Nyhetsbrev December 2008

I detta nyhetsbrev:

Förhandlingar på Papua Nya Guinea och i Vanuatu

Striden om klimatet hårdnar

Finanskrisen och statliga stödåtgärder

Folkhälsa och alkohol

Ryssland in i värmen?

Vänner,

Förhandlingar på Papua Nya Guinea och i Vanuatu

"Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen" (När någon företar sig en

resa så har han alltid något att berätta) - ett välbekant citat från tyske

författaren Matthias Claudius, verksam under 1700-talet och tidigt 1800-tal.

Så har jag känt det sedan jag återvänt från Papua Nya Guinea och det lilla

öriket i Söderhavet, Vanuatu.

Nog borde det vara så att man med böcker, film och nya media skulle kunna lära

sig det mesta om hur världen ser ut och fungerar. Så är det givetvis i hög

grad, men för mig blir bilden så mycket tydligare genom att på plats se, höra

och uppleva - inte minst i direkt kontakt med dem som berörs.

Papua Nya Guinea lär ha bortåt 800 olika språk. Kampen om självständigheten var

lång. Själv minns jag med viss fasa upptäcktsresanden Sten Bergmans berättelser

från sina äventyr. En av hans mer ihågkomna böcker bär titeln: Min far är

kannibal.

Den vackra paradisfågeln och kannibaler är för många det man vet om Papua.

Det veckolånga besöket i Port Moresby ägde rum inom ramen för det ena av de två

årliga mötena med den gemensamma parlamentariska församlingen AVS-EU (Afrika,Västindien och Stilla Havet) och bestod till stor del av förhandlingar, men gav

också utrymme för ökad kunskap om Stilla Havs-regionen samt gav mig ett utökat

nätverk med kontakter och med kolleger från de allra fattigaste länderna i

världen.

Debatten kretsade kring en rad frågor som klimatpåverkan för den fattiga delen

av vårt klot. I Söderhavsregionen riskerar flera öar att översvämmas.

Oron att den rika världen i spåren av finanskrisen och lågkonjunkturen skulle

dra in på det offentliga biståndet - och därigenom svika de så kallade

Millenniemålen om kampen mot fattigdom och mänsklig utsatthet - samt inte

uppfylla klimatsatsningarna genom bland annat tekniköverföring.

Zimbabwe

Den vidriga situationen i Zimbabwe var ett annat aktuellt ämne. Här märktes en

förskjutning i åsikterna. De afrikanska delegaterna är inte längre beredda att

försvara Mugabes tyranni.

Att afrikanska delegater nu tar strid med regimen i Zimbabwe och tydligt börjar

ställa krav är ett avgörande steg framåt för att lösa konflikten. Jag fick

ansvaret att företräda den liberala gruppen i förhandlingarna och debatten om

Zimbabwe.

Resolutionen fördömer våldet, avsaknaden av transparens i samband med valen ochkonstaterar att valresultat på intet sätt var rättvist eller acceptabelt.

Resolutionen ställer också krav på ökat engagemang och mer insatser från

afrikanska länder och regionala organisationer som SADC (Southern African

Development Community) och Afrikanska Unionen för att få till stånd en

samlingsregering. Ekonomin är i botten, inflationen är ofattbara 231 miljoner

procent, en akut hungersnöd närmar sig och koleran härjar.

Trots denna omänskliga utveckling avsäger sig representanter från president

Mugabes styrande parti Zanu-PF fortfarande allt ansvar för den humanitära och

mänskliga katastrof som Zimbabwe nu befinner sig i.

Dawit Isaak

I över sju år har den svenska journalisten Dawit Isaak har utan föregående

rättegång suttit fängslad i Eritrea.

Vi vet att den svenska regeringen agerar i det tysta för att pressa

skurkregimen i Asmara, som utsätter sitt folk för liknande illdåd som Zimbabwes

Robert Mugabe. Men hittills har ingenting hänt. Eritreas president Isaias

Afewerki verkar inte vara möjlig att påverka vare sig hot om utökade sanktioner

eller total isolering.

