Förälskad i Europa

Gästkrönika i tidningen NU 31/2009

Med Berlinmurens fall vaknade jag politiskt. Jag var 12 år, världen omformades och jag fick en tydlig bild av att Europa handlade om frihet, gemenskap, fred och lika rättigheter. Den bilden har jag kvar, och jag kan inte annat än älska Europa. Emellertid har jag med åldern förstått att min bild av Europa snarare är en vision än en verklighet.

Nästan 20 år senare står jag i en hall i en lägenhet i Lettland och kysser kvinnan jag är förälskad i. Där, i hallen utan fönster, riskerar vi inte att homofobiska grannar ser oss. I andra rum handlar det om att dra för gardiner och gömma sig. I dagens Europa gömmer vi oss. Gömmer vi vår kärlek. Det känns absurt och vidrigt.

Jag vill lära känna staden hon bor i, och vi går ut för att se hennes ställen, hennes vardag. Du vet hur det är att vara förälskad, eller hur? Du vet, att man inte kan hålla sig ifrån varandra. Det handlar inte om att visa upp sig, man bara måste vara nära. Kyssas. Hålla om varandra. I varje fall inte mindre än hålla den andres hand. Man fastnar stirrandes in i varandras ögon och tanken att den fantastiska underbara personen mittemot också är förälskad svindlar.
Men mitt uppe i vår kärlek, uppe bland de rosa molnen, måste hon och jag begränsa oss. Vi kan faktiskt inte att låta bli att hålla varandras händer, trots att vi ständigt är medvetna om att vi riskerar, inte bara onda blickar, utan kränkande ord och till och med att bli nedslagna på vägen hem. Jag vill bara vara lycklig, men jag blir förbannad. Tänker att man kanske borde våga låta bli att gömma sig. Kanske kunde man åstadkomma förändring om man vägrade. Men vem orkar göra kärleken till politik?

En dag om året låter vi bli att gömma oss. En gång om året firar vi Pride tillsammans med andra homo-, bi och transsexuella. Pride handlar om mod, även i Sverige. Det är modigt att våga vara annorlunda. Pride innebär att tillsammans våga synas. Pride handlar om att ge varandra energi att orka vara modig resten av året. I Riga samlas vi till Prideparad i en inhägnad park. Vi är några hundra som vågat oss dit.

De aggressiva motdemonstranterna, som samlats utanför, är betydligt många fler. Det är inte som man kunde tro, en samling unga nynazister, utan en blandning av ”vanliga människor”, kvinnor och män, äldre och unga, religiösa och ateister, letter och minoritetsryssar. Det de har gemensamt är deras hat. De skriker att vi är pedofiler, att vi förstör familjer och samhället. En del visar med kroppsspråket att de vill döda oss. Andra skriker att vi borde gasas ihjäl. Hatet som slår mot oss, sänder kalla kårar genom kroppen. 

Det är inte synd om mig. Sympatier är jag inte ute efter. Jag åker hem till Sverige igen, ett land där jag numera får gifta mig med den jag älskar. Tänk dig istället hur det är att leva som homo- eller transsexuell i Lettland, Polen, Litauen och en rad andra länder i Europa! Fira Stockholm Pride tillsammans med oss för deras skull, för alla modiga människor skull!

Det är helt uppenbart inte alla som delar min vision om Europa. Ett Europa byggt på mångfald, ömsesidig respekt och lika rättigheter för alla. Men det finns ett verktyg att göra den till verklighet. Det verktyget är den Europeiska Unionen. Modiga HBT-personer i Europa behöver det svenska ordförandeskapet och våra europaparlamentarikers hjälp. Se till att alla får älska i Europa!