Landstinget snart ett minne blott?
Är verkligen vi svenskar snart framme för beslut?
Kan vi äntligen befria oss från 1700-talets föråldrade länsgränser? Sedan 1963 har åtta statliga utredningar sammanträtt. Den sista (eller senaste) är Ansvarskommitten. Efter fyra år och 36 sammanträden lyckades de presentera ett i mina ögon bra förslag.
Vi ska nu äntligen skrota landstingen till förmån för regioner, men anser verkligen vi svenskar att frågan är tillräckligt utredd? Kanske behövs ytterligare en kompletteringsutredning, långdragna remissrundor och som grädde på mosen en MBL-förhandling?
Frågan om sjukvården, landstingens roll och bildandet av större regioner i vårt land har diskuterats på långbänken. Kan vi nu skönja en allmän konsensus kring såväl sjukvårdens struktur som formandet av kraftfullare regioner. Vi har lyckats få en kunskapsdrivande sjukvård. Många människoliv går att rädda, liv som för bara några år sedan var omöjligt att rädda, men det är svårt att upprätthålla kvalitet och säkerhet inom små landsting. Större upptagningsområden krävs.
Hur många regioner det blir är ännu oklart.
Jag förespråkar sex regioner och utgår då från universitetssjukhusen, Malmö/Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Uppsala/Örebro och Umeå. Dessa regioner ska styras av folkvalda politiker, med beskattningsrätt. Vi har redan två förebilder: Skåne och Västra Götaland.
Låt Stockholm med sina 1,9 miljoner bli en huvudstadsregion, dvs hela Sveriges samarbetsregion. En lösning som redan finns och fungerar i många nordiska och europeiska länder. En vädjan till stockholmspolitikerna blir därför att inte, liksom jätten Glufs-Glufs, försöka sluka hela Mälardalsområdet.
Sjukvården är den viktigaste regionala frågan, men det finns även andra betydelsefulla uppgifter för regionen. Jag tänker då på miljön, infrastruktur, plus arbetsmarknads- och näringslivspolitiken och delar av utbildningsområdet.
Att regionerna tar över ansvaret från kommunerna över en mängd uppgifter är däremot inte önskvärt. Beslut ska i största möjliga utsträckning tas så nära medborgarna som möjligt är.
Bland annat planeringsansvaret bör ligga kvar hos kommunerna, men ett ökat inslag av regional samordning och samverkan. Vi måste få ner projekttiderna. Plan- och bygglagens respektive Miljöbalkens regelverk måste samordnas. Statens pekpinnar över kommunerna tas bort. Istället skapas tydligare spelregler och färre styrande bidrag.
Om staten ålägger kommunerna uppgifter så ska finansieringsprincipen gälla. Kommunala självstyret bör tydliggöras och få skarpare lagstöd. Sammanslagning av kommuner bör enbart ske på frivillig grund. Jag tror på en del kommunsammanslagningar, men då inte främst i glesbygd utan i storstadsområdena.
Antalet statliga myndigheter måste minskas. avvecklas, andra slås ihop. Myndigheternas geografiska indelning samordnas. Länsstyrelsen utvecklas till en tillsynsmyndighet. Landshövdingen blir mer av en traditionell ämbetsman. Beslutsbefogenheter kring EU bör klarläggas av riksdagen. Processen måste bli öppnare.
Slutligen några rader om vårt län.
Ansvariga i Region Gävleborg bör med detta organ som grund snabbt knyta kontakter med bl.a. politiker i Uppland, Västmanland, Örebro och Dalarna för att försöka bilda en gemensam stark framtida region.
Att länets kommuner och landsting lyckats bilda ett samverkansorgan ska ses som ett stort framsteg i detta bypolitiska träto-län, men se nu till att vi länsbor inte hamnar på backstugan när regionkartan är ritad.
Trots allt är jag övertygad om att åtminstone nio av länets kommuner vill vara med i bildandet av en stor slagkraftig region. Önskar Nordanstig gå en annan väg så lycka till.
Kenth Lövgren, folkpartiet