Själv har jag försökt agera inom EU-parlamentet med de möjligheter jag har

genom att ställa frågor till EU-kommissionen och ansvariga ministrar hos EU:s

ordförandeland. Redan vid vårt förra möte hade jag uppe frågan om Isaak och jag

utlovades en mer detaljerad redovisning vad EU och AVS-sekretariatet kände till

om fallet och vad de avsåg att göra. Det franska ordförandeskapet svarade

förvisso. Men svaret var helt intetsägande.

Den fråga som vi alla har att ställa oss, i första hand Dawit Isaak själv och

hans familj; hur länge skall den "tysta" diplomatin tillåtas vara så moltyst?

När skall krav på sanktioner, granskning och eventuell frysning av eritreanska

tillgångar i Europa ställas? I det sammanhanget är EU:s bistånd en nyckelfråga,

men även möjligheterna till att förhindra att eritreanska ministrar kan resa

och upprätthålla sig fritt i EU.

Det paradoxala är att när situationen blir än värre i Eritrea då föreslår EU

att öka biståndet till regimen i Asmara. Unionen borde istället gå den motsatta

vägen och villkora biståndet till Eritrea. Upprätthållande av mänskliga

rättigheter bör då vara ett minimikrav.

Barnarbete

Vid AVS/EU-mötet diskuterades också problemen med barnarbete. Också här fick

jag ansvaret att företräda den liberala gruppen i utskottsbehandlingen och den

avslutande debatten. En rad konkreta åtgärder föreslogs, bland annat ett

tydligare ansvar på regeringarna och företagen med större insyn för oss

konsumenter att använda vår egen makt.

Barn har rättigheter som vuxna, men inte samma möjlighet att föra sin talan.

Politiska ledare har ett enormt ansvar stå upp mot barnarbete, sexuellt

utnyttjande och rekryteringen av barnsoldater.

Jag har tillsammans med flera kolleger i Alde-gruppen lanserat SayNo-kampanjen

som vill förhindra att underåriga utnyttjas sexuellt.

Nu mer än någonsin krävs internationellt samarbete och fokus för att komma åt

de värsta formerna av barnarbete, framhöll jag i debatten och uppmanade alla

att skriva på [ http://www.sayno.eu ]www.sayno.eu

Vanuatu

Tre timmars flygresa ute i Stilla Havet ligger den paradisiska ön Efate i det

självständiga landet Vanuatu med huvudstaden Port-Vila, dit en mindre

delegation genomförde ett tre dagars möte med fokus på de 15

Stillahavsländernas möjligheter och problem. Vanuatu är ett självständigt land

med 200 000 invånare fördelade över ett 80-tal öar.

Klimat- och energiproblemen dominerade, men stor del av tiden ägnades också åt

de pågående diskussionerna inom ramen för de sk EPA, Economic Partnership

Agreement, handels- och ekonomiska avtal mellan EU och AVS-länderna. Hos många av länderna finns en stark kritik mot hur förhandlingarna gått till.

Vid samtal med ekonomiministern berättade han att ungefär 2 000 personer hade

regelbundna inkomster, varför det inte var någon större idé att ha

inkomstbeskattning. En stor del av de statliga inkomsterna kom istället från

importtullar.

Vill man veta mer om Vanuatu och dess kultur kan med glädje läsa årets

Nobelpristagare i litteratur, J.M.G le Clézio och hans lättillgängliga bok

"Raga", där den gamla kulturen möter den nya tidens mönster.

Striden om klimatet hårdnar

Det var förra våren som EU: s ledare beslöt att koldioxidutsläppen skulle

minskas med 20 procent till år 2020. Därtill skall 10 procent inom

transportsektorn vara biobränsle. Samtidigt skall energin effektiviseras med 20

procent och den förnyelsebara energin skall uppgå till 20 procent, det så

kallade 20-20-20-paketet. Det är nu de skarpa förslagen skall bli verklighet,

därav det höga tonläget i samtliga 27 medlemsländer. Hur skall bördorna

fördelas?

Självfallet skall vi ha höga ambitioner - både EU och Sverige. Men det måste

finnas realism och eftertänksamhet bakom mål och löften. Jag är övertygad om

att vi kan vara ett moraliskt föredöme för USA och utvecklingsländerna utan att

för den sakens skull tappa konkurrenskraft och jobb.

