Samhörighet, tolerans och demokrati - oavsett organisation

Det var upplyftande att läsa Dagens positiva ledarkommentar (12 juni) om Lars Leijonborg. Den uppskattningen var och är han värd. Ändå är jag minst sagt brydd över Dagens argumentation. Kommentaren utmynnar nämligen i att i det långsiktiga problemet för Folkpartiet är bristen på företrädare för frisinnet. "Uthålliga missionsförbundare skall inte underskattas i politiken", slutar Dagen, en sentens som har udden riktad mot dagens FP-ledning.

Dagens tanke är ingalunda ny, snarare har den upprepats så ofta att den blivit en klyscha. Men är den sann? Jag menar att Dagen har rätt men tanken är fel.
Dagen gör sig nämligen - och dessvärre - i all sin dagliga ekumeniska skrud till en representant för synsättet att organisationstillhörighet är viktigare än samhörighet. Sant är att organisationstillhörighet ofta blandas samman med ideologisk hållning. Men organisationstillhörighet är inte detsamma som samhörighet, det senare är förknippat med åsiktsöverensstämmelse, ideologi. Åsikter lever men organisationer, ibland helt utan ideologi men ofta med tillgångar i penningvärde som är mätbara på bankkontot, är döda företeelser.

Enligt min mening har frisinnet aldrig varit hotat inom den liberala rörelsen. Det är tvärtom en del av den liberala ideologin, denna ständiga frihetssträvan: Toleransen gentemot avvikande, respekt för oliktänkande, värnande av mångfald, kampen för social omsorg och, även om det sällan uttalas, diakoni i skilda former, bistånd över alla gränser från människa till människa, allt detta utgör stödjeben för liberalism och frisinne.

Kampen för demokratin är ett annat kännetecken - inkluderat att demokratin måste försvara sig mot dem som med dess egen tolerans som vapen vill förgöra den liberala demokratin. Frisinnet och liberalismen är i denna fråga sammanflätade till oupplöslighet.

Utan alla sina stödjeben är liberalismen ranglig, den kan inte undvara något av sina ben. Däremot är organisationstillhörighet överskattat - se fackföreningarna. De äger miljarder men saknar ofta medlemmarnas förtroende. Hur starka är de då?

I den frihetliga strävan ligger även idén att slippa vara organiserad, att slippa vara medlem i ett parti. Vilken liberal vill i grunden bli sampaketerad med en massa andra och kallas rörelse? Den liberala organisationen kommer alltid att vara svagare än dess idébas.

För att gå till mig själv: Hur ofta tycker inte jag i stort eller smått - till och med som riksdagsman - annorlunda än mitt parti?

Jag tror inte att folkpartiet dör, vilket ibland förutspås. Men även om så skulle ske, skulle liberalismen och frisinnet, sammantvinnat, finnas kvar. Samhörigheten är viktigare än organisationen. Ty åsiktsgemenskapen, möjligheten att bryta och utbyta åsikter med andra med samma grunduppfattning om politik, frisinne, bistånd, medmänsklighet eller vad det vara må är och förblir viktigare än organisationer. Sådana föds och dör.

Men idéer är eviga, ja, tyvärr gäller det också inhumana idéer, byggda på fördomar, rasism, sexism och vad det vara må, olika former av fundamentalism. Mot sådana idéer kommer liberalismen och dess frisinne alltid stå starkt.

Till sist: Väljarnas förtroende kan ingen äga, ingen köpa, förtroende måste man vid varje väljarnas val förtjäna, gång efter gång. Och då är det inte organisationen man röstar på utan de åsikter den företräder.

Liksom människovärdet alltid är högre än penningvärdet är samhörigheten viktigare - och större - än organisationstillhörigheten.

Gunnar Andrén, riksdagsman (FP), Stocksund