
- att Sverige i år får dubbelt så hög tillväxt som genomsnittet i EU.

Nu visar det sig;
Den svenska politiken för krisbekämpning har varit en av de mest effektiva i hela Europa.
Den politik som ni har ägnat varje dag åt att bara skälla på.

   - ¤ -

Det är nu dags att blicka bortom krisen. Hur stärker vi svensk konkurrensförmåga på sikt i en globaliserad värld? Jag utesluter inte att det kan behövas ytterligare åtgärder, akuta krisåtgärder, under krisförloppet, men framför allt måste vi fundera långsiktigt. Hur blir vi starkare? Hur stärker vi företagsklimatet? Hur skapar vi en mer dynamisk arbetsmarknad?

Jag var i Asien på en studieresa förra hösten. En förälder berättade för mig om ett föräldramöte på den Internationella skolan i Shanghai.

Först begär de europeiska föräldrarna ordet och säger till lärarna: "Ni måste ge barnen färre läxor – de blir stressade." Sedan begär de asiatiska föräldrarna ordet: "Ni måste ge barnen mer läxor – de har mer att ge."

I dessa länder, som nu reser sig snabbt ekonomiskt, har man mycket höga ambitioner. Detta handlar ju inte i första hand om läxor, utan om en attityd. I vårt land är det många som tar välståndet och levnadsnivån som given.

Det enskilt viktigaste för ett land som vill satsa på framtiden är skolan, skolan, skolan.

Socialdemokrater och liberaler stod enade ända fram till 1960-talet i synen på svensk skolpolitik. Höga bildningsideal och kunskapskrav för alla skulle skapa jämlikhet i samhället. Tage Erlander och Bertil Ohlin var överens.

Men sedan hände något avgörande. I kölvattnen av 1968 års vänstervåg kom socialdemokratisk skolpolitik att drivas kraftigt åt vänster.

Ord som bildningsskola och lärdomsskola blev skällsord på 70-talet. I sin iver att nå det jämlika samhället började den svenska vänstern att avskaffa de viktiga incitamenten för förkovran. Studentexamen avskaffades eftersom den ansågs ojämlik. Betyg och centrala standardprov avskaffades, därför att de visade att eleverna hade lärt sig olika mycket. Ordet "kunskapskrav" blev ett fult ord.

Många barn går till skolan varje morgon utan krav på sig hemifrån. Ingen mamma som frågar hur det gick på senaste provet, ingen pappa som frågar om han kan hjälpa till med läxor. Ingen i hemmet har några förväntningar på att eleven ska prestera något resultat. Alltför många barn växer upp i sådana hem.

Det sämsta vi kan göra för barn som inte har förväntningar på sig hemifrån, det är att driva en skolpolitik där också skolan är fri från förväntningar och kunskapskrav. Det bästa vi kan göra är att se till att ha en skola med höga kunskapskrav och höga förväntningar på alla barn och där det ges hjälp och stöd åt dem som inte får stödet hemma.

   - ¤ -

Lärlingsanställningar är en viktig del i en framtida utveckling av både skola och arbetsmarknad.

Socialdemokraterna har visat ett förakt för yrkesutbildningar under den tid då de har suttit i regering. Alla ska bli akademiker. Alla ska bli högskolebehöriga, och de som inte klarar av det blir utslagna, i stället för att man genomför yrkesutbildningar.

Vi genomför nu en total reformering av den svenska yrkesutbildningen. Lars Ohlys partikamrater brukar kalla yrkeshögskolan för en B-högskola och har varit emot det. Men nu gör vi detta. Vi tror nämligen att alla ska ha chanser att utvecklas. Och vi behöver dessa människor i vårt samhälle, också dem som inte vill bli akademiker, även om en del hyser förakt för den här typen av utbildning.

   - ¤ -

Det har varit något märkligt med utvecklingen av sjukskrivningar sedan ett par årtionden; Vi lever längre och längre. Vi blir friskare och friskare. Arbetsmiljön blir bättre och bättre. Ändå har vi haft en långsiktig trend med mer och mer sjukskrivningar och fler och fler förtidspensionerade.

Visst behövs möjligheten till förtidspension för vissa personer.

Men samhället måste anstränga sig mer för att låta människor komma tillbaka. Att säga åt någon i arbetsför ålder att ”du behövs inte” kan vara grymt för den enskilde. Beskedet att ”det finns inte en enda uppgift som du kan utföra som har värde på arbetsmarknaden”, riskerar att skapa en livskris.

Vi ställer nu höga krav på Arbetsförmedlingen och på Försäkringskassan: Ni får inte ge upp om människor! Människor har en rätt att få komma tillbaka in i arbetsgemenskapen.

Jag är ödmjuk nog att säga att när stora systemförändringar genomförs, så kan naturligtvis enskilda regler behöva justeras. Myndigheter kan göra fel i enskilda fall. Våra regler kan behöva förändras på enskilda punkter.

Men kom inte och säg att det var bättre förut, när människor stämplades ut i utslagning och utanförskap.

   - ¤ -

Per-Erik och Birgit har levt ihop i 60 år. Per-Erik har blivit för sjuk för att bo kvar hemma och har därför blivit tvungen att flytta till ett vårdhem. Birgit berättar för SVT:s Sydnytt i november att hon skulle vilja flytta med Per-Erik, men att Malmö kommun har vägrat.

Per-Erik är ledsen för att det är så långt mellan gångerna som han får träffa sin fru.

"Har man vaknat upp vid sidan av samma person i 50-60 år så påverkar det livet mycket. Det blir ett trauma att inte få fortsätta tillsammans", säger vårdhemmets föreståndare Anna Bergmark.

Efter att fallet uppmärksammades i media vek sig kommunen. Men tänk hur många fall som inte uppmärksammas.

"Tills döden skiljer oss åt." Vi är många som stått framför en vigselförrättare och uttalat de där orden. Men i vårt land förekommer det att kommunen skiljer människor åt i livets slutskede.

Vi föreslår från Folkpartiets sida en lag om parboendegaranti. En laglig rätt för makar att få bo ihop i äldreboendet, även i livets slutskede.

Per-Erik och Birgit, som levt ihop i 60 år, måste få leva ihop också de sista åren. Det har de förtjänat.

   - ¤ -

Herr talman!

Mot varandra står två alternativ: Ett regeringsdugligt alternativ som visat stabilitet, långsiktighet och konsekvens när det blåser. Ett som fladdrat hit och dit mellan alla populistiska ståndpunkter om allt från stora löften till alla grupper till statliga bilfabriker.

Valet borde vara enkelt.