EU måste visa enighet, ta ansvar, och jag är glad för att vår regering är en

drivande aktör i det samarbete som är nödvändigt för ett hållbart Europa. Men

jag är inte helt nöjd med ansvarsfördelningen mellan länderna eller det faktum

att endast "förnyelsebar energi" och att inte kärnkraft räknas in i

klimatpaketet.

Särskilt för Sveriges del hänger dessa punkter ihop. Utan kärnkraften hade vi

aldrig toppat listan över de minst förorenande medlemsländerna i EU och därför

inte fått det i jämförelse hårda, koldioxidrelaterade sparbeting på 17 % som nu

givits oss. Genom att inte ta hänsyn till vad vi gjort tidigare får vi ta ett

större ansvar medan andra länder som Storbritannien och Frankrike klarar sig

lindrigare undan. Att många anställda inom svensk industri undrar över

rättvisan i detta, får man förstå.

I Sverige är vi bra på förnyelsebar energi, idag 43 procent. Motsvarande andel

inom EU är 8,5 procent. EU:s krav på Sverige ökar nu till 49 procent.

Ytterligare några procent uppfattar optimisterna som en tämligen enkel väg att

vandra. Men så är det givetvis inte. Varje ökad andel på denna nivå kräver

omfattande och kostsamma insatser.

Det bästa hade varit om man istället för att insistera på förnyelsebara

bränslen hade satt höga mål för andelen icke-fossil energi, där kärnkraften

kunde inkluderas. Biobränslen behövs, förutsatt att de inte skapar svält i

Afrika, höga matpriser i Europa eller smutsar ner mer än vad viss bensin och

diesel gör. Men än så länge utgör de inte ett realistiskt alternativ. Bara i Sverige sparar vi 28 miljoner ton koldioxidutsläpp på vår kärnkraft årligen, globalt hela 700

miljoner ton.

Är det då så konstigt att alltfler- precis som i Finland - ser kärnkraften som

ett bra alternativ? Både för klimatets och för jobbens skull. Jag tror fler än

jag undrar om det var så klokt att stänga Barsebäck.

Nu stundar tuffa förhandlingar inför toppmötet i slutet av veckan. De länder

som konstrar mest är Polen tillsammans med övriga nya medlemsländer från det

forna östblocket. Det är inte svårt att förstå deras oro, vars länder är så

beroende av kolkraften. Socialdemokraterna plus vänstern och miljöpartiet gör nu ett stort nummer av att den svenska regeringen önskar se en större flexibilitet över hur målen skall kunna uppnås. Vi vet att investeringar i Sverige är nödvändiga - och

självfallet skall vi göra vår del. Men det vore oklokt att inte låta en del av

våra insatser gå till länder som Polen och Rumänien samt utvecklingsländerna.

Klimathotet är globalt och minns att Sverige står för 0.2 procent av världens

utsläpp av växthusgaser.

I dagarna avslutas FN:s klimatmöte i Poznan, Polen, därefter följer EU:s

toppmöte i Bryssel. Skulle inte EU klara av att hitta en samlad lösning vore

det givetvis ett stort misslyckande inför Kyoto-protokollets uppföljningsmöte i

Köpenhamn om ett års tid. Jag är optimist. Även om finanskrisen och

lågkonjunkturen ytterligare pressar EU:s regeringar är det klimatologiska och

politiska priset än högre om ett misslyckande blir resultatet.

Kina, Indien och Brasilien väntar och ser om EU går före. Och givetvis har den

tillträdande presidenten Obama ögonen riktade på. Lyckas EU ökar kraven på

honom för USA att ta sitt ansvar. Motsatsen vore skrämmande!

Finanskrisen och statliga stödåtgärder

Finanskrisen fortsätter att hålla sitt grepp om världen. Toppmötena avlöser

varandra och de nationella regeringarna, senast den svenska, kommer med olika

former av krispaket.

