Vad hände?
Det är tidig morgon den 8 juni 2009 och EU-valet är historia.
Men en lång historia - och som också sträcker sig fram i tiden till den andra söndagen i juni 2014 då det på nytt är EU-val.
(Ett fantastiskt valår - eller väljarnas folkfest - eftersom vi då har både EU-val i juni och allmänna val till riksdagen, region- och kommunfullmäktige tredje söndagen i september.)
Jag ser det med liberala glasögon.
Provvalet och fastställandet av program och lista. Redan tidigt stod det klart att av folkpartiets två EU-mandat 2004 var det bara Olle Schmidt i Malmö som åter skulle kandidera. Så dök Marit Paulsen upp igen, senast var det 1999, nu gångbar igen efter reparation av onda höfter, mer stridslysten än någonsin. - Och jobbet, ja det vet ni att jag kan, skrev hon i folkpartiets provval som hon lätt vann.
Listan fastställdes: Marit Paulsen, Olle Schmidt, Cecilia Wikström i Uppsala - sedan Maria Leissner förklarat sig vilja avstå kandidatur - plus Fredrik Malm, Barbro Westerholm och Anders Ekberg.
Uppriktigt sagt: Ett starkt lag, särskilt i jämförelse med övriga partiers kandidater.
Programmet fastställdes, i Göteborg den 6 februari. Det var intressanta positioner som intogs: Ja till Europa, övergång till euron snarast, reformering av hela jordbrukspolitiken, en gemensam flyktingpolitik, ett europeiskt FBI för att motverka internationell brottslighet, stark miljöpolitik där alla måste bidra, resultaten viktigare än ambitionerna.
Att folkpartiet dessutom bejakar fortsatt utvidning av EU är en central fråga i synen på EU:s framtid, Norge, Island, Turkiet, flera Balkanländer, Ukraina och till och med Schweiz hälsas välkomna att deltaga i freds- och samarbetsprojektet EU.
Jag tror att en viktig markering från folkpartiets sida dssutom var dels att vi säger nej till fortsatt devalveringspolitik - som gör hela svenska folket fattigare - som lösning på tillfälliga om än svåra sysselsättningsproblem, dels att Sverige måste gå över till euron snarast för att vi skall ha inflytande över den ekonomiska politiken och inte vara ett B-land där finansministern kallas in utan att kunna påverka för att höra vad EU-länderna beslutat.
Finland har ju starkare röst i EU än Sverige, roligt för Finland, förfärligt för Sverige.
Men vad som också sades i Göteborgsprogrammet var att frågor som rör skatter, arbetsrätt (Laval-domen) och en rad andra ting inte hör hemma i EU: De skall vi avgöra på hemmaplan, frågan om kollektivavtalens legitimitet avgörs av vårt eget sätt att hantera utifrån kommande konkurrerande företag och arbetskraft, det skall inte - som socialdemokraternas agerande kan leda till - bli en fråga för EG-domstolen i Luxemburg.
Vi kunde nu på valnatten notera resultatet av denna samlade politik, en stark framgång för folkpartiet, bakslag för de mer EU-ljumma allianspartierna moderaterna, centern och kd. Det var inget olycksfall i arbetet, det var en kombination av engagemanget som det personifierades av Marit Paulsen och övriga partiers mindre kända affischnamn och ljumhet till EU-samarbetet.
På högsta ort kan till och med sägas att statsministern själv kändes som banérförare för ett EU som mer bestod av hot än möjligheter. Hela den moderata framtoningen fick drag av nationalism och rent av vaktslående om nationalstaten än engagemang för åtgärder över gränserna. Den moderata kylan inför förslaget att inrätta en resursstarkt internationell polis, som ju ingalunda hotar de nationella polisorganen, framstår som obegriplig. Endast det förhållandet att förslaget kom från annat håll än moderaterna förklarar den moderata tvehågsenheten, på samma sätt framstår ordvalet från moderat sida om vår övergång till euron som obegriplig i alla andra avseenden än inrikespolitisk taktik.
