Publicerad 22 januari i Sydsvenskan

 

 

 

Idag saknas botemedel mot Alzheimers sjukdom och de behandlingar som finns är mycket kostsamma. Därför avsätter regeringen två miljoner kronor för att Sverige skall kunna delta i en banbrytande gemensam EU-satsning på alzheimerforskning, skriver högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP).

Ett av de tydligaste exemplen på vad utbildning och forskning betyder för mänskligheten är att vi lever allt längre – och allt bättre. Samtidigt har vetenskapen naturligtvis långt kvar till dess att medicinens alla frågor är besvarade. Den demografiska förändringen innebär trots alla framsteg fler människor som drabbas av åldrandets sjukdomar, och som behöver vård och stöd.

En sjukdom som framförallt drabbar äldre är Alzheimers sjukdom. Inom några år beräknas 200 000 svenskar ha insjuknat i någon form av så kallad neurodegenerativ sjukdom. Diagnosen innebär ett svårt besked, både för den enskilde och för de anhöriga.

Våra minnen utgör en väsentlig del av vilka vi är som människor och hur vi förhåller oss till andra. Kanske framför allt de anhöriga, som inte sällan också är äldre, utsätts för svåra påfrestningar i den ofta krävande vården av en demenssjuk närstående.

Idag saknas botemedel mot alzheimer och de behandlingar som finns är mycket kostsamma. Kan vi hitta en lösning på alzheimers gåta eller bara skjuta upp sjukdomsdebuten kan vi bespara miljoner människor världen över stort lidande och samtidigt avlasta den offentliga budgeten väsentligt. Demenssjukdomar kan därför sägas ha både en existentiell och en samhällsekonomisk dimension som gör att de bör prioriteras forskningspolitiskt.

Därför tilldelar regeringen nu Vetenskapsrådet två miljoner kronor för att Sverige skall kunna vara med och planera och genomföra en banbrytande gemensam europeisk forskningssatsning i kampen mot alzheimer. Under det svenska ordförandeskapet har kampen mot alzheimer och andra neurodegenerativa sjukdomar gjorts till en gemensam prioritering för hela Europeiska unionen. Under svenskt ledarskap har EU nyligen beslutat att inleda ett pilotprojekt kring neurodegenerativa sjukdomar inom ramen för gemensamma program, så kallat joint programming. Det sker utöver de betydande satsningar som görs på medicinsk forskning inom ramen för regeringens forskningsproposition.

Det innebär att medlemsländerna frivilligt går in och samordnar sina resurser, utbyter erfarenheter och sprider goda exempel på framgångsrika vårdformer i olika länder. Det nya gemensamma programmet blir en viktig byggsten i det gemensamma europeiska forskningsområdet Era som successivt växer fram som en del i strategin för Europa som ett konkurrenskraftigt kunskapssamhälle.

Totalt lider idag 8,6 miljoner människor av neurodegenerativa sjukdomar i Europa, en siffra som förväntas fördubblas till år 2020.

Det innebär att antalet demenssjuka i EU kommer att överstiga den totala befolkningsmängden i Sverige, Norge och Island tillsammans inom ett drygt decennium. Redan nu kostar vården av demenssjuka 130 miljarder euro för EU-27, med 56 procent av kostnaden inom den informella vården.

Sällan har behovet av att satsa på områden där vi verkligen får ut ett mervärde av EU-samarbetet varit så tydligt. Om våra sociala system skall klara den framtida utmaningen måste vi anta den tillsammans.

Målsättningen är att det efterhand skall tillkomma fler områden där Europa har identifierat utmaningar, inom till exempel livsmedel och kulturarv, och där enskilda länders resurser inte räcker till.

EU:s forskningsministrar antog under december en rad slutsatser för att förbättra koordineringen av medlemsstaternas forskningssatsningar. Det handlar bland annat om att skära ned på regelkrångel och administration, förstärka samarbeten mellan olika universitet och forskningsteam och på att effektivisera gemensamma ramprogram.

Vi står inför ett avgörande vägskäl. EU måste lära sig att prioritera – och att prioritera rätt. Vi kan inte backa in i framtiden genom att hemfalla åt protektionism eller byråkratisering. Vi måste satsa på kunskap.

Detta budskap var kanske det viktigaste bidraget på mitt område under det svenska ordförandeskapet. Den så kallade kunskapstriangeln – att stärka sambandet mellan forskning, utbildning och innovation – har goda förutsättningar att bli ett permanent inslag i EU:s arbete.

Men för att europeisk forskningspolitik skall bli framgångsrik måste varje land också göra sin egen hemläxa.

I forskningspropositionen 2008 gjordes det största resurstillskottet till svensk forskning någonsin. Vi är övertygade om att den investeringen kommer att löna sig på sikt.

Dagens forskning är morgondagens välfärd – både för EU och för Sverige.

 

TOBIAS KRANTZ