Ordföranden för EU, Frankrikes president Nicolas Sarkozy, har en tydlig vision

som handlar om att bygga en reglerad kapitalism. Vi vet nu vad det innebär -

ett nytänkande om tillsyn och en starkare roll för internationella

organisationer, som Internationella valutafonden IMF.

Utmärkt, det råder inget tvivel om att mer ansvarsutkrävande behövs. Mer

oroväckande är kraven på omfattande statsstöd, ett nytt förslag på europeiska

statsägda fonder som skydd för Europas toppindustrier samt politikers rundhänta

löften om en politik som ska göra bonusar till ett minne blott.

Vi som känner styrkan i en marknadsekonomi med sociala förtecken har ett ansvar

för att skapa ett trovärdigt alternativ. Utan en mer aktiv lösning än ett

konstant förnekande av de problem som existerar i dag vinner vi aldrig gehör

för en modern marknadsekonomi.

Den fria marknaden har skapat tillväxt, bara i Europa har den inre marknaden

skapat 2,5 miljoner nya jobb. Vi är närmare att nå FN:s millenniemål om att

halvera den globala fattigdomen genom att alla tar del av globaliseringen -

inte tvärtom.

Ett överdrivet risktagande och den enorma komplexiteten i dagens finansmarknad

har lett till de allvarliga tillkortakommanden som vi betalar för just nu.

Detta måste vi lösa. Oavsett vilka åtgärderna är måste de främja en bättre

fungerade marknad. Här har länder som Ryssland, Kina och Indien också ett

ansvar som snart likvärdiga parter i vår globala ekonomi. Viktigt är att vi

inte löser morgondagens problem med gårdagens lösningar.

Europas storbanker behöver bättre tillsyn. En gemensam inre marknad kräver

också gemensamma verktyg. Personligen tror jag att en tillsyn som bygger på

samma struktur som ECB har i dag - en gemensam myndighet för de europeiska

storbankerna, där de nationella tillsynsmyndigheterna sitter i styrelsen. Det

ger den operativa kapacitet som vi i dag saknar och garanterar samtidigt att

mindre länder som Sverige inte blir överkörda när besluten tas.

Statsstöd och nya statsägda fonder måste bekämpas för att försvara våra

europeiska jobb, inte tvärtom. Krishantering behövs, men i det långa loppet

leder statsstöd till byråkratiska företag och svagare eller snedvriden

konkurrens. Individers kunnande, vilja och arbete ska vara avgörande för

framgång, inte statliga subventioner.

Franska och tyska biltillverkares finansbolag kommer att få tillgång till de

räddningspaket som europeiska banker får i finanskrisen. Att krispaketen kan

användas så brett riskerar att skapa otillåtet statsstöd. Det är avgörande att

inte de företag och banker som skött sig drabbas negativt av dessa åtgärder.

Jag har därför frågat till kommissionär Nelly Kroes, ansvarig för

konkurrensfrågor, om hur kommissionen avser säkerställa att dessa åtgärder inte

blir konkurrenssnedvridande och för att stoppa dessa krav på överstatligt

statsstöd som riskerar att skapa protektionism?

Hur garanterar man att alla dessa nya stöd inte snedvrider konkurrensen genom

att företag som har skött sin ekonomi tappar kunder till förmån för tidigare

dåligt skötta företag och institutioner nu blir de mest attraktiva just

eftersom de skyddas av staten?

Självklart måste staten ta sitt ansvar i finanskrisen, men det får inte

innebära att vi slår undan fötterna för konkurrens och sunt företagande.

Se kommissionen svar på min hemsida [ http://www.folkpartiet.se/schmidt

]www.folkpartiet.se/schmidt

Folkhälsa och alkohol

Det finns tecken på att den mer sansade svenska synen på alkoholpolitiken och

folkhälsan har fått ett utökat stöd i Europa. Efter en intensiv debatt i

utskottet och tuffa tag i debatten i plenum lyckades vi få en knapp majoritet

för mer av nationellt bestämmande med en konkret referens till folkhälsa.

Parlamentet gick emot kommissionen och beslutade att halvera införselkvoterna

för sprit och tobak istället för att ta bort dem helt, genom en kompromiss som

jag framförhandlade för liberalernas räkning tillsammans med den socialistiska

gruppen.