Socialdemokraternas förstanamn, Marita Ulvskog, var ett sänke. Sättet som hon lanserades på, halvhjärtat och sminkat, var förödande. Att inte socialdemokraterna likväl fick 30 procent framstår som en strukturell katastrof.
Nu blev det ju stort övertag för m, fp, c och kd i förhållande till s, v och mp - inför 2010 års riksdagsval måste 2009 års EU-val vara en kalldusch för Mona Sahlin. Kunde hon föreställa sig ett valresultat under 35 procent för bara en månad sedan?
Centerns huvudkandidat är känd i politikerkretsar, därutöver få. Maud Olofssons tal om tre mandat var hurtfriskt i överkant - vilka rådgivare har hon? Lyssnar hon?
Kd:s problem är välkända: Ella Bohlin inget samlande eller känt förstanamn, det ligger nu i sannolikhetens riktning att Alf Svensson, 71 snart, blir EU-parlamentariker. Men att kd klarade sig över 4 procent av ändå viktigt inför 2010 års val. Om inte så skett, hade stridigheterna kring Lennart Sacrédeus säkert anförts som argument.
Göran Hägglund har varit osynlig under EU-valkampanjen.
Vänsterpartiets tillbakagång var väntad. Lars Ohly har nu gjort två dåliga val - om inte traditionen varit så stark att stötta sin ledare inom vänsterpartiet funnits, hade kraven på partiledarbyte varit många.
I Umeå bidar självfallet Jonas Sjöstedt sin tid: Om vänsterpartiet under Ohly gör ett lika blekt riksdagsval 2010 som 2006, är hans dagar som partiledare räknade.
Dessutom måste vänsterpartiets modernisera sig. Att fortfarande vilja gå ur EU och hävda att man är ett solidaritetsparti, går ju inte. Huvudkandidaten för vänsterpartiet var i övrigt lika diffus som partiets politik. Mot den bakgrunden kanske man mer skall förvånas över att 5-6 procent fortfarande ger vänsterpartiet sitt stöd, mest i Pajala såg jag, över 24 procent!
Miljöpartiet är tillsammans med piratpartiet valets segrare. Förändringen av synen på EU-medlemskapet skapade grunden för framgången, Carl Schlyter har därtill framträtt som kunnig och engagerad. Med till Bryssel åker nu också Isabella Lövin, ett intressant namn. Kan hon åstadkomma något av vad hon lovat?
Piratpartiet kommer att göra samma resa som junilistan: Inflytandet blir minimalt eller inget, Ensam är inte stark i Bryssel, det är bara företrädare som har Sveriges bästa för ögonen som kan skapa tillräcklig tro till sig själva och sina ståndpunkter.
Över 10 procent av dem som röstade på junilistan 2004 valde denna gång bort sitt parti, detsamma kommer - även om procenten blir lägre - att gälla piratpartiet. Dete möter nu en annan verklighet än fildelardebatten i Sverige. Vad hette filmen? Hon dansade en sommar.
Feministiskt alternativ och sverigedemokraterna gjorde starka valrörelser på slutet, av helt skilda anledningar. Gudrun Schyman hjälptes till uppmärksamhet av Benny Andersson, sverigedemokraterna fick ingen sådan hjälp. Men Schyman vädrar säkert morgonluft nu inför 2010 - hon utgör därvid störst hot mot vänsterpartiet. Väl bekomme!
Hur gick det då i Danderyd?
Jo, folkpartiet fick över 22 procent, tredje starkaste fp-kommunen i Sverige. Det finns potential också i kommunalpolitiken, moderaterna hamnade nu under 50 procent och det gäller att ta vara på den möjligheten.
Folkpartiet är, det ser alla, alterntivet till moderaterna i Danderyd, centerpartiets - eller snarare Danderydscenterns - högeropposition mot moderaterna är därvid ett problem för maktskifte eftersom de driver en politik som uppfattas står i konflikt med moderaternas men som i själva verket snarast leder till att moderaternas makt permanentas i Danderyd.
Nu börjar valrörelsen 2010!
- Gunnar Andrén
2009-06-08 före 07.00