Publicerad 2010-02-13 på Newsmill
Dags att skilja god kultur från dålig
Det har nu gått snart 20 år sedan den dåvarande skolministern Göran Persson genomförde en reform som reste ett staket mellan kulturen och folkbildningen. I 1991 års folkbildningsproposition skrotades den tidigare föreställningen om att kultur och folkbildningsåtgärder var intimt sammankopplade. I en tid när ytlighet, lättillgänglighet och nöjeskommers vinner terräng och breder ut sig, är det nu dags att fundera på hur en ny modern bildningspolitik kan se ut. En sådan måste samla kraft från kulturen, utbildningsväsendet och folkbildningen.
En gång stod liberalerna och arbetarrörelsen gemensamt bakom tanken att bildning är centralt för att stärka såväl människor som samhälle. Men precis som socialdemokratin under 1968-rörelsen svallvågor började nedmontera skolans kunskapsuppdrag minskade arbetarrörelsens intresse också för bildningen. Det är nu dags att återupprätta bildningsidealet! I grunden handlar det om att rusta den enskilda människan att ta eget ansvar för sitt liv och att få verktyg att vidga sina möjligheter - ett klassisk liberal uppdrag.
Alliansregeringen genomför nu i snabb takt genomgripande förändringar av svensk utbildningspolitik. Ett rikt, dynamiskt och tillgängligt kulturliv kan ses som kunskapsskolans naturliga fortsättning. Konsten, filmen, musiken och litteraturen bidrar till ökad kunskap om vad det är att vara människa i denna föränderliga värld. Vi får nya kunskaper om omvärlden och utmanas att tänka nytt kring vår egen situation i mötet med nya utmaningar.
Efter ett brett samråd i partiet, genomför Folkpartiet nu en uppdatering av vår kulturpolitik. En slutsats är att en kulturpolitik för ett Sverige i en globaliserad värld tydligt måste lyfta fram bildningsperspektivet.
Det är viktigt att säga att det inte främst är genom politiska reformer som bildning kan främjas. Det handlar snarare om långsiktigt opinionsarbete, tydliga ställningstaganden och om att våga prata om kvalitet i kulturlivet och behovet av bildning.
Nedan sammanfattas några förslag på reformområden som måste utvecklas för att återupprätta bildningsidealet. Vi återknyter till den tanke som liberaler och arbetarrörelsens representanter en gång hade gemensamt; nämligen att skola, folkbildning och kultur måste samverka mycket nära för att stärka den enskildes makt över sitt eget liv och sina möjligheter att ta ansvar för samhällsutvecklingen.
1. Inrätta en litteraturkanon
Det finns de som menar att kvalitet är ett omöjligt begrepp i kultursammanhang. Men det är orimligt att påstå att all litteratur är lika värdefull. Det finns en anledning till att vissa böcker läses decennium efter decennium och sekel efter sekel. Kanon är förvisso föränderlig och måste så vara, men att det finns i vår gemensamma litterära historia ett antal böcker som är särskilt viktiga för utvecklingen av vår litteratur, vårt språk och därmed vår förståelse av samhället borde vara odiskutabelt. Regeringen bör därför inleda en diskussion med Svenska Akademin om hur en litterär kanon kan tas fram. En kanon bör därefter bli en viktig del i undervisningen i svensk skola.
2. Stärk litteraturens ställning
Vi är av tradition ett läsande folk, men det finns tecken på att läsningen har börjat tappa, inte minst bland ungdomar. Samtidigt vet vi att det finns stora skillnader i läsvanor och läsförmåga mellan olika sociala grupper. När nu bokbranschen befinner sig i stor förändring finns det all anledning att fundera över hur läsningen påverkas. Samtidigt finns det anledning att noga följa hur ungdomars förändrade medievanor påverkar förmågan att lösa djupa och längre texter som kvalitetslitteratur. En bred bokutredning bör tillsättas och offensiva läskampanjer lanseras.
3. Profilera kulturarvet
De nationella kulturinstitutionerna bör få i uppdrag att lista sina främsta och viktigaste verk samt resurser att marknadsföra dessa. På så sätt kan fler få fler tillgång till väsentliga delar av vårt kulturarv. Ett uppdrag till Kungliga operan, Nationalmuseum, Dramaten med flera att offensivt profilera sina viktigaste verk och samlingar skulle avsevärt öka tillgängligheten till de främsta kulturuttrycken vi har i Sverige.
4. Förtydliga folkrörelsernas bildningsuppdrag
När de svenska folkrörelserna växte fram betonade de alla mycket starkt behovet av folkbildning. Det var genom litteraturen och studier som man skulle skaffa sig verktyg att ta ökat ansvar för sig själv och i samhället. Ännu idag spelar folkbildningen en viktig del i det svenska samhället. Alliansregeringen har tillskjutit ytterligare resurser till deras arbete.
Det är nu dags att ta ytterligare ett steg. Regeringen bör inleda samtal med folkbildningsorganisationerna och folkrörelserna om hur dessa kan ta ansvar för ett förnyat och offensivt uppsökande bildningsuppdrag. Inte minst bör man fundera på hur ny teknik kan användas i detta syfte.
5. Genomför en bred humaniorasatsning
Humaniora har under lång tid varit i strykklass på högskolor och universitet. Regeringens har tillfört nya resurser till grundutbildning och forskning. Vidare har kvalitet tydligare betonats i politiken för den högre utbildningen. Men det finns fortfarande anledning att vara oroad över humanioras ställning. Ett land som inte satsar tillräckligt på humaniora blir ett blodfattigt land. Därför bör nästa mandatperiod inledas med en bred humaniorasatsning på högskola och universitet.
Allians för Sverige måste prioritera kulturen högre framöver. Detta bör ske genom resurstillskott som klarar mer än de mest akuta behoven, men framförallt bör det ske genom att kulturpolitiken tar fasta på att behovet av kunskap och bildning ökar i ett samhälle som genomgår stora förändringar.
Christer Nylander (FP), vice ordförande i riksdagens kulturutskott