Det är inte första gången jag drabbar samman med de konservativa krafterna och

deras spritlobby i parlamentet, men det är första gången vi verkligen lyckas

besegra dem. Det är inte rimligt att bygga den inre marknaden på spritturism

och en skattekonkurrens som gör det omöjligt att föra en ansvarsfull

folkhälsopolitik. Den svenska politiken har länge betraktats som tämligen

extremistisk, men nu undrar jag om vi inte börjar få gehör. Att vi nu fått med

oss Europaparlamentet måste innebära att fler länder börjar inse värdet av en

mera sansad linje.

Någon har frågat mig om jag har ändrat uppfattning, eftersom jag tillsammans

med Marit Paulsen och Cecilia Malmström år 2003 röstade för att de aktuella

införselkvoterna skulle införas. Jo, det är inte helt fel. Det som fått mig

till en mer restriktiv syn är att den enorma införseln över våra gränser inte

tycks avta. Alkoholkonsumtionen ökar dramatiskt, inte minst bland våra unga och

där särskilt bland flickorna. Införselkvoterna som är avsedda för personligt

bruk inbjuder dessutom till kriminell verksamhet, det vill säga att sälja

alkoholen vidare på kommersiell grund. Tullen för en ojämn kamp, och rättsläget

är osäkert. Vad är personligt bruk?

Dessutom väntade jag mig en försiktig svensk sänkning av skatterna, samtidigt

som skatterna i vår omvärld skulle ökas, varvid en utjämning skulle kunna

skönjas. Så har inte skett. Dock har problemen med fylleri och alkoholism

blivit ett ökande problem inom hela EU, därav den ändrade attityden inom flera

EU-länder. Här finns också huvudförklaringen till parlamentets ändrade attityd.

Fylleriet är inte längre en fråga bara för oss uppe i Norden, något

tillspetsat.

Europaparlamentet har inte medbeslutanderätt i skattefrågor, men tillfrågas

inför Rådets möten. Nu blir det ingen förändring, eftersom ministrarna redan

sagt sig inte vilja ändra nuvarande regler. Men för framtiden verkar sprickor

ha uppstått i muren.

De införselkvoter som Parlamentet röstade för är fortfarande mycket generösa.

En ensam person skulle med de nya reglerna få ta med sig bland annat 400

cigaretter och 55 liter öl. Per resa.

För den svenska alkoholpolitiken är de indikativa nivåerna viktiga, eftersom de

används för att avgöra vad som är privat respektive kommersiell import.

Ryssland in i värmen?

Tyvärr verkar Georgienkrisen redan glömts bort inom EU. Förhandlingarna om ett

nytt partnerskapsavtal som frystes i samband med Georgienkriget har nu tinats

upp igen. Detta är olyckligt. Vi ska komma ihåg att Ryssland ännu inte dragit tillbaka sina militära styrkor till de positioner de hade innan kriget, vilket var ett krav från EU:s sida för att återuppta samtalen. Ännu en gång klarar alltså inte Europa att hålla en tydlig linje mot Ryssland, som dessutom vill kärnvapenbestycka sin Östersjöflotta och placera stridsrobotar i Kaliningrad.

Vid förra veckans Ministerrådsmöte tillsattes en oberoende utredning för att

undersöka vem som bär ansvaret i den konflikt som bröt ut den 7 augusti i år

mellan Ryssland och Georgien. Utredningen som leds av den schweiziska

toppdiplomaten Heidi Tagliavini skall presenteras den 31 juli nästa år. Även

inom Nato diskuteras frågan om Georgien och relationerna till Ryssland.

Skiljelinjen står mellan USA som vill ha en tuffare linje mot Ryssland och ett

antal europeiska länder med Tyskland och Frankrike i spetsen som vill återuppta

relationerna.

Att återuppta förhandlingarna med Ryssland utan att först avvakta utredningens

resultat visar på EU:s svårighet att stå mot Rysslands maktspel. Det är

oroväckande att enbart Litauen är tydlig med det bakvända i att Georgienkrisen

sopas åtsidan för nya förhandlingar med Ryssland.